You are currently browsing the tag archive for the ‘The Shining’ tag.

Välkommen till OASIS, en virtual reality-miljö där större delen av världens befolkning lever sina dagliga liv (i alla fall den del av världen som är uppkopplad och det tycks vara den enda som räknas). OASIS är förförisk, attraherar användarna med allt de kan göra där och sedan får dem att stanna tack vare behovet att få bli någon annan än sitt vanliga, trista jag.

Ta Wade Watts till exempel. En rätt vanlig tonåring för att bo i Ohio-staden Columbus slumområden anno 2045 (bara fyra år kvar till K’s upptäckt av ett mystiskt replikantskelett!). Såsom varande föräldralös, nördig och hänvisad till sin trashiga moster Alice och hennes olika idiotpojkvänner är Wades syn på världen klar: ”reality is a bummer”.

Så mycket enklare då att vara den relativt coolare och definitivt snyggare Parzival i OASIS tillsammans med kompisarna Aech, Daito och Sho. De är alla hängivna fans till OASIS grundare James Halliday och söker febrilt efter ett antal ledtrådar som Halliday ska gömt. Inte enbart för utmaningen som sådan utan också för att den som löser gåtorna kommer att utses till Hallidays arvinge och i praktiken äga OASIS.

Vet ni vilka som mer är ute efter att äga OASIS? Jomen visst, det onda företaget IOI (Innovative Online Industries). VD:n Nolan Sorrento drömmer om den dag han kan fylla OASIS med riktad reklam samt roliga personlighetstester som samlar in information om användarna och som sedan kan säljas till… Nej, just det, det här var ju en film om saker som inte finns…

Veteranen Steven Spielberg tycks inte ha några större planer att lägga regissörskepsen på hyllan. De senaste åren har han brutit upp räckan av allvarsamma filmer som War Horse, Lincoln, Bridge of Spies och The Post med lite mer lättviktig animering i form av The adventures of Tintin, The BFG och nu Ready Player One.

För Ready Player One röjer förstås runt rejält i den VR som är OASIS och inte tu tal om annat än att det är snyggt och sömlöst och alla fina ord man kan tänka sig när det handlar om CGI. Tekniskt sett finns inte mycket att invända (även om jag upplevde att 3D:n inte gjorde vare sig till eller från för filmupplevelsen).

Filmen är ett frejdigt äventyr med tusen och en popkulturreferenser (i form av exempelvis spelavatarer, Wades egen ingående kunskap om John Hughes-filmer och Hallidays förtjusning i Star Trek) som säkert gör att man kan se den många gånger innan man tröttnar på att leta efter nya blickfång.

Om man nu tycker att sådant är underhållande. Själv kände jag efter ett tag att alla dessa referenser började kännas onaturliga och ansträngda. Jag tror att en av sakerna som gjorde att jag fick dåligt tålamod med dem var förutsättningen att typiska 80-talsreferenser (VSB: John Hughes) fortfarande om dryga 25 år skulle vara hot shit. Hade det inte varit för en längre sekvens som utspelar sig i en viss film på ett visst hotell och som är briljant hade jag nog varit mer less än jag i slutänden blev.

Men detta var inte mitt största problem med Ready Player One. Visst, ett frejdigt VR-äventyr, men ett som inte matchar sin, till ytan, tuffa verklighet. Wades vardag signalerar 1984 (och då inte årtalet, även om man kanske skulle kunna tro det med all 80-talsretroporr) medan OASIS blir allt för mycket Goonies. Ready Player One levererar en dystopisk struktur men fyller den sedan med ett innehåll som känns alldeles för lättviktigt.

Det dör faktiskt folk på riktigt i filmen, men dödsfallens bäring för handlingen är mindre än om någon skulle förlora sin avatar i OASIS. Man får intrycket av att slumområdet ”the Stacks” ska vara ett riktigt hårdkokt ställe, ändå backar alla från en kostymnisse med en pistol. En kostymnisse som i slutänden dessutom inte klarar av att använda sagda pistol av rätt tveksam anledning skulle jag säga. Det hade varit mer passande om han hade varit en skurk av Zorg-kaliber i det sammanhang som levereras av Ready Player One.

Till viss del kan jag däremot sympatisera med filmens budskap även om det framförs med subtiliteten hos King Kong när han sluter näven om en påkostad Akira-motorcykel. Teknik och sociala medier är i sig inte skadliga, men det handlar om att hitta en balans i livet mellan hittepå och realitet. Slaget står mellan gemenskap, drömmare samt idealister å ena sidan och egoism, utnyttjande samt krass kommersialism å den andra.

