You are currently browsing the tag archive for the ‘Wonder Woman’ tag.

Är det dags för 90-talet att bli underhållningsvärldens nya 80-tal? Man skulle nästan kunna tro att (Captain) Marvel investerat i en kedja retrobutiker som kursar grunge-utstyrslar, CD-skivor med No Doubt och pin-up-posters på Brad Pitt med tanke på hur icke-existerande risken är att publiken ska missa att handlingen utspelas på jorden anno 1995.

Men för kree-soldaten Vers som kraschlandar rakt ned i en Blockbuster Video-butik (hey, hey it’s the 90’s!!) är planeten hon landat på inte ”jorden” utan ”C-53”. Hon är en del av en elitstyrka som blev separerade under ett viktigt uppdrag och nu försöker hon återförenas med sina kree-kamrater samtidigt som hon är jagad av ondsinta och hamnskiftande skrulls, vilka följt efter henne ned på jorden.

Snart stöter hon dock på SHIELD-agenten Nick Fury i en betydligt yngre upplaga än vi vant oss vid att se honom de senaste åren. Tillsammans börjar de söka efter svaren på de frågor som börjat röra på sig i Vers huvud – hon har märkligt livliga minnen av en barndom och uppväxt på jorden. Men hur går det ihop med det faktum att hon är kree?

Äntligen dags för Marvels första egna film om en kvinnlig superhjälte. En som jag har ännu sämre koll på än Wonder Woman. Men eftersom detta är en ursprungshistoria enligt mall 1A i superhjältekompendiet (Fråga 1: Vem är jag? Dilemma A: Jag kan inte kontrollera mina krafter/känslor) spelar det ingen större roll, det är bara att hänga med på färden.

Hur meningslöst det än kan kännas när man börjar syna filmerna i sömmarna är det svårt att motstå frestelsen att ställa Captain Marvel mot Wonder Woman. Det mest grundläggande som förenar dessa båda kvinnliga superhjältars filmer är i mina ögon att rollbesättningen är betydligt mer lyckad än de slutgiltiga resultaten egentligen förtjänar.

Både Gal Gadot och Brie Larson lyckas genom sin personliga utstrålning och närvaro faktiskt gjuta oväntat mycket liv i sina fullständigt generiska manus. Brie Larson är stentuff, oavsett om hon nonchalant blåser en hårslinga från ansiktet strax efter att hon slagit sig in i pendeltågsvagn eller kraschar rymdskepp genom att helt enkelt rusa rakt igenom dem; skrov, väggar och allt.

Det jag är tacksam över är att Brie Larson, till skillnad från Gal Gadot, slipper sätta tassen i kärleks-björnsaxen. Captain Marvel återupplivar istället Long Kiss Goodnight-dynamiken mellan en sympatisk men något tafatt Samuel L. Jackson (digitalt föryngrad utan att se allt för plastig ut) samt en yngre och avsevärt mer kapabel kvinna, men att det skulle börja verka kärlek mellan de två finns banne mig inte på kartan.

Ett mer känslomässigt band tillhandahålls istället i form av en slags surrogatfamilj där den kvinnliga vänskapen och de förenande erfarenheterna att vara kvinna in a mans world (flygvapnet) väger tyngre. Jag tycker det är ett tilltalande drag i filmen och även här har rollbesättaren fått göra lön för mödan i form av Lashana Lynch, vars relation med Brie Larson känns genuin.

Med tanke på filmens komiska inslag (jomen, det ÄR ju ändå en Marvel-film), i form av antiklimaxhumor, sarkasm och underdrifts-deadpan skulle man kunna tro att Joss Whedon haft ett finger med i spelet men så tycks det inte vara. Samtidigt kan man tänka sig att eftersom detta blir en slags prequel i Avengers-cykeln svävar hans ande över hela produktionen. På det hela taget funkar humorn, med undantag för Nick Furys krystade katt-kelande.

Jag blev underhållen, men knappast överraskad av Captain Marvel (Brie Larson själv är en helt annan femma). Tidigare invändningar från andra superhjältefilmer har relevans även här. Slutfajten blir totalt sett för lång och tidsmarkörerna känns bortom forcerade. Ja, vi minns både Alta Vista och Nine Inch Nails-tischor men de skapar inget mervärde till själva historien som berättas.

Den oundvikliga slutsatsen blir alltså: ok film men bra superhjälte. Sorry – ”noble warrior hero” skulle det ju vara.

Även medbloggare som Fiffis filmtajm, Flmr och Fripps fimrevyer har låtit sig underhållas av Brie.

Annonser

En livsregel så god som någon: nedsablade filmer om vitsminkade galenpannor är inte så usla som deras rykten gör gällande. Det var sant för Tim Burtons Alice in Wonderland och det var sant för Suicide Squad.

Läs hela inlägget här »

Arthur Curry må tvivla på att han är kungavärdig men superhjälteposen sitter i alla fall som en smäck. Ni vet, den där med ett knä och en knytnäve i backen.

Läs hela inlägget här »

Fasiken vet om inte den senaste filmen från DC hade blivit intressantare om man tvingat ned alla deltagare i varsin psykologsoffa och sedan låtit dem prata om sina problematiska föräldrarelationer i två timmar? I och med Justice League blir det nämligen än mer uppenbart att det antingen är dags att kasta Zack Snyder överbord eller också lägga ned hela skiten.

Läs hela inlägget här »

“What is normal?” Det är den retoriska fråga som både filmen Professor Marston and the Wonder Women och dess titelperson ställer till såväl publik som psykologistudenter.

Läs hela inlägget här »

För att vara en superhjälte-film känns utblicken i Black Panther, det senaste tillskottet i Marvel Cinematic Universe, relativt smal. Bortsett från en kortare avstickare till Sydkorea och staden som förvirrande nog heter Pusan på svenska men Busan på engelska (zombiefri den här gången, tyvärr), håller sig berättelsen relativt stilla i det hemliga hittepå-landet Wakanda.

Läs hela inlägget här »

Spider-Man: Homecoming börjar tacknämligt nog inte om från allra första början en tredje gång. Kanske har filmbolagen fått så pass mycket förtroende för sin publik att de faktiskt vågar lita på att vi den här gången kommer ihåg att Peter Parker är lite av en nörd som ständigt trånar efter ouppnåeliga tjejer och hur Spidey fick sina krafter? Fan tro’t, men hur som haver kastas vi lika abrupt som Peter Parker själv in i händelserna som utspelades i Captain America: Civil War där den nye Spidey ju gjorde ett kort gästspel.

Läs hela inlägget här »

Nick Morton hävdar med emfas att han och kompisen Vail inte är simpla gravplundrare i Irakkrigets svallvågor utan ägnar sig åt den betydligt mer hedervärda sysslan att ”liberate antiquities”. Det svårt att undgå känslan av att han i detta förvandlas till ett språkrör för bolaget Universal självt.

För när nu både Marvel och DC skapar filmserier som ger säkert klirr i kassan är det klart att Universal vill ha en bit av den kakan. Här finns det förvisso inga serietidningar i botten men väl en räcka väletablerade monster. Häpp, Dark Universe!

Läs hela inlägget här »

Ibland vill man ju se om filmer. Det har jag gjort med Jupiter Ascending och en uppfräschad åsikt finner ni längst ned.

***

Jupiter AscendingDet var en gång en flicka som kallades Askungen. Varje morgon fick hon gå upp tidigt och varje dag fick hon slita ont genom att hela tiden städa. Men hennes väg mot en betydligt mer högtstående social position underlättades av ett gäng klämkäcka möss och fåglar.

Läs hela inlägget här »

Batman v SupermanJag är säkert inte den första att reflektera över det faktum att Stålmannens liv torde bli betydligt enklare om han slapp rädda livet på Lois Lane i parti och minut. Och ett enklare livpussel är vad Stålis faktiskt skulle kunna dra nytta av just nu.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Harlan Coben, Found

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser