You are currently browsing the tag archive for the ‘Gary Oldman’ tag.
Det känns helt följdriktigt att en man som Luc Besson älskar serier som Adèle (skelskiftesfantasy) eller Valérian et Laureline (sci-fi). Däremot kanske han borde se till att hålla tassarna borta från dem i filmsammanhang? Alternativt ägna lite tid att anamma koncept som ”Kill your darlings” och ”Show, don’t tell”.
Nu ska erkännas att jag inte sett en enda Luc Besson-film sedan The Fifth Element (herregud, vad jag saknar den filmen just nu!) men inte har väl karln alltid varit så här pigg på att medelst pålkran hamra in budskap hos sin publik? Det skulle gå allt för bra (eller dåligt, beror på hur man ser det) att göra ett ölhävarspel av Bessons senaste rymdäventyr varje gång orden ”ekonomi” används i motsättning till ”harmoni”. Kallsinniga militärer i överdimensionerade uniformer och plåtdekorationer mot solblekta hippie-Na’avis.
Och nog skulle jag väl kunnat stå ut med hamrandet om det fanns annat att distrahera sig med. Tyvärr har inte Valerian and the City of a Thousand Planets så mycket att komma med i det avseendet heller. Inledningsvis synes historien intrikat, på gränsen till obegriplig. Något som måste ha stressat Besson så till den milda grad att han fortsättningsvis lagt in tillräckligt med övertydliga förklaringar och berättande dialoger att inte ens Léon Montana skulle sväva i något som helst tvivel om vad som pågår. Expositionen dansar can-can med Rihanna över hela händelseutvecklingen medan de sjunger ”Unecessary times are here again”.
Nähä, men har vi kanske några roliga namn på rollistan i alla fall? Nope, non, nein och njet. Jag tycker i och för sig att det är roligt att Besson valt att göra sina rymdagenter av det yngre slaget istället för att än en gång slänga in fossiler (hur stabila de nu än må vara) av typen Tom Cruise (som förvisso också var upptagen med att slåss med mumier den här sommaren) eller (milda makter…) Christopher Lambert.
Men för att en sådan här simplistisk historia ska kunna lyfta behövs det avsevärt mer skådespelarkrut än Dane DeHaan har i sin puffra. Sätt honom i en film tillsammans med Bryce Dallas Howard och den skulle bli omöjlig att uppfatta med vanliga till buds stående sinnesorgan.
Tidigare fotomodellen Cara Delevingne är klart bättre när hon får arbeta på egen hand, så pass att jag blir lite nyfiken på vad hon ska hitta på efter Valerian… Tyvärr kan jag inte höra hennes rollnamn utan att mina tankar omedelbart går till countrysångerskan Lurleen Lumpkin från The Simpsons (”This is a song I wrote while I was mopping up your dried blood and teeth”) men just det är ju varken Delevingne eller Bessons fel. Rätt ska vara rätt.
Vad som däremot inte är rätt är samspelet mellan DeHaan och Delvigne eller möjligen mellan Valerian och Laureline. Kanske sätts tonen redan i deras första scen tillsammans? Han ska liksom lekfullt brotta ned henne à la James Bond men det finns hela tiden ett passivt motstånd mellan dem bägge. Det ser faktiskt precis ut som när man försöker pressa ihop två negativa magnetändar, mjukt och glidande men icke desto mindre obevekligt. Deras gnabbande låter aldrig naturligt eftersom de inte har någon gnista mellan varandra utan helt enkelt läser vad som står på manussidorna.
Manuset jobbar också emot dem eftersom handlingen dikterar att de stora delar av tiden måste leta efter varandra på de mest omständliga sätt. Rätt ojämlika sådana också. I sökandet efter Valerian krävs att hon blir manetproktolog. I sökande efter Laureline krävs att han sitter igenom en strippshow med Rihanna. Ok, kanske inte så ojämlika i alla fall…
Det är omöjligt att se Valerian… och inte göra jämförelsen med tidigare nämnda The Fifth Element. Det Besson vunnit på att göra ett omtag efter tjugo åt är tekniken. Tyvärr har han förlorat i de flesta andra avseenden. Over the top balls out galenskaper mot sammanbitet allvarliga budskap. Bruce Willis mot Dane… (jag är ledsen, jag kan inte ens slutföra den jämförelsen). Gary Oldman mot Clive… (sorry, samma problem igen). De enda som känns någorlunda jämbördiga är faktiskt Milla Jovovich och Cara Delevingne.
Valerian… har inte öppnat särskilt starkt på biograferna och jag har inga problem att förstå det. Tyvärr tycks Besson själv ha gått in med rätt mycket kosing och detta är inte filmen man borde försätta sig i personlig konkurs för.
Vem vet, kan de andra filmspanarna ha hittat mer förlåtande drag hos Valerian…?
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Har du inte sett den?
Movies-Noir
Annonser
En postapokalyptisk värld vi alla känner igen. Ödsliga och kala landskap, brist på vatten, mat och bränsle och var man för sig själv. Faror lurar bakom varenda vägkrök och under ytan på varje människa, hur hjälpsökande de än tycks vara.
Jämfört med de andra åren när jag tittat på diverse världshändelser framstår 1994 som ett förhållandevis positivt sådant. I februari inträder vapenvila i Sarajevo och i Sydafrika vinner ANC landets första fria val, vilket innebär att Nelson Mandela blir landets president. De sista ryska soldaterna lämnar Estland och Lettland och i Sverige blir det tillåtet för homosexuella att registrera partnerskap. Ny demokrati åker ur riksdagen.
Men visst händer det hemskheter också. Rejäla sådana. 1994 är året från vilket man sannolikt länge kommer att minnas namn som Mattias Flink, Tommy Zaethreus och M/S Estonia.
Efter min oförblommerade kärleksförklaring till J.K. Rowlings bokserie är det kanske inte mer än rättvist att jag gör ett försök att sammanfatta mina intryck från filmerna också.
Som den uppmärksamme läsaren redan lagt märke till tycker jag generellt bättre om böckerna än om filmerna, säkerligen till stor del beroende på att jag inte så att säga kan lägga ifrån mig förlagan när jag sitter och tittar på adaptionen.
Sista singeln ut i sporttemafrenesin, vilken innehöll förvånansvärt få filmer som handlade om icke-amerikansk fotboll (var det kanske bara Shaolin Soccer?). När filmspanartemat rör sig i så fruktbara marker som sportfilmer handlar det inte så mycket om att hitta på något att skriva om som att försöka välja i överflödet. Man surfar runt på nätet och frågar sin nära och kära. Ändå blev jag lite förvånad när min kapitalt sportointresserade make kom med alternativet The Firm. Inte minst eftersom jag själv aldrig hört talas om filmen. Vilket å andra sidan kanske inte är så konstigt, fotbollsfilmer är inte min specialitet och detta var dessutom en TV-film om bara 70 minuter (den finns inte ens inlagd på IMDb).
Clifford Worley borde kanske ha anat oråd den där dagen grabben hans dök upp med en helt nybliven fru bredvid sig i den lila cadillacen. Men nu dröjer de där aningarna ända till dess att Clarence berättar att han och Alabama släpar på en resväska full med outblandat kokain.
Det är ett resväskinnehåll som man knappast kommer över på hederlig väg och Clarence måste nu inte bara försöka avhända sig allt knarket, utan vill dessutom gärna veta om rättvisan är på jakt efter honom på grund av den där hallicken som han sköt i hastigheten. Den nyblivna Mrs. Worleys hallick.
Taxichaffisen och före detta militären Korben Dallas liv tar en drastisk vändning den dagen Leeloo ramlar ned i hans taxi. Hon har skapats i ett laboratorium utifrån utomjordiskt DNA och måste ha hjälp att hitta prästen Vito Cornelius. Visst kan Korben som den gentleman han är hjälpa till med det, men när han väl avpolleterat den undersköna varelsen (hon är ju gjord för att vara ”perfekt”) kan han inte glömma henne.
Lägligt nog blir han kontaktad av sin förre officer som ber honom eskortera Leeloo i hennes uppdrag att hämta fyra stenar, av avgörande betydelse för världens överlevnad. Men även vapenhandlaren Jean-Babtiste Emanuel Zorg och hans onda torped-utomjordingar är ute efter stenarna. Läs hela inlägget här »
alt. titel: The Backwoods, Backwoods
Trots att 70-talet ska vara psykoanalysens gyllene årtionde väljer Lucy och Norman inte att sätta sig i en soffa och prata om sina problem för flera hundralappar i timmen. Istället lägger de sina hundralappar på en semester tillsammans med Normans före detta chef Paul och hans spanska tjej Isabel. De två paren bilar till norra Spanien där Paul har köpt huset som hans farmor växte upp i och här räknar med att kunna ta det lugnt och få ordning på saker och ting.
Som de allra flesta sannolikt vet är detta knappast de enda två filmerna där vår transsylvanske vän förekommer eller ens med namnet Dracula i titeln.
Men Tod Brownings 30-talsversion är ändå en klassiker, inte minst tack vare Bela Lugosis porträtt som var betydligt med smickrande för den gamle greven än Nosferatus råttandade Orlok. Och Francis Ford Coppolas 60 år yngre version är en av de mer bokstavstrogna jag har sett. Dessutom var detta de två jag hade hemma och kunde förkovra mig i strax efter att ha läst klart Bram Stokers bok.
That’s what HE said!