Suicide Squad (2016)

En livsregel så god som någon: nedsablade filmer om vitsminkade galenpannor är inte så usla som deras rykten gör gällande. Det var sant för Tim Burtons Alice in Wonderland och det var sant för Suicide Squad.

Jag kan samtidigt förstå reaktionen hos 2016 års biopublik. Man hade fortfarande ett visst hopp kvar om DC-universats möjligheter att ta upp kampen med Marvel och Warner hade satsat seriös kosing på marknadsföring. Och så blev det bara en tummetott.

I sann DC-anda är Suicide Sqaud så mörk, så mörk. Stålmannen har dött. Vem kommer att ta hans plats? Amanda Waller är helt på det klara med att det är bättre att förekomma än att förekommas och sätter ihop en insatsstyrka av ”metahumans” (ett annat ord skulle möjligen vara mutanter men det har väl Marvel redan mutat in så det är bara att gilla läget). Tanken är att de ska försvara mänskligheten om det skulle visa sig att Stålmannens efterträdare på omnipotenstronen mot all förmodan är någon som inte har “USA A-OK” tatuerat i pannan.

Kruxet är bara att alla dessa metamänniskor är kriminella och en försvarlig andel av dem är dessutom bindgalna. Enda sättet att kontrollera dem är att hota att spränga skallen av dem för tydligen är de i alla fall inte så galna att de frivilligt väljer att dö. Men visst – lönnmördaren Deadshot vill träffa sin dotter och Harley Quinn kan inte vänta på att få hooka upp med sin Joker-pudding igen, så visst har de något att leva för.

Det har också militären Rick Flag. Synd bara att hans käresta Juno Moores kropp fångats av en häxa som nu gör sitt bästa för att utplåna mänskligheten. Why? Because she can! Och för att människor är veka. Eller något i den stilen… Ärligt talat känns det inte ens som om Suicide Sqaud själv bryr sig särskilt mycket om att förklara varför vi har protagonister i ena ringhörnan och antagonister i den andra.

Suicide Squad är förvisso inte regisserad av Zack Snyder men det visar sig (föga förvånande kanske) att inte heller David Ayer är mycket till lustigkurre. Filmen förmedlar framförallt en krampaktig känsla av att vilja för mycket. Den ska vara så tuff och så hård och så mörk att det ofta blir rent skrattretande. Den vill så gärna vara farlig men det rockiga soundtracket och minihotpants på Harley Quinn andas mer desperation än något annat.

Margot Robbie som Harley Quinn är kanske den som främst kravlar sig ur det hela med en respektabel del av äran i behåll även om utsmetat läppstift som krääääzy-signal känns lite…80-tal. Särskilt som hennes krääääääääääääzy-partner (three times as crazy!) är en parodisk Joker-Jared Leto med aluminiumfolie på tänderna. Hans prestation övertygar inte för fem öre, utan blir bara teatralisk och rentav löjeväckande.

Will Smith, som försöker göra sig förtjänt av den där ”Best daddy in the world”-muggen i rollen som Deadshot, är också helt ok. Särskilt i relationen med Robbies Harley. De jobbar bra tillsammans, helt enkelt. (Fun fact: Smith har nu fått vara både ”best of the best” i Men in Black och ”worst of the worst” här.) Däremot önskar jag nästan att jag hade varit lite snabbare på bollen med Suicide Squad när det begav sig. Då hade jag nämligen kunnat påminna mig om Nick Fury-kopian Amanda Weller för att plocka ned Viola Davis pretentiösa Oscarstal 2017 ett par snäpp.

Ska jag vara helt ärlig minns jag Justice League som tråkigare än vad jag tyckte Suicide Sqaud var. Samtidigt räcker det att påminna sig även de sämre Marvel-filmerna för att sätta det hela i något slags perspektiv. Med andra ord: Suicide Squad var inte så dålig som jag trodde men för den skull absolut inte bra. Alltså väntar jag fortfarande på en DC-superhjälte-film som inte är hård, kall och oengagerande. Wonder Woman förtjänar en kompis.

Annons