Kamera o Tomeru na! (2017)

alt. titel: Ne coupez pas!, Zombie contro zombie, Zombis, Cámara, ¡Acción!, One Cut of the Dead

Shin’ichirô Uedas debutfilm kräver lite tålamod. Det första steget är relativt kort, vi behöver bara uthärda ett par minuter av fullkomligt undermålig zombie-som-stalkar-skrikande-tjej-action innan scenen bryts av regissören Higurashi. Ok, inga större problem att vara med på det tåget – vi såg alltså en del av inspelningen av en zombiefilm. Teamet har samlats i ett övergivet vattenfiltreringsverk som utvalts med största noggrannhet av Higurashi själv. Han har faktiskt sänkt både själ, hjärta och privatekonomi i filmen man nu arbetar med och är därför något pressad.

Sam gang 2 (2004)

alt. titel: 3 extrêmes, Three Extremes, Three… Extremes

För min del skulle Three… Extremes nästan lika gärna kunnat vara betitlad Välkänd, känd och okänd. Detta är nämligen en tredelad episodfilm där de ingående regissörerna heter Park Chan-wook, Takashi Miike och Fruit Chan. Den skulle också kunna vara början på ett lamt skämt: ”Det var en sydkorean, en japan, en kines och så Bellman…”.

Ju-on 2 (2003)

alt. titel: Förbannelsen fortsätter – The Grudge II, Ju-on: Forbandelsen 2, Ju-on 2 – La maledizione, La maldición 2, Ju-on: The grudge 2

Den hatiska Kayako fortsätter att ta livet av folk på löpande band. I alla fall de som är dumdristiga nog att besöka det hemsökta huset och den här gången är det ett TV-team som står på tur. De tror säkert att Kayakos hus är som alla andra hus i serien om hemsökta hus, det vill säga fejk. Men skrattar bäst som skrattar sist, i det här fallet Kayako.

Ju-on (2002)

alt. titel: Förbannelsen – The Grudge, Ju-On: Forbandelsen, Ju-on – Rancore, La maldición (The grudge), Ju-on: The Grudge

Dags för nästa japanska portalskräckis. I och för sig inte riktigt lika sjukt otäck som Ringu men å andra sidan har jag till dags dato bara sett den amerikanska remaken från 2004, betitlad The Grudge. Och den i sig räckte för att jag ganska länge helst inte ville göra nattliga toabesök med lyset släckt.

Honogurai mizu no soko kara (2002)

alt. titel: Dark Water – Besuch aus dem Jenseits, Dark Water

Mor och dotter Yoshimi och Ikuko Matsubara flyttar in i vad som bör vara världens mest otrivsamma och ogästvänliga hyreshus. Hela bygget andas en gulgrå, fuktig slitenhet och den aktuella lägenheten ger ett intryck av att befinna sig i källarplan, trots att hissen bevisligen går upp till tredje våningen. Hissen går faktiskt ända upp till sjunde våningen, varifrån den snart sexåriga Ikuko utan problem kan öppna en olåst takdörr. Till sin förtjusning hittar hon en fin, röd axelremsväska men Yoshimi fattar av någon anledning avsky för väskan och låter inte dottern behålla den.

Ringu 0: Bâsudei (2000)

alt.titel: Ringu 0: El círculo 0, Ring 0, Ring 0: Birthday

30 år innan det började cirkulera en dödlig videokassett finner vi Sadako Yamamura, en ung och aspirerande aktris, i ett litet teatersällskap. Vad hennes kollegor sannolikt inte vet är att Sadako använder agerandet närmast som en form av terapi för att undkomma sina hemska syner och känslan av att någon följer varje steg hon tar.

Ringu 2 (1999)

alt. titel: Ring 2: El círculo 2, El aro 2, The Ring 2, Ring 2

En kort tid har gått efter fyndet i den igenmurade brunnen under uthyrningsstugan och polisen är förbryllad. Inte enbart för att mannen i paret som hittade den drunknade kvinnan nu är död. Kvinnan har i sin tur försvunnit tillsammans med sin son, samtidigt som kvinnans far hittas död i sitt hem. Nej, det märkliga är att brunnskroppen bara tycks ha varit avliden i ett par år medan alla uppgifter tyder på att offret knuffades ned i brunnen för över 30 år sedan. (Ok, så det är också lite märkligt hur man kan avgöra det när Reiko och Ryuji av allt att döma hittade ett skelett och inte en ruttnande kropp i originalet…)

Ringu (1998)

alt. titel: Ringu – the Ring, Ring – Das Original, The Ring (El círculo), The Ring, Ring

Upplägget i denna moderna klassiker torde vara så pass välbekant att det knappt behövs återges, eller hur? Hur tittaren introduceras i den moderna myten om det förbannade videobandet av två tonårstjejer, för att sedan gå vidare till TV-journalisten Reiko Asakawa. Reiko är redan intresserad av exakt samma myt, men inledningsvis ovetande om att den har en koppling till systerdottern Tomokos dödsfall.

The Kingdom of the Gods (2020)

Det känns nästintill övermäktigt att försöka få någon rätsida på publiceringshistoriken när det gäller The Kingdom of the Gods. Såvitt jag kan förstå började det hela som en ”web comic” om zombies i ett historiskt Korea som redan var sönderslitet av krig och svält. Vilken sedan gjorde hoppet över till Netflix och blev en riktigt bra streaming-serie om zombies i ett historiskt Korea som redan var sönderslitet av krig och svält, kort och gott kallad Kingdom. Men om förlagan är japansk eller koreansk eller exakt när den började dyka upp är för mig oklart. Det jag håller i handen och just tagit mig igenom är i alla fall ett ”riktigt”, tryckt album som getts ut på engelska, sannolikt påhejat av Netflix-seriens framgång.

Kaidan (1964)

alt. titel: Kwaidan, Kwaidan – Storie di fantasmi

I min text om Mario Bavas episodfilm Black Sabbath misstänkte jag helt fräckt att regissören verkade vilja ta med sig färgfilmen hem efter varje dags inspelning och göra onämnbara saker med den. Efter titten på Kaidan misstänker jag lika fräckt att japanen Masaki Kobayashi sannolikt gärna skulle göra Bava sällskap. Både det närmast lustfyllda förhållandet till mättade färger i alla möjliga olika uppsättningar samt en otvetydig studiokänsla gör att Kaidan påminner mig en hel del om Black Sabbath.