You are currently browsing the tag archive for the ‘Wonder Woman’ tag.
En livsregel så god som någon: nedsablade filmer om vitsminkade galenpannor är inte så usla som deras rykten gör gällande. Det var sant för Tim Burtons Alice in Wonderland och det var sant för Suicide Squad.
Jag kan samtidigt förstå reaktionen hos 2016 års biopublik. Man hade fortfarande ett visst hopp kvar om DC-universats möjligheter att ta upp kampen med Marvel och Warner hade satsat seriös kosing på marknadsföring. Och så blev det bara en tummetott.
I sann DC-anda är Suicide Sqaud så mörk, så mörk. Stålmannen har dött. Vem kommer att ta hans plats? Amanda Waller är helt på det klara med att det är bättre att förekomma än att förekommas och sätter ihop en insatsstyrka av ”metahumans” (ett annat ord skulle möjligen vara mutanter men det har väl Marvel redan mutat in så det är bara att gilla läget). Tanken är att de ska försvara mänskligheten om det skulle visa sig att Stålmannens efterträdare på omnipotenstronen mot all förmodan är någon som inte har “USA A-OK” tatuerat i pannan.
Kruxet är bara att alla dessa metamänniskor är kriminella och en försvarlig andel av dem är dessutom bindgalna. Enda sättet att kontrollera dem är att hota att spränga skallen av dem för tydligen är de i alla fall inte så galna att de frivilligt väljer att dö. Men visst – lönnmördaren Deadshot vill träffa sin dotter och Harley Quinn kan inte vänta på att få hooka upp med sin Joker-pudding igen, så visst har de något att leva för.
Det har också militären Rick Flag. Synd bara att hans käresta Juno Moores kropp fångats av en häxa som nu gör sitt bästa för att utplåna mänskligheten. Why? Because she can! Och för att människor är veka. Eller något i den stilen… Ärligt talat känns det inte ens som om Suicide Sqaud själv bryr sig särskilt mycket om att förklara varför vi har protagonister i ena ringhörnan och antagonister i den andra.
Suicide Squad är förvisso inte regisserad av Zack Snyder men det visar sig (föga förvånande kanske) att inte heller David Ayer är mycket till lustigkurre. Filmen förmedlar framförallt en krampaktig känsla av att vilja för mycket. Den ska vara så tuff och så hård och så mörk att det ofta blir rent skrattretande. Den vill så gärna vara farlig men det rockiga soundtracket och minihotpants på Harley Quinn andas mer desperation än något annat.
Margot Robbie som Harley Quinn är kanske den som främst kravlar sig ur det hela med en respektabel del av äran i behåll även om utsmetat läppstift som krääääzy-signal känns lite…80-tal. Särskilt som hennes krääääääääääääzy-partner (three times as crazy!) är en parodisk Joker-Jared Leto med aluminiumfolie på tänderna. Hans prestation övertygar inte för fem öre, utan blir bara teatralisk och rentav löjeväckande.
Will Smith, som försöker göra sig förtjänt av den där ”Best daddy in the world”-muggen i rollen som Deadshot, är också helt ok. Särskilt i relationen med Robbies Harley. De jobbar bra tillsammans, helt enkelt. (Fun fact: Smith har nu fått vara både ”best of the best” i Men in Black och ”worst of the worst” här.) Däremot önskar jag nästan att jag hade varit lite snabbare på bollen med Suicide Squad när det begav sig. Då hade jag nämligen kunnat påminna mig om Nick Fury-kopian Amanda Weller för att plocka ned Viola Davis pretentiösa Oscarstal 2017 ett par snäpp.
Ska jag vara helt ärlig minns jag Justice League som tråkigare än vad jag tyckte Suicide Sqaud var. Samtidigt räcker det att påminna sig även de sämre Marvel-filmerna för att sätta det hela i något slags perspektiv. Med andra ord: Suicide Squad var inte så dålig som jag trodde men för den skull absolut inte bra. Alltså väntar jag fortfarande på en DC-superhjälte-film som inte är hård, kall och oengagerande. Wonder Woman förtjänar en kompis.
Annonser
Arthur Curry må tvivla på att han är kungavärdig men superhjälteposen sitter i alla fall som en smäck. Ni vet, den där med ett knä och en knytnäve i backen.
Fasiken vet om inte den senaste filmen från DC hade blivit intressantare om man tvingat ned alla deltagare i varsin psykologsoffa och sedan låtit dem prata om sina problematiska föräldrarelationer i två timmar? I och med Justice League blir det nämligen än mer uppenbart att det antingen är dags att kasta Zack Snyder överbord eller också lägga ned hela skiten.
“What is normal?” Det är den retoriska fråga som både filmen Professor Marston and the Wonder Women och dess titelperson ställer till såväl publik som psykologistudenter.
För att vara en superhjälte-film känns utblicken i Black Panther, det senaste tillskottet i Marvel Cinematic Universe, relativt smal. Bortsett från en kortare avstickare till Sydkorea och staden som förvirrande nog heter Pusan på svenska men Busan på engelska (zombiefri den här gången, tyvärr), håller sig berättelsen relativt stilla i det hemliga hittepå-landet Wakanda.
Spider-Man: Homecoming börjar tacknämligt nog inte om från allra första början en tredje gång. Kanske har filmbolagen fått så pass mycket förtroende för sin publik att de faktiskt vågar lita på att vi den här gången kommer ihåg att Peter Parker är lite av en nörd som ständigt trånar efter ouppnåeliga tjejer och hur Spidey fick sina krafter? Fan tro’t, men hur som haver kastas vi lika abrupt som Peter Parker själv in i händelserna som utspelades i Captain America: Civil War där den nye Spidey ju gjorde ett kort gästspel.
Nick Morton hävdar med emfas att han och kompisen Vail inte är simpla gravplundrare i Irakkrigets svallvågor utan ägnar sig åt den betydligt mer hedervärda sysslan att ”liberate antiquities”. Det svårt att undgå känslan av att han i detta förvandlas till ett språkrör för bolaget Universal självt.
För när nu både Marvel och DC skapar filmserier som ger säkert klirr i kassan är det klart att Universal vill ha en bit av den kakan. Här finns det förvisso inga serietidningar i botten men väl en räcka väletablerade monster. Häpp, Dark Universe!
Ibland vill man ju se om filmer. Det har jag gjort med Jupiter Ascending och en uppfräschad åsikt finner ni längst ned.
***
Det var en gång en flicka som kallades Askungen. Varje morgon fick hon gå upp tidigt och varje dag fick hon slita ont genom att hela tiden städa. Men hennes väg mot en betydligt mer högtstående social position underlättades av ett gäng klämkäcka möss och fåglar.
Jag är säkert inte den första att reflektera över det faktum att Stålmannens liv torde bli betydligt enklare om han slapp rädda livet på Lois Lane i parti och minut. Och ett enklare livpussel är vad Stålis faktiskt skulle kunna dra nytta av just nu.
That’s what HE said!