Dags att påbörja ett nytt tema, jämsides med de Ekmanska måndagarna. Ett sug att återbesöka de ”mellan-gamla” Batman-filmerna resulterade i en Batman-helg som heter duga och ni, kära läsare, får härmed skörda frukterna av den. Mycket nöje!

***

Gotham är en stad i kris. Gangsterbossen Carl Grissom och hans högra hand, Jack Napier, styr som de vill medan chefsåklagare Dent, borgmästare Borg och polischef Gordon bara hjälplöst kan se på. Inte ens ryktena om en nattlig skurkjägare, utklädd till en fladdermus, gör så mycket som en skråma i Grissoms imperium.

Istället kommer sammanbrottet, som så ofta, innifrån. Grissom upptäcker att Napier dels suktar efter att själv bli the big boss, dels sätter på hans snygga flickvän. Sådan uppstudsighet kan ju inte tolereras och Grissom vidtar mått och steg för att ta hand om Napier. Innan den planen hunnit löpa hela vägen ut har emellertid Batman gripit in. Men genom att slänga ned Napier i en tunna full med giftiga kemikalier plockar han tyvärr upp Gotham från askan och kastar in sin stad i den flammande elden istället. Jokern finns nu på plats.

Jag har länge varit nyfiken på att se hur pass väl Tim Burton och Joel Schumachers Batman-filmer skulle stå sig, nu när jag kunnat ta del av både Christian Bale och Ben Affleck under samma kåpa. Föga förvånande var denna första Batman-film (sedan Burt Ward och 60-talet) inte resultat av något ögonblickets ingivelse utan en lång process som till slut kunde ros i hamn efter att man övervägt alternativ av typen Batman in Space.

Tim Burton knöts tidigt till projektet men det var inte förrän han lyckades bra med Beeteljuice från 1988 som Warner Brothers fick tillräckligt med förtroende för att låta honom genomföra det hela. Och man kan kanske förstå att publiken och fansen förhöll sig lite tveksamma till spektaklet innan filmen väl kunde börja rulla på biograferna. Galningen Beeteljuice (aka Michael Keaton) som Batman och en hyfsad nybörjare till regissör bakom spakarna – hur skulle det här gå?!

Det är intressant att se hur denna Batman anno ’89 fick kritik för att vara (för) mörk när det begav sig. Med Nolans trilogi i ryggen är den nämligen nästintill lättsam. Men det är klart, ska man jämföra med 60-talets skämtfars levererar både Danny Elfmans score, Burtons visuella stil och, inte minst, Jack Nicholsons Joker något mer hotande.

Nicholson har gått all in med sin jovialiske elaking som av okänd anledning alltid klär sig i lila. Hans serietidningsskurk matchas till viss del av Grissom, spelad av Jack Palance, som är nävviftande överdriven även han. För oss som tittar är dock ingen av dem någon skräckinjagande uppenbarelse.

Historien bryter mot mytologin genom att tvinna ihop Napier/Jokern än tajtare med Wayne/Batman men jag tycker faktiskt det funkar ganska bra. Nu blir de såväl varandras skapare som förgörare. Däremot vet jag som sagt inte om vare sig Burton eller Nicholson lyckats fullt ut med att göra Jokern direkt läskig (där har ju tyvärr Nicholson rejäl konkurrens av sig själv i The Shining).

Galningens intrång i konstmuseet andas mer screwball än hämningslöst gränsöverskridande och jag skulle bra gärna vilja veta var han fått tag på alla dessa hejdukar som både målar och DJ:ar av hjärtats lust. Antingen har Nicholsons prestation bara blivit så van att jag inte längre reagerar eller också har den inte åldrats tillräckligt väl i förhållande till alla andra superskurkar som följt i hans fotspår.

Michael Keaton är en helt ok, om än ganska platt, Batman. Där ligger dock inte problemet hos honom själv utan i manuset som inte på minsta vis utforskar hans bakgrund eller trauma på det sätt som vi kommit att vänja oss vid från Christopher Nolan. Tyvärr är Kim Basingers Vicki Vale också en rätt trist hjältinna/damsel in distress/kärleksintresse vare sig hon klär sig som Diane Keaton i Annie Hall eller i gräddbakelseliknande balklänning. Man känner inte av någon som helst gnista mellan henne och Keaton, inte heller får hon bidra med så särskilt mycket mer till själva historien utom misslyckade försök att lista ut Batmans sanna identitet.

Men helt förlorad är inte Burtons första Batman. Jag hade exempelvis inget minne av att historien påminner en så pass mycket om Jaws i det att borgmästaren för allt i världen inte vill ställa in Gothams 200-årsjubileum, trots det tilltagande Joker-hotet.

Det som dock hållit bäst under de här trettio åren är dels miljöerna, dels musiken av Danny Elfman (ju mindre som däremot sägs om de hiskeliga Prince-låtarna, desto bättre). Filmen fick en del kritik när den kom för att fokusera mer på form än på innehåll. För oss som haft ytterligare några år på oss att bekanta oss med Tim Burton kommer inte det som någon direkt överraskning. Men trots kritiken ÄR Gotham fortfarande en läcker blandning mellan den välbekanta Burton-estetiken och Art Deco. Och Elfmans Batman-tema som tillåts svälla redan under förtexterna är något av det bästa han gjort, så gammalt det nu är.

Lite av en besvikelse till återtitt måste jag erkänna, jag hade betydligt trevligare minnen av särskilt filmen som helhet och Nicholsons prestation. Men ingen tid att gråta över spilld mjölk, dags för Batman Returns (om en vecka, vill säga…)