Fint tänkt men halvdant utfört.

Steven Spielberg lockar förstås alltid till en tittning. Lyssna på Fiffi och Steffo som pratar om filmen i avsnitt #135 av podden Snacka om film. Eller läs vad Fiffis filmtajm och Movies-Noir tyckte om Wades vilda äventyr.

Annonser

Stephen King tycks inte bara ha varierat sin utgivning mellan romaner och novellsamlingar utan också kört en varannan långisarnas när det kommer till novellsamlingarna. Efter Night Shift kom Different Seasons vilken avlöstes av Skeleton Crew vilken in sin tur följdes av Four Past Midnight. Det säger sig självt att det därefter alltså var dags för ett rikt smörgåsbord i form av Nightmares and Dreamscapes.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Hämnd ur det förflutna

Changeling översätts på svenska närmast till en ”bortbyting”, en trollunge som lags i vaggan för att göra livet surt för sina stackars mänskliga föräldrar. De flesta har väl någon gång läst (frivilligt eller inte) Selma Lagerlöfs sedelärande novell om hur det är viktigt att vara snäll till och med mot en trollunge eftersom man aldrig vet vem som får betala priset för den behandlingen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Död zon

En Stephen King som ibland kanske hamnar lite i skuggan av The Shining eller Cujo? Möjligen helt rättvist, åtminstone i jämförelsen med The Shining? I The Dead Zone har King nämligen valt att i allt väsentligt dela upp Jack Torrence komplicerade personlighet i dels snällisen Johnny Smith, dels styggingen (för att inte nämna galningen med ett saftigt pappa-komplex) Greg Stillson.

Läs hela inlägget här »

Flera händelser på det politisk-samhälleliga planet. Prinsessan Viktoria blir efter en förändring i Sveriges successionsordningen kronprinsessa. Lite högre smäller kanske Islands val av Vigdís Finnbogadóttir, världens första demokratiskt valda kvinnliga statsöverhuvud. Åter på den svenska spelplanen utnämns den förste JämO och sommartid återinförs efter att ha varit förvisad till avbytarbänken sedan 1916.

Läs hela inlägget här »

doctor-sleepStephen King lämnade Danny och Wendy Torrence i vild flykt nedför de snöiga Coloradobergen undan det rovgiriga Overlook-hotellet. Slutet gott, allting gott? Nä, knappast… Wendy gör sitt bästa för att ge Danny en så normal uppväxt som möjligt men det är inte så lätt med tanke på Dannys speciella gåvor. Inte ens när hon har hjälp av gamle Dick Halloran som ändå kan berätta för Danny hur han kan stänga in sina demoner (som gamla mrs Massey från rum 217) i sitt huvud.

Läs hela inlägget här »

Som av en slump kom jag att läsa om (ja, egentligen lyssnade jag ju på dem) tre olika Stephen King-böcker där det inte bara skilde exakt nio år mellan den första och den andra samt mellan den andra och den tredje, utan som var och en också vardera innehöll (minst) tre män som på olika sätt misshandlar kvinnorna i sina liv. När porträtteringarna av Jack Torrance i The Shining, Tom Rogan i It och Norman Daniels i Rose Madder så tydligt ställdes mot varandra började jag fundera på om de inte också kunde ses som exempel på en utveckling som King genomgått som författare.

The Shining Läs hela inlägget här »

Heart of Darknessalt. titel: Mörkrets hjärta

Ännu en av dessa klassiska böcker som man ”ska” ha läst. Inbäddat i den finns minst fyra klassiska citat som man ”ska” känna till – kan du hitta dem i det här inlägget? (Hint: ett av dem är titeln…)

Läs hela inlägget här »

Point BreakAlltså, vi har våghalsen Johnny Utah som efter att ha förlorat sin bäste kompis i ett idiotiskt stunt (finns det några andra?) bestämmer sig för att han vill bli FBI-agent. Så något av äventyrslusten måste rimligtvis fortfarande finnas kvar i Johnny, för vore det bara struktur och ett vanligt tråk-liv han var ute efter skulle han väl snarare ha siktat på att bli handläggare på jordbruksdepartementet?

Läs hela inlägget här »

BuffyKanske ska Joss Whedon-fans ändå tacka Donald Sutherland. Av allt att döma är han nämligen mannen som fick den nybakade filmmanusförfattaren att ”eventually throw up my hands” när det kom till berättelsen om vampyrdödaren Buffy. För hade Whedon varit jättenöjd med filmen och sin egen insats hade det kanske aldrig blivit någon TV-serie.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, Shallow Graves
China Miéville, Dial H
Mikael Strömberg, Inmurad

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser