You are currently browsing the tag archive for the ‘Japan’ tag.

FilmspanarnaSom vanligt vet man aldrig vad man får när det drar ihop sig till Filmspanarnas årliga filmfestivaldag. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig när The Farewell öppnar upp med ett telefonsamtal mellan en äldre kinesisk kvinna och en yngre dito som av allt att döma är hennes barnbarn. Snart står det dock klart att den äldre kvinnan befinner sig på ett sjukhus, vilket hon inte låtsas om inför sin sondotter, medan den yngre, kallad Billie, rör sig på vimlande New York-gator. Billies familj flyttade till USA när hon bara var sex år men hon upprätthåller av allt att döma en kärleksfull relation med sin farmor, Nai Nai, över telefon.

Men hur var det nu med det där sjukhusbesöket? Jo, av någon anledning är det inte Nai Nai själv som pratar med läkaren, utan hennes syster. Som återvänder med beskedet att Nai Nai absolut inte ska oroa sig över den där envisa hostan eller fläckarna på lungorna som syntes på tidigare röntgenbilder. De var bara ”benign shadows”. Allt i enlighet med en kinesisk tradition av att inte tala om för äldre släktingar att de är döende. För det som verkligen dödar en person inte är sjukdomen i sig, utan fruktan för den och döden.

Men Nai Nai har trots allt en kärleksfull familj i sitt liv, om än något spridd över världen. Därför ska Billies kusin Hao Hao hastigt och lustigt ”gifta sig” med sin tre månader gamla japanska flickvän Aiko, som förevändning för att samla alla hemma hos Nai Nai i Changchun i nordöstra Kina. För att skyla över lögnen om Nai Nais förstående död krävs alltså ytterligare en lögn. Men det är få som kan stå i vägen när en stolt farmor kräver att få anordna ett storlaget bröllop för sin sonson.

The Farewell är tydligen självupplevd av regissören, tiilika manusförfattaren, Lulu Wang och filmen inleds också med förbehållet att den är baserad på en ”actual lie”. Men vid sidan av lögnen handlar The Farewell minst lika mycket, om inte mer, om hur de kinesiska hemvändarna försöker förhålla sig till både gamla och nya hemländer. Filmen är kanske inte så särdeles subtil när både söner och barnbarn måste brottas med såväl invanda som nya kulturer och var man har sin sanna hemvist, men gör det ändå ganska bra.

Särskilt huvudpersonen Billie tvingas förstås se sina förgivettagna uppfattningar i vitögat. Är hon mer amerikan än kines? Har hon anammat den västerländska individualismen så till den grad att hon inte längre kan förstå den österländska betydelsen av att istället se sig som en del av en helhet? Resan och mötet med den kinesiska familjen får henne att inse att hon kanske saknat sitt barndomsland mer än hon riktigt varit medveten om. En lott som säkert delas av många andra generationens migranter, vilka inte haft något val när det kommer till flytten till ett nytt land.

Samtidigt som hennes föräldrar kläms mellan att hylla sitt nya hemland för att markera att deras val verkligen inte var något misstag och banden till sina förfäders jord. The Farewell lyckas dessutom pytsa in en hel del kritik mot dagens Kina, ett land där en stor familjekärlek måste samsas med oblyg prostitution, en närmast outbildad arbetarklass, krass penninghunger, statusjakt, känslomässigt hyckleri och tomma skrytbyggen.

I det avseendet kan man fråga sig om det är meningen att The Farewell ska tolkas som en relativt anspråksfull symbolisk film. Är Kina och Nai Nai en och samma? En älskad släkting som synes vid god hälsa men som i själva verket är döende och som man därför döljer den bistra verkligheten för? Alternativt en person som trots sin fysiska skörhet ger mental och känslomässig styrka åt sin självsvåldiga avkomma?

Detta låter förstås oerhört allvarligt, men The Farewell försitter inte många chanser att med ganska enkla medel skapa välbekant humor i allehanda kultur- och generationskrockar. Måste man skala apelsinerna som lämnas som offergåva till Billies sedan länge avlidne farfar? Och varför tycks inte den blivande bruden Aiko vara upp över öronen förälskad i sin nye ”make”? Tendensen att tvinga i både barn och barnbarn bisarra mängder mat som ett bevis på kärlek verkar dock överskrida alla kulturella gränser.

Vi var flera som möttes upp på tjusiga Bio Capitol:
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?

Hacksaw RidgeOkinawa var sista steget i den omsorgsfullt planerade invasionen av Japan. Nedgrävda på ön, dryga 50 mil från japanska kusten, skulle de allierade kunna få ett slut på kriget. Kruxet var bara att där fanns ett gäng nedgrävda japaner som man var tvungen att göra sig av med först. I en ”tyfon av stål” stångade de amerikanska styrkorna blodiga sig mot den japanska väggen innan den till slut gav vika. Slutnotan gick på så där en 50 000 amerikanska liv och minst 85 000 japanska. Halva Okinawas befolkning försvann, antingen i striderna eller genom självmord.

Läs hela inlägget här »

Att dra igenom alla Batman-långfilmerna från och med 1989 skapade ett oväntat superhjältesug. Tack vare generösa kompisar har jag dock numera tillgång till den ambivalenta skattkistan Netflix och där fanns ju några kortfilmer att roa sig med. En del av dem var till och mer riktigt sevärda. Nästa lördag får Läderlappen lite musikal-ledigt men därefter återkommer han för ett sista kort gästspel i ett försök att knyta ihop superhjältesäcken. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Efter stormen, After the Storm

Tre kvinnor och tre män skulle man nästan kunna sammanfatta detta skilsmässorelationsdrama från japanske regissören och manusförfattaren Hirokazu Kore-eda. Men något Bechdel-test vete tusan om filmen skulle klara, för trots att det som sagt inte saknas kvinnliga rollfigurer får de lov att ägna mestadelen av sin tid att prata med eller om tre generationer av släkten Shinoda – farfar, far och son.

Läs hela inlägget här »

Bland Tokyos pendeltågsresenärer synes självmorden lika frekventa som munskydden. En morgon hör Setsuko Kawashima ett tyst ”adjö” i höger öra innan mannen bakom henne kastar sig framför tåget. Frågan är dock om inte Setsuko själv varit den som hoppat om inte den okände mannen förkommit henne. Hon tycks inte särskilt lycklig med sitt trista kontorsjobb och verkar fortfarande gräma sig över att hennes syster Ayako för många år sedan gifte sig med Setsukos pojkvän med resultatet att hon fortfarande är singel.

Läs hela inlägget här »

Återigen ett kortare avbrott för att presentera två bioaktuella filmer. Vilken den andra är får ni vänta till imorgon för att läsa om.

***

silenceFör att, månne vanvördigt, parafrasera Selma Lagerlöf: äntligen stod fader Ferreira framför kameran! Jesuitprästen Sebastião Rodrigues har verkligen fått vänta länge på denne sin Godot, men till slut dyker han ändå upp. Too little, too late, säger jag.

Läs hela inlägget här »

Dags för ytterligare en film som i likhet med Nazis at the Center of the Earth faktiskt blev bannlyst från 2016 års Halloween-tema.

***

zombie-assalt. titel: Zombie Ass: Toilet of the Dead

Den unga Maki vill hemskt gärna bli modell. Och det vet ju alla att modeller ska vara supersmala. Men att svälta sig, köra fingrarna i halsen eller oupphörliga lavemangskurer är inget för den kluriga unga kvinnan. Hon har istället listat ut att modellens bäste vän förstås är…tadaaa, binnikemasken!

Läs hela inlägget här »

when-the-emperor-was-divineJag blev väldigt förtjust i Julie Otsukas poetiska prosabok om japanska emigranter i USA, The Buddha in the Attic. Den boken slutade med att alla bokens ”personer” försvann till interneringslägren som sattes upp efter anfallet på Pearl Harbor. När jag förstod att Otsuka inte bara skrivit en bok som föregick The Buddha… utan att den också på ett sätt tog vid där den senare boken slutade var saken (kobe)biff. The Buddha… är alltså en slags prequel till denna When the Emperor was Divine för att prata film-lingo.

Läs hela inlägget här »

Ett kortare uppehåll i kavalkaden, men frukta icke — zombiesarna reser sig återigen på lördag!

***

odjuret-och-hans-larlingalt. titel: Odjuret och hans lärling, The Boy and the Beast

Klart att den hemlöse pojken Ren är den perfekte lärlingen för den bufflige och tjurige odjursmästaren Kumatetsu. Strunt samma att Kumatetsu inte alls vill ha någon lärling och att Ren inte tycks vara särskilt intresserad av att skaffa sig någon mästare. Två övergivna individer som var och en på sitt håll intalat sig att ensamhet är styrka för att kunna överleva.

Läs hela inlägget här »

WolverineLogan, aka mutanten Wolverine, mår inte toppen efter händelserna som timade i X-Men: The Last Stand och som bland annat slutade med att järven såg sig tvungen att sänka adamntiumklorna i sin älskade Jean Grey/Phoenix buk. I sant Förtvivlad Man-mode (välbeprövat sedan Lancelots dagar) har han begett sig ut i naturen och ser nu mer ovårdad ut än vanligt. Här umgås han med kackiga CGI-björnar, drömmer mardrömmar om Jean och vill helst av allt bara dö. Men det kan han inte, han är ju Wolverine.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Pojken på våning 54
David Baldacci, The Innocent
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg