You are currently browsing the tag archive for the ‘Jaws’ tag.
alt. titel: Rösten inifrån, Når en morder ringer, Telefonterror
En anonym, men vagt hotfull röst som ringer och frågar ”Have you checked on the children?” är knappast ett samtal man vill ha som barnvakt i ett stort och obekant hus. Det är framförallt inte ett samtal man vill få igen…och igen…och igen. Och ändå är det vad som händer Jill Johnson den här kvällen. Allt mer skräckslagen försöker hon få polisen att ingripa men när de till slut spårar samtalen gör de bara ont värre med beskedet ”The call is coming from inside the house!”
Ett för all del klassiskt vandringssägenupplägg, men minst lika klassikt är det faktum att detta bara är upptakten till When a Stranger Calls. Tack vare lite filmmagi hoppar vi raskt sju år fram i tiden och hookar upp med John Clifford. Då var han ansvarig polis i fallet, nu är han privatsnokare som blir inhyrd av ägaren till huset som hemsöktes i början. Förövaren visade sig vara en viss Curt Duncan som nu har rymt från sinnessjukhuset där han suttit inspärrad sedan den där hemska kvällen och det blir Cliffords jobb att försöka hitta honom.
Som om det inte räckte med en mordisk galning på fri fot kan Dr. Monk även intyga att utan all behandling i form av samtalsterapi, elchocker och psykofarmaka kommer Curts mentala status att långsamt falla sönder.
When a Stranger Calls är skriven och regisserad av Fred Walton och bygger på hans tidigare kortfilm The Sitter. Dagens produkt är dock hans långfilmsdebut och i det avseendet måste jag erkänna mig rejält imponerad. Walton visar att han kan det här med både spänning och ren skräck, samtidigt som filmen präglas av ett säkert visuellt handlag.
Det är svårt att inte fästa sig vid hur ofta en dörr, ett fönster, en tunnel är det enda som lyser upp ett kompakt mörker men på ett sätt som nästan gör hela bilden ännu mer hotfull. When… var även fotografen Donald Petermans långfilmsdebut men han skulle komma att gå vidare till bigger ’n better things som Flashdance, Planes, Trains and Automobiles och Men in Black. Jag blev också ganska förtjust i melodislingan som kompositören Dana Kaproff förvisso snattat från John Williams djupa Jaws-stråkar men som funkade överraskande bra även på torra land för att signalera ett hägrande hot.
Det som hindrar When… från att bli en riktig toppenfilm för min del, i klass med Black Christmas, är två eller möjligen tre saker. Till att börja med blir tyvärr inte ”The call is coming from inside the house!” lika mycket av en chock med den föregående proto-slashern (för att inte tala om vandringssägnen) i färskt minne. Fred Walton låter förvisso sin telefon bli bra mycket mer av ett ihärdigt terrorvapen i händerna på Curt Duncan och Jill är också helt ensam under alla påringningarna. Men överraskningseffekten är väck för min del.
Sedan faller filmen lite väl mycket sönder i tre delar, som sinsemellan är rätt olika. Varje del för sig är inte dum, men slutresultatet är så pass splittrat att det nästan känns som en episodilm. Först ren barnvaktsskräck, sedan mer av krypande obehaglig thrillerstämning och tragiskt skurkporträtt för att slutligen avrunda med 20 fantastiska minutrar. Men de allena kan inte rädda hela When…
Antagligen är det episodkänslan som gör mig tillräckligt distanserad från historien för att jag ska börja undra över vissa avgörande luckor eller konstigheter, vilket förstås alltid är olyckligt. Även om Curt Duncan på något sätt lyckades ta sig obemärkt in i huset den där första kvällen, hur visste han till exempel att det fanns två telefoner och numret till telefonen han skulle ringa till? Och varför är John Clifford så aggressiv mot alla han pratar med, förutom före detta kollegan Charlie?
Samtidigt är When… ändå är en film som jag absolut skulle rekommendera tack vare kompetenta prestationer från skådisar som Colleen Dewhurst, Charles Durning, Carol Kane och Tony Beckley. Beckley var obekant för min del men är riktigt bra på sådant där socialt obehag som under rätt omständigheter blir otroligt ruggigt. Själv har jag svårt att tänka mig något mer olustigt än en vilt främmande människa som plötsligt bara knallar in i min lägenhet, slår sig ned och tigger om att få lite kaffe innan han ska gå igen.
Nå, jag tror att ni kanske börjat ana vartåt det här barkar rent slasher-mässigt? För nej, When… är i mina ögon ingen slasher. Klart att man kan se Carol Kanes Jill som en final girl (hon är trots allt en barnvakt) och telefonterrorn kan möjligen räknas som en trop. Men filmen saknar allt för många vitala slasher-komponenter för att den ska vara aktuell i det facket. Fast den är fortfarande förstås en helt ok skräckfilm.
Final girl: Jill Johnson barnvakt extraordinaire
Historik/psykologi: I det avseendet är Curt Duncan en fullkomlig tabula rasa
Vapen: Inga. Läskigt, va?
Killer-o-vision: Nope
alt. titel: Varulvarna, Varulver – The Howling
TV-ankaret Karen White jagas av hemska mardrömmar sedan hon övertalats att agera lockfågel i polisens jakt på en galen seriemördare. Till slut lyckas LAPD göra slut på Eddie ”The Mangler” Quist men inte innan han lurat in Karen i en sjaskig porrbutik och…förvandlat sig. Riktigt till vad minns Karen inte, är inte ens säker på att hon vill minnas.
Dags att påbörja ett nytt tema, jämsides med de Ekmanska måndagarna. Ett sug att återbesöka de ”mellan-gamla” Batman-filmerna resulterade i en Batman-helg som heter duga och ni, kära läsare, får härmed skörda frukterna av den. Mycket nöje!
***
Gotham är en stad i kris. Gangsterbossen Carl Grissom och hans högra hand, Jack Napier, styr som de vill medan chefsåklagare Dent, borgmästare Borg och polischef Gordon bara hjälplöst kan se på. Inte ens ryktena om en nattlig skurkjägare, utklädd till en fladdermus, gör så mycket som en skråma i Grissoms imperium.
Gänget ombord på forskningsstationen Mana One gör vad varje vetenskapsman (och -kvinna) med självaktning bör göra: de tar sig till ställen där människan inte har någon egentlig plats.
Kanske spelar Dustin, Will, Mike och Lucas inte bara rollspel i Mikes källare för att det är ett kul sätt stt umgås. Kanske handlar det på något plan om att omtolka vardagliga svårigheter som mobbare till en Demogorgon, vilken medelst ett lyckosamt tärningskast kan förgöras med magi?
Jimmy Green (née Greenburg) kommer tillbaka till sin barndoms ö med stora ambitioner. Hans ”Sandeman Festival” ska locka spring breakers från hela USA. Eventuella tillstånd och dylika byråkratiska hinder är inga problem eftersom pappa Greenburg är borgmästare.
Men sheriff John och vicesheriff Brenda är mindre bekymrade över stadens dåliga finanser. Istället oroar de sig för alla dödsfall och kroppslösa huvuden som börjat dyka upp på stränderna. Borgmästaren vill naturligtvis inte höra talas om stängda stränder när det vankas partysugna collegeungdomar och blir ivrigt uppbackad i detta beslut av Jimmy.
På förekommen anledning från onsdagens filmspanartema om specialeffekter har jag valt att dyka lite djupare ned i VFX (visual effects) och diskussionen kring branschens överlevnad som ställts på sin spets genom bland annat Life of Pi. Jessica på The Velvet Café var redan i onsdags inne på samma tankar. Great minds think alike…
***
Så här i efterhand är det lätt att se de olika element som långsamt rågade måttet, knäckte kamelens rygg och gjorde 2013 års Oscarsgala till en perfekt VFX-storm. Att Taiwan tog tillfället i akt och försökte sträcka på den nationella ryggraden mot det globala samfundet med Ang Lees regissörsvinst försvann som en fis i motvind. Man skulle också kunna se det som lite ironiskt att de nominerande filmerna fick CNN att kalla galan och diskussionerna som ledde fram till den för ”politically saturated”. För det var ju inte alls Lincoln och inblandningen från vita huset i prisceremonin som blev den stora snackisen.
Hur förvandlar man på enklaste möjliga sätt ett antal bleeding heart liberals, vilka inte bara bryr sig om djur och natur utan också har invändningar mot dumpning av radioaktivt avfall, till mordiska galningar som skrattar hysteriskt medan de blir nedskvätta av blodet från den varelse de bara dagar innan svor att beskydda med sina liv? Eller i alla fall svor att skicka polisen på dem som försökte skada det skyddsvärda objektet.
Toksöta alligatorungen Ramon blir nedspolad i toaletten. Tolv år senare (hans överlevnadsodds hade nog inte ens varit i närheten lika goda i terrariet) är Ramon både stor och stark men däremot inte särdeles intresserad av att lukta på några blommor (i den mån det finns sådana i kloakerna). Istället går han på jakt efter stadigare föda än de hundar fullproppade med experimentella tillväxthormoner (känd bieffekt: omättlig aptit) som han fått nöja sig med hittills.
alt. titel: Piraya
Jag som alltid trott att campare var redliga personer som respekterade andras egendom. Men så icke Barbara och Kent. När de stöter på ett stängsel långt ute i Texas ödemark är den första tanken att de bara måste se vad som finns på andra sidan, skyltar som proklamerar ”No Trespassing” be damned! När de väl tagit sig in på området kommer de dessutom fram till att det är en jätte-jätte-jättebra idé att näcka i bassängerna som av någon anledning fortfarande är fyllda med vatten. Oroliga tankar på att detta vatten skulle kunna vara allt från ofiltrerat avlopp till kylvatten från ett underjordiskt kärnkraftverk ligger inte för de unga tu. Så går det som det går också…
That’s what HE said!