You are currently browsing the tag archive for the ‘The Shining’ tag.

alt. titel: Hämnd ur det förflutna

Changeling översätts på svenska närmast till en ”bortbyting”, en trollunge som lags i vaggan för att göra livet surt för sina stackars mänskliga föräldrar. De flesta har väl någon gång läst (frivilligt eller inte) Selma Lagerlöfs sedelärande novell om hur det är viktigt att vara snäll till och med mot en trollunge eftersom man aldrig vet vem som får betala priset för den behandlingen.

Är det då en trollunge som den sörjande John Russell fått in i sitt ståtliga Seattle-hus? Mja, till att börja med finns det anledning att fråga sig om Russell fått in något alls i huset eller om det snarare är i hans egen skalle som det röjer runt. Det har gått knappt fyra månader sedan han tvingades titta på medan hans hustru och dotter mejades ned av en lastbil, så det skulle inte vara särskilt konstigt om hans mentala status är lite rubbad.

Och även om det skulle vara så att John inte inbillar sig alla konstigheter som börjar hända i huset är det nog mer sannolikt att de beror på något som fanns där redan när han flyttade in. Tillsammans med den hjälpsamma Claire Norman som arbetar på Seattles Historical Society (vilken också hyr ut huset till Russell) försöker de snoka rätt på mer om husets historia. Men alla är inte så pigga på den typen av rotande.

Jag har länge varit nyfiken på The Changeling, en film som inte sällan framhålls som en av skräckgenrens dolda juveler. Till att börja med ska man dock vara på det klara med att detta är en spök-haunted house-historia, en subgenre som i sig självt sällan blir särskilt läskig för min del. Kollegan Filmitch har sett den och naglar med ett ord fast även min känsla inför inte bara The Changeling, utan många hemsökelsefilmer: mysryslig.

Till saken hör dock att The Changeling fick följa direkt på den äldre The Innocents och i jämförelse med den svartvita hemsökelsen blev den yngre filmen kanske till och med bättre i mina ögon än vad den förtjänar. Men på det hela taget arbetar regissören Peter Medak (annars kanske mest känd för 90-talaren Romeo Is Bleeding?) på i ett avvägt tempo med allt eskalerande konstigheter och ledtrådar till mysteriet som göms i det gamla huset. Särskilt väl tycker jag att den febriga intensiteten i seansscenen funkade.

Bildmässigt kan jag inte låta bli att bli påmind om både Rosemary’s Baby och The Shining. Huset för dagen är förvisso större än Guy och Rosemarys New York-lägga men givetvis inte på långt när lika enormt som Overlook. Kameran fångar upp en rymd som speglas riktigt bra i klaustrofobin i det lilla dammiga och spindevävsbemängda vindsrummet. Huset är också tillräckligt stort för att möjliggöra en hel del kameraåkningar förbi mörka träpaneler och brokadsoffor (en inredningsstil som gör att den lilla Marc Chagall-postern vid Russells piano sticker ut en aning, för att uttrycka det milt).

John Russell spelas av George C. Scott och han gör en respektabel insats. Värt att uppmärksamma är kanske också det faktum att den sköna miss Norman spelas av en viss Trish Van Devere som gift sig med Scott bara ett år tidigare. De har kanske inte så mycket glödande sexuell spänning sinsemellan men å andra sidan en trevligt avslappnad kamratlighet. Sedan ska man kanske inte fundera allt för mycket på hur det kommer sig att hon relativt omedelbart tycks attraherad av den 14 år äldre nyblivne änklingen. Eller varför hon ger sig ut i skogen och rider iförd en snitsigt figursydd kavaj och plommonstop.

The Changeling var en rätt trivsam bekantskap som för all del skulle kunna förtjäna lite mer av rampljuset än den har i nuläget. Samtidigt ska man vara medveten om att 1980 var året då vi också fick bland andra Cannibal Holocaust, City of the Living Dead, Friday the 13th och The Shining. Så det är lite trängsel i det där rampljuset.

alt. titel: Död zon

En Stephen King som ibland kanske hamnar lite i skuggan av The Shining eller Cujo? Möjligen helt rättvist, åtminstone i jämförelsen med The Shining? I The Dead Zone har King nämligen valt att i allt väsentligt dela upp Jack Torrence komplicerade personlighet i dels snällisen Johnny Smith, dels styggingen (för att inte nämna galningen med ett saftigt pappa-komplex) Greg Stillson.

Stillson är den kontrollerande galningen medan Johnny är den kapable och genomhygglige killen. Dock är Johnny kanske ovanligt känslig för att vara en King-man, både fysiskt (alla operationerna som krävs för att återställa hans kropp) och mentalt (pressen av sina syner). Han känns också ovanligt mildsinnad, men är också (oftast) bestämd och säker på sin egen förmåga på det där sättet som King brukar gilla hos sina huvudpersoner.

Samtidigt finns det i bokens första halva ett slags tringeldrama mellan Johnny, Stillson och Johnny kärleksintresse Sarah som jag tycker är rätt smakligt. Kontrasteringen mellan Johnny och Stillson blir förstås enklare att göra när de inte är en och samma person. Kanske ger King här också sin plågade Jack Torrence möjlighet att göra om och göra rätt gentemot sin goda sida.

Nå, känner alla till historien? Nästan lika enkel som Cujo skulle man kunna säga. Johnny Smith är med om en bilolycka och ligger i koma i fem år. När han vaknar upp igen är han inte bara mer eller mindre handikappad efter alla år av sängliggande och belastad av monumentala sjukhusräkningar utan också utrustad med en förmåga att se syner av sådant som hänt eller sådant som kommer att hända.

Åren som Johnny aldrig kommer att få tillbaka (han vaknar ju på ett sätt upp från de döda) ger King möjlighet att skriva en av sina mest melankoliska böcker. Kanske är det också därför den inte är lika omtalad som en del av hans andra verk? Johnny blir till en plågad man, full av sorg över ett liv som kunde ha varit hans. Särskilt i förhållande till Sarah förstås, som under hans koma gått från att vara Sarah Bracknell till att bli Sarah Hazlitt.

Historien lägger också stort fokus på Slumpen som kanske är Ödet eller till och med Guds hand? Å ena sidan är mycket av det som händer beroende av slumpen, något som Johnny funderar en hel del på, samtidigt känner han sig mot slutet mer eller mindre driven (av en högre makt?) mot Stillson. Ett grepp som i och för sig inte är helt obekant för den gode King.

Författaren själv ger egentligen inga definitiva svar i den här frågan men lägger in en ambivalens i form av Johnnys troende mamma Vera. Det är hon som mot slutet av sitt liv är övertygad om att hennes son ingår i Guds plan. Det författaren däremot är oerhört tydlig med är sitt hat mot alla de som vill utnyttja både Johnny och hans förmåga samt godtrogna människor som Vera Smith för snöd vinnings skull. Tidningarna med rubriker som ”Jag födde en utomjordings barn”, ”Våra medier hittar dina borttappade saker” och ”Vi har svaret på vem som vinner valet” är en nästan lika stor fiende som Greg Stillson själv.

Nu är Stillson både galen, brottslig och farlig på ett sätt som gör att det känns svårt att dra en helt rak linje mellan honom och en viss nyvald president. Däremot kändes det som om just den delen av historien faktiskt gav The Dead Zone en helt ny aktualitet. Inte minst på det sätt som alla som kanske kunde ha gjort något åt saken bara ser honom som en ofarlig dumbom och skrattar åt hans vansinniga påhitt och utsagor. Här är frågan om Margaret Atwood också lät sig inspireras när hon beskrev bakgrunden till den värld som är realiteten i The Handmaid’s Tale? En annan aktualitet kommer från 11.22.63 som ju blev TV-serie under 2016. Enligt egen utsago är det en bok och en historia som King funderat länge på och det är frågan om inte berättelsen om ett politiskt lönnmord till viss del transformerades till berättelsen om Johnny Smith. Wheels within wheels.

Flera händelser på det politisk-samhälleliga planet. Prinsessan Viktoria blir efter en förändring i Sveriges successionsordningen kronprinsessa. Lite högre smäller kanske Islands val av Vigdís Finnbogadóttir, världens första demokratiskt valda kvinnliga statsöverhuvud. Åter på den svenska spelplanen utnämns den förste JämO och sommartid återinförs efter att ha varit förvisad till avbytarbänken sedan 1916.

Läs hela inlägget här »

doctor-sleepStephen King lämnade Danny och Wendy Torrence i vild flykt nedför de snöiga Coloradobergen undan det rovgiriga Overlook-hotellet. Slutet gott, allting gott? Nä, knappast… Wendy gör sitt bästa för att ge Danny en så normal uppväxt som möjligt men det är inte så lätt med tanke på Dannys speciella gåvor. Inte ens när hon har hjälp av gamle Dick Halloran som ändå kan berätta för Danny hur han kan stänga in sina demoner (som gamla mrs Massey från rum 217) i sitt huvud.

Läs hela inlägget här »

Som av en slump kom jag att läsa om (ja, egentligen lyssnade jag ju på dem) tre olika Stephen King-böcker där det inte bara skilde exakt nio år mellan den första och den andra samt mellan den andra och den tredje, utan som var och en också vardera innehöll (minst) tre män som på olika sätt misshandlar kvinnorna i sina liv. När porträtteringarna av Jack Torrance i The Shining, Tom Rogan i It och Norman Daniels i Rose Madder så tydligt ställdes mot varandra började jag fundera på om de inte också kunde ses som exempel på en utveckling som King genomgått som författare.

The Shining Läs hela inlägget här »

Heart of Darknessalt. titel: Mörkrets hjärta

Ännu en av dessa klassiska böcker som man ”ska” ha läst. Inbäddat i den finns minst fyra klassiska citat som man ”ska” känna till – kan du hitta dem i det här inlägget? (Hint: ett av dem är titeln…)

Läs hela inlägget här »

Point BreakAlltså, vi har våghalsen Johnny Utah som efter att ha förlorat sin bäste kompis i ett idiotiskt stunt (finns det några andra?) bestämmer sig för att han vill bli FBI-agent. Så något av äventyrslusten måste rimligtvis fortfarande finnas kvar i Johnny, för vore det bara struktur och ett vanligt tråk-liv han var ute efter skulle han väl snarare ha siktat på att bli handläggare på jordbruksdepartementet?

Läs hela inlägget här »

BuffyKanske ska Joss Whedon-fans ändå tacka Donald Sutherland. Av allt att döma är han nämligen mannen som fick den nybakade filmmanusförfattaren att ”eventually throw up my hands” när det kom till berättelsen om vampyrdödaren Buffy. För hade Whedon varit jättenöjd med filmen och sin egen insats hade det kanske aldrig blivit någon TV-serie.

Läs hela inlägget här »

FitzcarraldoBrian Sweeny Fitzgerald, irländaren som hyser en förbluffande likhet med Klaus Kinski och dessutom pratar felfri tyska, bor i en liten avsides bystad längs med den peruanska delen av Amazonfloden. Orten Iquitos håller på att arbeta sig upp här i världen tack var den extremt lönande gummiindustrin och Fitzcarraldo, som Brian kallas i vardagstal, anser att det är dags att utrusta byhåla med lite äkta kultur.

Läs hela inlägget här »

Undet the DomeI början av 1800-talet bodde det i London en Dr. Nathaniel Bagshaw Ward. Han noterade, liksom många andra, att London-luften inte bara var ohälsosam för människor utan också för växter och djur. Därför började han experimentera med glasbehållare som skulle hålla den dåliga luften ute, men snart hade det hela växt till något mer metafysiskt. Grejen med hans ”Wardian case” (samt efterföljande utveckling av terrarier och akvarier) var lockelsen i att innanför glasväggarna skapa en balans som gjorde det hela till en slags organisk evighetsmaskin.

Naturligtvis lyckades man aldrig få till ett sådant självgående kretslopp. Inte heller blir det något kretslopp att tala om i den lilla staden Chester’s Mill när en kupol plötsligt innesluter staden en lördagsförmiddag i oktober. Det är som om en ostkupa plötsligt lagts runt samhället – ingen av de som är innanför det märkliga energifältet kommer ut och ingen av de som av olika anledningar lämnade staden tidigare kommer tillbaka in.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg