You are currently browsing the tag archive for the ‘Deadpool’ tag.

Free City är ett strikt uppdelat klassamhälle – de som har solglasögon, coola kläder samt tonvis med vapen och de som inte har allt detta. Som Guy, exempelvis. Han får nöja sig med en babyblå skjorta, kakhifärgade chinos och ett alldeles vanligt bankjobb. Men Free City är också ett perfekt klassamhälle eftersom sådana som Guy aldrig opponerar sig mot orättvisorna. Faktum är att han tycker att han har ett nästintill perfekt liv, trots att arbetsdagen avbryts ungefär en gång i halvtimmen av glasögonprydda bankrånare och en promenad på stadens gator riskerar att sluta i blodsspillan. Det enda Guy saknar är någon att dela det här perfekta livet med.

Men så en dag möter han Henne. Bara det att hans drömkvinna är glasögonbärare. Men som den romantiker Guy är kastar han all tvekan överbord och bryter mot alla regler för att kunna få träffa henne igen. Inklusive att skaffa sig ett par egna glasögon, vilka gör att han betraktar sin värld på ett helt nytt sätt. Som om han levde i ett dataspel…

Free Guy påminner om flera andra filmer som också laborerar med reella världar versus fiktiva dito. De starkaste vibbarna i mitt huvud under titten kommer från Stranger Than Fiction, The Lego Movie, The Truman Show och Ready Player One. Men också remaken/rebooten av Jumanji, Inception och They Live. Plus en hel drös med dataspel, bara det att jag inte har en aning om vilka de skulle vara.

Signifikant för alla dessa berättelser är att tittaren ska kunna relatera till och helst också sympatisera med huvudpersonen, vilken ofta finner sig fången i en situation som hen tidigare uppfattade som vardag eller rent av perfekt. I det avseendet är Ryan Reynolds utan tvekan ett givet skådisval eftersom han alltid framstår som supersympatisk samtidigt som han kan fixa den där barnsliga förundran som måste till när han för första gången ska utforska världen bakom hans egen vardagsvärld.

I det avseendet är ju också den här typen av historia extremt förlåtande eftersom dataspelsvärlden gör att man köper en hel del överdriven CGI – vi ser ju ändå en helt dataanimerad värld. Och det är kanske samtidigt här som Free Guys akilleshäl visar sig. För på samma sätt som spelet Free City inte premierar karaktärsutveckling och mellanmänskliga relationer lika mycket som coola vapen, explosioner och flygande bilar hamnar människorna lite i skymundan för allt ultravåld och övertydliga budskap.

Samtidigt ska jag väl inte hacka alltför mycket på Free Guys försök till indoktrinering. Det är både välmenande och dubbeltydigt. Varför inte satsa på att levla upp genom att vara en schysst snubbe istället för någon som skjuter NPC:s av ren uttråkning? Varför inte slita sig fri från vardagsrutinen? Varför inte förbli en drömmare istället för att sälja sin själ och sina principer? Varför inte ta språnget och våga förändra dig själv i syfte att också förändra världen till något bättre?

På ett sätt var Free Guy exakt vad jag behövde för att varva ned denna fredagskväll, inte minst för att den var 2021 års absolut första biofilm. Samtidigt kan jag inte blunda för att jag fann större nöje i den lilla promo-videon av Deadpool och Korg som tittar på filmens trailer tillsammans. Free Guy var rar, charmig och underhållande men å andra sidan inget som fick mig att stå på huvudet av förundran. Jag måste erkänna att det absolut roligaste var cross-over-referenserna till MCU. Ibland finns det vissa vinster med media-monopol…

Don efter person: amerikanska kvinno-superhjältar till internationella kvinnodagen

Harley Quinn klarar sig alldeles utmärkt utan sin puddin’, Mr. J. Det är i alla fall vad hon febrilt intalar sig själv (som psykolog borde hon ju kunna det här med självövertalning), samtidigt som hon försöker sätta världsrekord i shots per minut på Roman Sionis klubb Black Mask (sannolikt Gothams ljusaste och tystaste nattklubb). Men Harley kommer snart att behöva ha huvudet på skaft (och inte nedkört i en flaska), ety halva Gotham är ute efter att hämnas på henne när det blir känt att hon inte längre står under Jokerns beskydd.

Läs hela inlägget här »

Någonstans mot andra halvan av 90-talet åsåg större delen av världen i stum förundran ett märkligt fenomen. Upphovsmannen var den då 30-årige speldesignern Satoshi Tajiri, vilken lyckades sälja in en idé till Nintendo och deras Game Boy. Plötsligt var alla fullkomligt uppslukade av uppmaningen ”gotta catch ’em all!”. Vilka ”de” var, tog dock ett tag innan den äldre generationen riktigt förstod.

Läs hela inlägget här »

Jag hade ingen som helst aning om att det var en ny Spider-Man-film (en till?!) på gång innan en lätt apart post credit-scen dök upp under eftertexterna i Venom. Men av någon anledning tyckte jag att den lilla snutten var både snyggt tecknad och underhållande. Därmed var en titt på Into the Spider-Verse given när tillfälle gavs.

Läs hela inlägget här »

Deadpool 2 hymlar inte med att den fortsätter i tangentens riktning från originalet. På en gång langas det upp en action-figur (well, sort of) från slutscenen i Logan ackompanjerad av Deadpools klagolåt över hur rivalen satt en närmast orimlig standard i fråga om insatser.

Läs hela inlägget här »

X-Men (2000)
X-Men känns kanske inte lika fräsch som när den kom, men man kan inte ta ifrån den att det är en tidig superhjältefilm i ett årtionde när det inte producerades superhjältefilmer tre gånger i halvtimmen. Uppenbarelsen var förstås Hugh Jackmans Wolverine men även veteranerna Patrick Stewart och Ian McKellen bidrog med mycket tyngd.

Läs hela inlägget här »

Planeterna måste verkligen ha radat upp sig på bästa tänkbara sätt för det relativt nystartade bolaget The Safran Company i fallet Buried. Man verkar ha få ihop en sjuhelvetiskt massa olika bolag för att producera filmen, kapat åt sig ett relativt oprövat manuskort i form av en viss Chris Sparling, lyft på några spanska (ett pålitligt filmland på senare tid vad det verkar) stenar och hittat regissören Rodrigo Cortés samt sist men inte minst lockat pretty boy Ryan Reynolds att ställa upp.

Läs hela inlägget här »

DeadpoolTexten publicerades för första gången på bloggen i mars 2016.

Ryan Reynolds är en skådis med ett rikt mått av självdistans men som hittills inte varit särskilt lyckosam när det gäller superhjältefilmer. Eller vad sägs om lineupen Blade Trinity, X-Men Origins: Wolerine och Green Lantern?

Läs hela inlägget här »

DeadpoolRyan Reynolds är en skådis med ett rikt mått av självdistans men som hittills inte varit särskilt lyckosam när det gäller superhjältefilmer. Eller vad sägs om lineupen Blade Trinity, X-Men Origins: Wolerine och Green Lantern?

Men kanske är Deadpool filmen och superhjälten som kommer att vända kurs åt den Reynoldska atlantångaren? Eller ja, superhjälte och superhjälte… Som Deadpool själv så riktigt påpekar: ”I may be super but I’m no hero”.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Hilary Mantel, Wolf Hall
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg