The Dark Knight Rises (2012)

Narkissus var en ung krigare i det antika Grekland. Han var sanslöst vacker och därmed, i likhet med många andra vackra människor, uppfylld av sin egen skönhet. Ingen var värd hans kärlek utom han själv. Denna devis genomförde han så konsekvent att han tynade bort, eftersom han inte kunde slita sig från sin egen spegelbild.

Bruce Wayne har också svårt att slita sig från sin spegelbild. Men anletet han ser reflekteras tillbaka är inte miljardären och välgörenhetsidkarens, utan något betydligt mer hotfullt. Efter händelserna med Two-Face åtta år tidigare åtog sig ju Bruce att låta Batman ta skulden för Two-Faces brott. Det har även inneburit att Bruce själv hållit sig undan. Det skämtas friskt inom Gothams societet om kissflaskor och långa naglar à la Howard Hughes.

Inte för att det gjort så mycket, för i och med de lagförändringar som staden kunnat genomföra i den döde Dents namn har man i stort sett rensat staden på organiserat avskum. Men som vanligt när man är beredd att luta sig tillbaka, kommer den största smällen av dem alla. Gotham hotas av den lika ondskefulle som mystiske Bane och Bruce tvingas snart ut ur sin isolering.

Anledningen till att jag kommer att tänka på Narkissosmyten i samband med The Dark Knight Rises är att det för Bruce Wayne aldrig tycks finnas något alternativ att bekämpa ondska i någon annan form än Batman. Han är lika tjusad av sitt alias som han nu är bunden av det, eftersom alla tror att han mördade den oskyldige Harvey Dent och inte den ondskefulle Two-Face. Men finns det inte också ett drag av narcissim i övertygelsen om att det endast är Batman som är lösningen på alla Gothams problem? I förvissningen att hela staden roterar kring det nav som är the caped crusader (ett tillstånd som The Dark Knight Rises inte gör mycket för att motsäga, måste erkännas)?

Batman och Bane. Bane och Batman. The clash of the titans with the impossible voices… Trots att detta är tredje filmen med Christian Bales Batman, har jag fortfarande svårt att släppa hans närmas parodiska basröst när han får på sig masken (det måste ju ligga i den eftersom han pratar helt normalt när masken är av men dräkten är på). Här ska den dessutom tävla med Banes brittiskt modulerade morrningar. Jag förstår att man varit ute efter en kontrasterande effekt mellan röst och kropp men det blir aldrig någon effekt, bara kontrast.

Det är möjligt att det är meningslöst att jämföra superskurkar med varandra, på samma sätt som det är meningslöst att jämföra Wolverine med Daredevil. Trots det kan jag inte låta bli att med saknad tänka på Heath Ledgers Joker varje gång Bane i Tom Hardys magnifikt skulpterade kropp visar sig. Själva poängen med Jokern var att han var så uppenbart fysiskt underlägsen, varför han måste slåss med andra vapen. Bane är mer än väl Batmans jämlike rent fysiskt men deras knytnävsholmgångar känns därmed rätt oinspirerade. Problemet för min del misstänker jag ligger i att jag helt enkelt inte uppfattar Bane som särskilt läskig. Kraftfull, visst. Hänsynslös, absolut. Men inte otäck och därmed försvinner ett stort spänningsmoment i The Dark Knight Rises.

Det känns som att Nolan i denna tredje film velat skapa en fulländad syntes av Batman Begins mytologiska tes och The Dark Knights realistiska antites. Han knyter i och för sig på ett rätt fiffigt sätt ihop Batman Begins med händelserna i det aktuella Gotham men jag tycker aldrig att de olika känslorna vävs ihop till en sammanhängande gobeläng. Knutar knyts här och var, men det skapas aldrig någon helhet.

Min upplevelse av The Dark Knight Rises torde kunna jämställas med den av Prometheus. Jag gick in i salongen i tron att jag inte hade några särskilda förväntningar på filmerna, men när jag kom ut därifrån insåg jag att det ändå måste ha funnits några sådana och att de tyvärr inte uppfylldes. På samma sätt är bägge filmerna grymt snygga med ett par riktigt häftiga scener och med en skön stämning, men utrustade med ett manus som inte riktigt når upp till samma nivå.

Nu måste förstås påpekas att The Dark Knight Rises är betydligt mera genomarbetad manusmässigt än Prometheus, primärt tror jag problemet är att Nolan velat lite för mycket. The Dark Knight Rises ska vara en häftig actionfilm, andlös terrorist- och gisslanthriller, lite andlig mumbojumbo om att besegra sina rädslor genom att omfamna dem, ett psykologiskt drama om hur Bruce Wayne ska kunna leva med sig själv utan Batman och, som grädde på moset, samhällskritisk där man bland annat plockat in drag av Occupy Wall Street-rörelsen. Tyvärr finns dessutom de där små trådarna som man kan börja pilla på och som ger vissa blottor i historieväven.

Borde till exempel inte Nolan kunna hålla sig för god att köra med så urgamla spänningshöjare som att tappa-ett-viktigt-instrument-när-det-verkligen-gäller eller den fullkomligt meningslösa en-sista-kyss-innan-slutfighten? Hur mycket stryk tål egentligen Bruce Waynes ryggrad, även om den nu skulle bestå av adamantium? När Bane och hans kumpaner tagit hela centrala Gotham som gisslan börjar saker och ting hända lite väl fort, filmens fokus slinter. And what’s the deal with fängelset som ska vara helvetet på jorden men som tycks vara rena söndagsskolan jämfört med stället i Buthan där Wayne befann sig i Batman Begins?

Men trots alla de här invändningarna är förstås The Dark Knight Rises en underhållande film, inte tu tal om den saken. Hans Zimmer återupprepar förvisso sitt score från de tidigare filmerna, men de illavarslande mullrande stråkarna är så jäkla bra som stämningshöjare att det inte gör något. Jag gillar också hur Nolan gör Batmans återkomst till Gothams gator till något dovt och mörkt istället för triumfatoriskt (det sparar han till en annan återuppståndelse).

Scenen där en hel footballplan raseras är magiskt läcker, men här ångrar jag för första gången på mycket länge att jag redan sett trailern där samma scen redan spoilats. Jag hade gärna sett den på storduk opåverkad. Allra roligast är ”rättegångarna” som luktar franska revolutionen mer än en blodig giljotin och en svettig frygisk kepa.

Lite blandade känslor alltså. Helt ok, men jag hade så gärna velat gilla The Dark Knight Rises ännu mer. Det är bara att sätta sig i tålamodsstolen och vänta på vad Mr. Nolan kan tänkas bjuda på nästa gång.

***

Många är förstås sugna på The Dark Knight Rises. De som hunnit både se filmen och skriva om den är bland andra Except Fear, Voldos Filmblogg, Royale with cheese, Another Bughunt, Jojjenito, The Velvet Café, Movies-Noir och Fiffis filmtajm.

35 reaktioner till “The Dark Knight Rises (2012)”

  1. Jag måste säga att jag uppfattar Bane som väldigt läskig. Alltså, väldigt! Jag blir lite nojjig i magen när jag tänker på honom och jag hoppas vid Gud och allt heligt att den där tjommen som försökte härma Jokern inte inspirerat någon till att låtsas vara Bane.

    Vad gäller förväntningar så infriade The Dark Knight Rises ALLA mina, men jag tror att det faktum att jag bara sett ett par sekunders trailer och inte fick någon av mastodontscenerna spoilade spelar in. Dessa trailers….Suck.
    Men så fort jag får tre timmars sammanhängande ledig fritid så kommer jag att se filmen igen. SÅ bra är den – tycker jag 😉

  2. Nej, en Bane i levande livet får vi hålla tummarna för att vi kan undvika. Fast trailern spoilade inte så hemskt mycket ändå, det var bara just den scenen. Jag önskar verkligen att jag hade kunna tycka lika bra om den som du, men det ville sig inte. Får hyra den när den kommer på skiva och se alla tre på raken, då kanske den lyfter.

    Men du upplevde alltså inga storymässiga problem efter att Bane tar över Gotham?

  3. Nja, njo, storymässiga problem… Jag har svårt med det som händer Bane och att jag inte fick ihop det här med tiden, men annars tycker jag storyn funkade fint. Säcken syddes ihop på ett bra sätt även om jag såklart vill se meeeeeeer nu.

  4. Jag håller med dig om allt, mer eller mindre. Speciellt Bane. Jämfört med Jokern blir hans skurkroll precis som alla andra. Jag tänkte mest att han rymt från Mad Max.

    Dessutom kändes det som att allt som krävdes för att få Bane att slappna av vore en kram och ett lugnande ”så ja”.

    Det jag störde mig på ännu mer var Catwoman, som inte bara var löjlig utan även meningslös. Hennes enda funktion var.. ja, det hon gör i slutet.

  5. 4.5/5 i betyg var imponerande bra betyg tycker jag trots att du är besviken på filmen. För det är på en skala av fem väl? 🙂

    Jag är på samma sida som Fiffi angående Bane, stenhårt. Bane är rysligt skrämmande och det som gör honom mest skrämmande är hans intelligenta beslutsamhet och inte lika mycket hans fysiska styrka. Dessa i kombination blir dock olidligt läskigt. Jag ryser dessutom av hans röst bara av att höra den i mitt huvud när jag ser citat av honom.

    Han är för mig (som jag sa i min egna recensions kommentarsfält en intressantare karaktär än ”The Joker” och framför allt för att han är mycket mer grundad i verklighetens alla ledare som gjort snarlika saker som honom i både mindre och större skala.

    Jag möter då helt klart hellre den betydligt mer lättsmälta Jokern i ett telefonsamtal angående min dödsdom, eller ännu mer i en mörk gränd, än Bane – definitivt. 🙂

  6. Och här kommer min tvångsmässiga hängivelse till att lyfta fram tveksamheterna i ett nytt ljus – eller det ljuset jag sett dem i. 😀

    SPOILERS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

    Pladd: Fast Selina Kyle (/The Cat/Catwoman) var – förutom att hon var grym och grymt spelad av Anne Hathaway, den viktigaste anledningen till att Bruce Wayne valde att återvända som Batman då hon först indirekt och sedan upprepade gånger direkt motiverade honom att ge sig ut på fältet. Dessutom var hon den kompanjon som krävdes för att han skulle kunna påbörja ett nytt liv i många meningar, med en vän, en älskarinna, en raderad identitet. Hon var också anledningen till att Bane kunde krossa och fängsla Bruce Wayne och en avgörande faktor i kampen för återupprättelse. Plus, som en liten parentes, så sopade hon ju hon ju bort Bane i slutändan.

    ”Borde till exempel inte Nolan kunna hålla sig för god att köra med så urgamla spänningshöjare som att tappa-ett-viktigt-instrument-när-det-verkligen-gäller”

    – Vilket intrument tänkte du på? Det var mycket som tappades där i stundens hetta tyckte jag så vet inte vilken av dem du syftar på. 🙂

    ”eller den fullkomligt meningslösa en-sista-kyss-innan-slutfighten?”
    – Jag tycker också sådana scener är corny, men båda karaktärerna var ju så strama att de var tvungna, för publikens skull och för deras egna skull, att ta till så pass direkta åtgärder. Det var ju trots allt ”stick eller brinn”-läge och hon har nog inte tid att lägga upp ett längre argument än så för att visa att hon är beredd att överväga en fling med honom. Tydligen är det jag som får ta den diskussionen istället. 🙂

    ”Hur mycket stryk tål egentligen Bruce Waynes ryggrad, även om den nu skulle bestå av adamantium?”
    – Många klagar över Bruces läkningskraft efter ryggskadan. Dock är han ju i fängelsehålet i fem månader så han läkte ju inte på filmens 10 minuter trots att vissa kritiker hellre tydligen hade velat sett honom rehabilitera sig i realtid för att övertygas. 😉 Men jag är en av dem som tycker att det känns otroligt att klara sig från en sådan skada. Dock kan en ryggläkare intyga att så länge inga nerver skadats (vilket det inte har hos honom eftersom han kan röra sina kroppsdelar trots smärta) så kan man läka en ryggrad som hoppat ur led på två månader genom att räta ut den genom hängningsanordningar. Han har mer tid än så. Det mest tveksamma är behandlingen att resolut trycka tillbaka ryggraden på plats vilket sker snabbt i filmen, men det är inte en omöjlighet – endast en stor risk. Känner jag Nolan rätt så har han mer tid att tänka på sina manus än vad jag har så jag tror inte han missat den logiska grunden. I så fall kan jag kalla mig större perfektionist än Nolan och det skulle endast vara en ära. 🙂

    ”När Bane och hans kumpaner tagit hela centrala Gotham som gisslan börjar saker och ting hända lite väl fort, filmens fokus slinter.”
    – Min känsla var istället att insatserna höjdes betydligt och jag höll på att pissa på mig i min biostol av nervpanik så pass att jag hade svårt att fokusera, snarare än att filmen i sig saknade något.

    ”And what’s the deal with fängelset som ska vara helvetet på jorden men som tycks vara rena söndagsskolan jämfört med stället i Buthan där Wayne befann sig i Batman Begins?”
    – Jag tycker inte att fängelset i Batman Begins var värre direkt. Fler rötägg, men inte värre. Dock – och det här har jag dock mer i bagaget från Banes origin-seriealbum, så är ju fängelsehålet helvetet på jorden just eftersom den som placeras i det måste leva i totalt mörker med tidvatten, råttor och brist på mat och det enda man kan fokusera på är att överleva då det är en omöjlighet att ta sig upp från detta hål. När hoppet om att ta sig upp därifrån krymper för varje dag så kommer man till slut tappa livsgnistan och att hellre dö än att fortsätta leva i lidande måste i slutändan vara den ultimata bestraffningen. Därav uttrycket ”hell on earth”. Bane förklarar det mer kortfattat för Wayne när han placeras där.

    Tar gärna emot följdfrågor – mest i kontruktivt syfte. 🙂

    SPOILERS slut!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

  7. @Fiffi: Fast det är ju det där med tiden som är riktigt problematiskt, att det ska ha gått typ fem månader på två sekunder. Däremot störde jag mig inte så särdeles mycket på hur Bane fick sluta sina dagar, men jag blev ju inte riktigt lika förtjust i honom som du 😉

  8. @Pladd: Åhå, någon som vill vara med mig i lilla tjurhörnan — välkommen! 🙂 Haha, visst var det lite Mad Max över det hela, vi saknade bara mohikanfrillan… Jag störde mig inte så mycket på Catwoman (även om hennes insats känns lite vid sidan av, Nolan lyckats inte riktigt integrera den i helheten) som jag tyvärr inte kände mig riktigt övertygad av Hathaways prestation.

  9. @Except Fear: Ojoj, vilken bautakommentar – det gillas 😀

    OBS!!! ÄNNU MER SPOILERS!!

    Vi tar det väl i tur och ordning:
    Om du tittar närmare ser du att jag inte gett 4,5, utan 3,5 i betyg.

    Jag å min sida menar då att The Joker (som han porträtteras av Ledger) är betydligt intressantare eftersom vi inte får veta något om honom eller hans bevekelsegrunder. Hans totala oberäknelighet är vad som gör honom skrämmande. En dödsdom från Jokern gör att man kommer att gå och titta sig över axeln resten av sitt liv, Bane slår bara ihjäl en på ort och ställe. Jag vet vad jag skulle föredra.

    Jag känner mig som sagt inte lika övertygad av Hathaway, men jag kan hålla med om att hon hade en poäng som sidekick till Batman.

    Scenen jag tänkte på var när Gordon fumlar med signalspärren på lastbilen.

    Jag tyckte att kyssen var fullkomligt överflödig eftersom det var uppenbart att de två var heta på varandra ändå. Hade de varit ett stadgat par blir en sådan där sista kyss betydligt mindre krystad.

    Ok, Bruce hade tid på sig för läkning men gubben _slår_ en av hans ryggkotor på plats. Den har alltså stuckit ut sedan Bane gjorde sin grej i Gotham och nu är Bruce typ på andra sidan jordklotet (Buthan igen?). Sannolikheten att ryggmärg och nerver ska klara bägge dessa åverkningar känns rätt minimal. Till detta får ju läggas reprycken från de två misslyckade flyktförsöken. I det här läget skulle jag faktiskt gissa att Nolan skitit i trovärdigheten.

    Visst, insatserna höjdes, men samtidigt blev det så mycket som hände som man aldrig lade någon tid på att det blev frustrerande (tyckte jag då). Utvecklas det någon form av motståndsrörelse som bla Gordon-Levitt tillhör? Man får in hjälpsändningar med mat, men hur funkar det med tex avlopp, vatten och el? Och så vidare och så vidare. Jag tyckte också att jag saknade någon form av reaktion från omvärlden. Först visar de en massa reportrar som lyssnar på Bane när han deklarerar en ”folkets revolution” men sedan blir det ingenting när det står klart att det ju bara var bullshit.

    Fast i det här fängelset fick ju Bruce vara ifred och läka ihop bäst han ville och ingen hindrade honom när han skulle försöka fly. Det tyckte jag verkade rätt soft. Jag kan förstå det du beskriver från serierna, men vi kan kanske vara överens om att Nolan inte riktigt lyckades förmedla den känslan?

  10. Intressanta kommentarer. Har inte sett den än, men din analys kommer nära de slutsatser jag s.a.s. gjort ”på förhand” genom all läsning om filmen.

  11. @David: Du kanske skulle börja med preview-recensioner? 😉 Då ska det bli väldigt spännande att se om du fortfarande håller med när du har sett den.

  12. Jag radade bara upp ett fåtal problem med filmen i min recension men det finns nog 100 till att lägga på listan.

    Varför sprängde inte Bane Gotham direkt? Varför vänta i 5 månader?

    Vi ser Batman flyga med atombomben med några sekunder kvar på klockan (en riktig megaklyscha för övrigt och Iron Man gjorde samma sak i Avengers) men ändå klarar han sig. Hans escape pod eller var det nu var måste vara riktigt bra för att tåla en atombombsexplosion.

    Eller var det så att Nolan körde en ”Inception” på oss i slutet?… hmmm, the plot thickens…

  13. @Anders: Som sagt, lite som Prometheus, ju mer man funderar på filmen, desto fler frågetecken dyker upp. De där fem månaderna behövdes väl framförallt för att Bruce skulle hinna tillfriskna men jag misstänker att man också ska se någon slags parallell till att helvetet på jorden är att ändå ha hoppet om räddning kvar, yada, yada…

  14. Varning för SPOILERS igen!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! SPOILERS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

    Bruces ena ryggkota stack ut sade han, vilket den kan göra om man fått en förskjuten ryggkota (en rygg ur led). Det kan synas tydligt på utsidan men trots det är det inte så bokstavligt att ryggens benpipor bokstavligt talat pekar utåt – för då hade det varit kört å det grövsta. 🙂 Det man måste göra då är att puta ryggkotan på plats vilket en meriterad doktor klarar och såvida inte några nerver har skadats så är det inte en otrolig uppgift utan kirurgiska ingrepp, då det är samma behandling, fast känsligare, som vi gör om en arm eller ben hoppar ur led. Läketiden för skelettet genomgås alltså på under två månader och tillsammans med träning kan man komma tillbaka i form. Dessutom har vår kropp en förmåga att göra oss ännu starkare runt en skada efteråt än vad vi hade varit om den aldrig skett, men det är mindre viktigt. Klarar en frisk människa rephoppet så kan Bruce Wayne det också just eftersom han är frisk med många månaders marginal. Hade han däremot tänkt hoppa så fort ryggkotan sattes i led så hade det varit desto mer riskabelt, definitivt. 🙂

    Jag skulle tycka att en inblandning där vi får se fler av omvärldens reaktioner än nyhetssändningarna, presidentens tal till nationen och de utomstående amerikanska soldaternas närkontrakt med ”karantänzonen” hade varit för spretigt eftersom huvudkaraktärerna i filmen är Bruce Wayne, fienden och folket inne i karantän. Att till exempel blanda in Gordons familj i Cleveland hade nog bara orsakat mer att hålla reda på.

    Anders: Ska kolla ditt inlägg. Har hört mycket så kallade plot holes från massor av folk hittills men inte mer än ett par som känns befogade. Däremot kan jag förstå om folk missar info mitt i alltihop då det är en massiv film, men jag såg den två gånger på kort tid och lyckades förstå det som flera kallar ”plot holes” och missar. Serieförlagorna har dessutom inte varit till mer än kurios hjälp tycker jag – eller jo, jag gillar nog Bane lättare i filmen genom att jag gillar honom sedan tidigare, men annars har serierna inte tillfört särskilt. Dock gillar jag inte när man känner att något har gjort fel och då brukar jag fördjupa mig i ”felet” för att se om det är jag, publiken eller filmtittaren som tänkt för kort. 🙂

    Kortfattat dock om Bane; Hans motivation är – precis som med Bruce Wayne, att se till så att staden får känna hoppet och smärtan innan de sedan offras till det högre syftet att balansera makten i världen genom att jämna världsstaden Gotham med marken. ”Why didn’t you just kill me?” Your punishment must be more severe.”

    Slutet, däremot, är en sak jag grubblar över om och om igen. Lucius Fox säger efter att Batman kommit tillbaka att det enda i staden som kan skydda ifrån fusionbombens kraft är ”The Bat”-cockpitens EMD-anti-nuclearsystem, typ. Dock känns det väldigt hett ifall The Bat och Bruce Wayne var inne i den direkt explosionen när den brände av då jag har svårt att tro att någon sköld kan klara den direkta kraften av en sådan explosion. Däremot tjatar ju Fox om farkostens autopilot vilket om man lägger ihop två och två alltså borde betyda att Bruce Wayne dumpade sig själ i havet med någon motsvarighet till en katapultstol (som i så fall måste inneha anti-nuclear-skyddet) för täta områden och lät sedan The Bat gå på autopilot den sista, avgörande kilometern eller så. Det måste ha skett hyfsat sent dock som sagt eftersom Batman sitter i The Bat under andra halvan av sträckan och hade han droppat av farkosten tidigare så lär flera av stadens invånare som glodde när han flög iväg också ha sett en liten prick falla från farkosten.

    Det är alltså av infon att döma genomförbart, men jag frestas ändå att intyga mig om att han faktiskt dog och att Alfred endast kommer till ro där på fiket när han känner att Bruce Wayne har det bättre i himmelriket och bilden han ser är den bilden han vill se. Mest för att en sköld mot nuclearbomber är svårköpt, även om det kanske finns. 🙂

    Slut på SPOILERS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

  15. Som tur är bryr jag mig inte speciellt mycket om jag vet för mycket om en films handling eller inte anser att om en film är tillräckligt bra spelar det ingen större roll om man vet hur det går – det är utförandet som spelar roll – om inte hade den här kommentatortråden varit förödande 😉
    Filmen verkar vara bra men jag är som sagt tveksam till längden (tyckte förra filmen var på tok för lång) men ska spana in den ngn dag.
    Välskrivet och intressant as usual Sofia och många intressanta kommentarer får se om det blir jag eller Marcus som skriver om filmen.
    Ang Bane har jag inget större serieförhållande till honom och det är nog den gestalt jag ser mest fram emot att stifta bekantskap med.
    Vill du ser en Hardy som ger en kalla kårar ta en titt på miniserien The Take. Usch!
    Det jag på förhand kan säga är att filmen inte kommer få toppbetyg av mig. Varför? Batmans tillgjorda röst har irriterat mig från första början och still does 😦

  16. @Except Fear: Jag börjar känna att The Dark Knight Rises visar på att gränsen mellan en öppen handling och en slarvig handling kan vara ganska tunn ibland. I Prometheus handlade det som sagt i nio fall av tio om slarv, men här är det mer ambivalent. I vissa lägen kan man se ledtrådar andra eller tredje gången man ser en film eftersom det är mycket som pågår, men en väl berättad historia kan jag tycka ska kunna förmedla en wow-känsla utan att man samtidigt ska behöva klia sig i skallen och fundera ”Hur fasen gick det där ihop egentligen?”

    Jag håller med om din slutsats när det gäller Banes motivation som ju också var den hos League of Shadows i BB. Det är bara att jag finner den betydligt mindre intressant och tankeväckande än Jokerns från DK.

    @filmitch: Det är ju tur, för då skulle du ha fått hålla dig undan från bloggeriet den här veckan 🙂 Tack för berömmet, det värmer med tanke på alla välskrivna texter som finns där ute just nu om The Dark Knight Rises. Och vilken av er som än skriver hos Filmitch blir det säkert en mycket spännande text där också. Läste om The Take hos dig och den lät onekligen intressant, annars blir man ju lite nyfiken på vad Hardy kommer att göra med Max Rockatansky.

  17. Här har det också skådats Läderlapp (ihop med brodern) på biografkomplexet!
    Text om denna holmgång i Gotham kommer inom kort….av en tyckare som inte heller han riktigt kommer att sälla sig till den absoluta hyllningskören…

  18. Sofia: Precis, jag håller med dig. Filmen ger så mycket att det är svårt att ta in allting och det tror jag majoriteten av publiken kan instämma i. Jag hade dock inte det problemet nämnvärt, förutom att jag kände hur filmen verkligen utmanade mitt huvud i början, innan jag vande mig vid tempot.

    Det här ”problemet” som man definitivt subjektivt kan kalla det, kommer i regel av att filmskaparna besitter en högre intelligens än sin publik och ibland är det svårt att veta på vilken tänkarnivå de ska lägga filmen. För den ovane filmtittaren, för filmälskaren, för analyskritikern, för de passionerade fansen, för den normalintresserade publiken eller för en publik som befinner sig på samma nivå som filmskaparen själv. Det går inte att träffa alla lika mycket.

    Vi har fler regissörer än Christopher Nolan som fått finna sig i att publiken ligger under deras tänkarnivå – som Stanley Kubrick och Terrence Malick för att nämna två. Intelligenta figurer som hellre gör filmer för en publik lik dem själva än för en standardpublik. Tendensen brukar vara att filmerna växer hos allmänheten med tiden, allt eftersom allmänheten blir klokare och ser nya vinklar.

    Allt handlar om vem man vill ska känna skuld över det här – sig själv som inte är klokare, eller filmskaparen som inte lägger filmen på en lägre nivå? 🙂

    Filmtich: Jag hade totalt missat miniserien The Take men då jag gillar Hardy mycket måste den kollas in omedelbart! Tack för tipset.

  19. Med tanke på dina känslor för rise & fall storys kan The Take vara en besvikelse MEN man får lite äkta brittisk socialrealism och en vedervärdig (karaktären) Tom Hardy på köpet.

  20. @Except Fear: Fast just i det här fallet undrar jag om inte invändningarna beror på att Nolan helt enkelt velat lite för mycket med sin historia. Det finns ju ändå en gräns för hur mycket du hinner med att berätta även om du har nästan tre timmar på dig. Sedan säger jag inte att det gäller varken Nolan, Kubrick eller Malick, men att göra en film som är så intern och introvert att nästan ingen förstår den är inte särskilt svårt och det behöver inte ha något med intelligens att göra. I fallet The Dark Knight Rises såg säkert Nolan utvecklingen under de där fem månaderna i Gotham glasklart framför sig, men jag vill hävda att han inte lyckades förmedla den utvecklingen på ett optimalt sätt.

    @filmitch: Uppgång och fall _och_ diskbänksrealism. What more could a girl want? 😉

  21. @Filmitch: Jag kan inte säga att jag gillar särskilt många ”rise and fall”-storys då de brukar utföras naivt och alldeles för sentimentalt för min smak, men jag gillar diskbänksrealism och framför allt gillar jag Tom Hardys val av intressanta roller, så jag tror nog att även jag kommer se något i The Take. 😉

    @Sofia: Jag menar mest med intelligensen att han vet eller har under filmens gång säkerställt tveksamma händelser som möjliga/äkta och därför visar filmen inte alls på plot holes och omöjliga händelser. På så viss vet han mer intelligensmässigt sätt än vad en stor del av publiken tydligen gör, eftersom massor pekar på faktiska missar, tabbar och löjligheter trots att de lätt går att motbevisa om man tänker till lite kring dem.

    Sedan förstår jag om de flesta tycker att det är ett misstag ifall filmen innehar så mycket info att en majoritet av publiken inte lyckas ta till sig den – det är fullvärdig kritik, men eftersom jag personligen snappat upp det som Nolan-bröderna planterat i manuset och förstått faktan bakom det så är jag inte en av dem som kan påstå att de misslyckats.

    Det enda jag kan göra är att förklara att jag – till skillnad från många andra, endast hittat typ 3 så kallade misstag i filmen och kan motbevisa de hundratals övriga som andra har hittat. Objektivt sett är filmen därför lite för svår, kan jag hålla med om, men för mig är den imponerande välskriven just för att den lyckas bolla med så mycket utan att trampa i fallgropar som de flesta filmer i världshistorien annars gör.

    Jag stör mig exempelvis på att Nolans genombrott Memento har en väldigt overklig skildring av en diabetiker i handlingen, men Nolan lär sig av sina misstag och läser numera faktaboken bättre än de flesta innan han tar sig ann skildrandet av händelser. 🙂

    Det är en klurig sak det där, om filmen misslyckats för alla om vissa inte tar in allt, eller om det är de besvikna tittarna som misslyckats att ta in allt trots att filmen gett förutsättningar för det. Filmupplevelser är ju subjektivt. Fakta är mer än objektiv sak, men fakta i film kan upplevas subjektivt beroende på tittarens kunskap och tillsammans med berättartempo kan fakta också bli otydligt vilket inte gynnar tittaren.

    Jag hade nog kunskapen som behövdes för att gilla The Dark Knight Rises mer fullvärdigt eftersom jag såg mer av Christopher Nolans faktamässiga och känslomässiga intention, medan en majoritet inte hade kunskapen för att se hans faktamässiga intention och därför hämmades också den känslomässiga biten för dem.

    För andras skull borde han nog ta ner faktaintentionen till en aningens mer lättförståelig nivå inför fortsatta filmer – men för min skull funkade det jättebra redan nu. Det är nog det bästa svaret jag kan ge. 😀

  22. Jag uppfattade aldrig filmen som svår att förstå, inte heller noterade jag några större misstag. Det den föll på hos mig var att den helt enkelt var för tråkig. I The Dark Knight finns hela tiden ett driv, den ena svåra situationen med tillhörande tankeställare avlöser den andra, mycket på grund av den oberäknelige Jokern.

    Om Jokerns lekar är motsvarigheten till ett schackspel är Bane mer hockey – kasta handskarna och låt musklerna tala. När han tar till med knytnävarna mot Batman är det inget annat än ointressant, eftersom ett slagsmål bara kan sluta på ett sätt. Dessutom har filmer en förmåga att göra vägen dit utdragen. Det lider kanske inte TDKR så mycket av, men jag hade svårt att känna något speciellt för Bane.

    Jag förstår vad du menar, Except Fear, men jag har inte uppfattat att just förståelsen har varit ett problem. Däremot tycker jag den är spretig och inte lika tight som just The Dark Knight. Det må mycket väl vara Nolans intention att ha det så, men i mina ögon lyckades han inte lika väl med det.

  23. @Pladd: Ja, det är ett annat problem som jag däremot inte kan argumentera emot, just för att det är en åsikt som är subjektiv och även om jag inte upplevde The Dark Knight så när jag såg den, så gjorde du det och det är helt acceptabelt från min sida. 🙂

    Och en gemensam nämnare hos dem som gillar The Dark Knight Rises mest verkar till största del vara karaktären Bane. De som inte faller för honom ger filmen i sig ett antal minus extra. I spänning, särskilt. En iakttagelse jag nyss kom fram till. 🙂

  24. Tack för länkning!

    Batmans growl har jag lyckats lära mig att se förbi. När det gäller Banes röst så kändes den som den kom från en brittisk cirkusdirektör i Darth Vader-hjälm. Funkade inte så bra. Den var bättre i den första versionen som ingick det klipp som visades innan MI4, fast då hörde publiken inte vad han sa. Men den lät bättre enligt mig.

    Ja, fängelset? Vilket fängelse?! Aha, den där trevliga gropen där man hade picnic och tittade på tv, är den det du menar? 😉

    Japp, fokus försvinner lite i slutet efter Bane tagit. Det ska gå 5 månader men känns som två dagar högst. Fast man har försökt få till en känsla av att tid passerat genom att låta det komma snö och is. Kändes bara konstigt.

    Återigen är jag glad över att jag inte sett några trailers.

    Gillade inte rättegångsscenerna. Kändes fåniga men det har jag redan tjatat om.

    Nolan binder ihop allt väldigt snyggt tycker jag men ändå är det nåt kliniskt med det hela.

    Pst, ”á la” ska vara ”à la”. Du vet att jag inte kan låta bli att påpeka såna där grejor, speciellt i så bra texter som denna. 🙂

  25. @Except Fear: Pladd lyckades artikulera det bättre än jag — filmen var spretig. Däremot tyckte jag den var långt ifrån tråkig. Och det är klart att en stor del av gillandet hänger på skurken, så om inte Bane går hem så…

    @Jojjenito: You scratch my back osv… Haha, picnicfängelse var ett ganska bra uttryck. Attans, jag sumpar alltid apostroferna när man inte kan använda den franska regeln. Tack för påpekandet!

  26. Bör förtydliga att jag menar tråkig i jämförelse med de två första Batfilmerna. I de finns det hela tiden ett driv i berättandet, antingen Waynes hämndlusta eller hans patos för rättvisa. Jag tycker inte det finns något sådant i Rises. Som du skriver, varför måste Batman vara den enda lösningen på alla problem? Därför upplevde jag filmen som tråkig i den bemärkelsen.

    Som actionfilm är den motsatsen till tråkig. Förutom den där flygande grejen som verkat ha rymt från Transformers.

  27. Mycket bra revy Sofia. Jag håller helt med dig på flera punkter. Bane var långt från den hemska fiende som Batman borde fått i den sista delen av trilogin. Och vad var det för urlöjliga boxningsscener som vi tråkades med inte bara en utan två gånger i filmen?

    Och hur konstigt var det inte att Batman gick från att ha bruten rygg till att vara starkare än han var tidigare efter bara några dagar (nåja fem månader men det kändes som några dagar). Det var så löjligt att jag bara kastade det ifrån mig så hårt att jag inte ens kom ihåg den fadäsen i manuset när jag skrev min egen revy. Som du för övrigt finner här:
    http://fripp21.blogspot.com/2012/08/the-dark-knight-rises-2012.html

    Sen hade jag väntat mig några ord, hårda eller mjuka vet jag icke, men några ord om Anne Hathaway’s Catwoman från dig. Vad tyckte du om henne? Jag älskar AH.

  28. @Henke: Tack, kul att du gillade den (men vi tyckte ju som sagt var väldigt lika ;)) Tja, bland annat ryggskadan finns det ju som du ser andra åsikter om hur man kan betrakta, men även där tycks vi tycka likadant. Anne H är jag väldigt kluven till — tycker hon funkar excellent i Brokeback Mountain (även om hon förstås överglänses av Michelle) men här blev jag inte riktigt övertygad. Kan möjligen också ha att göra med att det ju tog ett bra tag innan hennes roll (förutom standardfresterska) i historien blev klar.

  29. Jag tycker att The Dark Knight är en spretigare film än denna – i ton och i karaktärsfokus. Den har fler brister i logik, trovärdighet och manusmässigt.

    Flera klagar på att skildringen av att tid har gått inte fungerar i The Dark Knight Rises. Dock undrar jag hur det skulle skildrats på ett bättre sätt? Ska filmen stanna av för att visa vardagslunk och en mätare som säger ”si och så många månader senare”, eller ska man helt enkelt visa det genom faktiska kännetecken som att årstider har passerat, skägg har växts och sinnen har förändrats, vilket vad var Nolan gjorde i filmen.

    Jag personligen gillade verkligen rättegångsscenerna. Det var verkligen som att resa tillbaka till styret i en svunnen tid. 🙂

  30. @Except Fear: Att DK blir spretigare i karaktärsfokus kan jag hålla med om, man får inte riktigt ihop trådarna om Jokern och Two-Face. Jag har ingen aning om hur man skulle kunna visa tydligare att tiden flyter iväg, men så är jag heller inte varken manusförfattare eller regissör. Tycker bara att det blir fel när filmen inte klarar av att ge en _känsla_ av att det har gått lång tid — upplevelsen av att fem månader går på två sekunder befrämjar inte filmens stämning (och inte var det väl särskilt mycket skäggväxt på tex de instängda poliserna ;))

    Nå, vi kan i alla fall enas om att rättegångsscenerna var bra, det är ju alltid något 😀

  31. Ja, det där med uppfattande av tid sitter ju i det subjektiva. Jag vet ju inte hur lång tid resan i Sagan om ringen-trilogin tar i filmernas/böckernas universum precis, men filmen får det att kännas som cirka tre veckor. 🙂

    Tycker också att de kunde kostat på poliserna att vara lite skäggiga, för även om ransonerna de frivilligt fick nedskickade absolut kunde innehålla hygienartiklar som rakhyvlar så känns det onödigt. 🙂

    Bale var däremot både skäggig och benig redan efter tidshoppet då han hängde i ryggsträckarsnaran plus att han hade nya kläder, så för mig märktes det att det gått åtminstone ett antal veckor redan där, men jag vet att det inte märktes för alla i publiken.

    Som filmskapare kan jag nästan bara tänka mig att som alternativ visa tiden i ett montage som skiljer sig från resten av filmens tempo, för att visa på att tid har gått mer effektivt – dock skulle det skära sig med tempot resten av filmen har och för mycket fokus skulle lagts på oväsentligheter för handlingen. Alternativ 2, att dra ut på tiden i filmen, är för tidskrävande, för att tala om tid. 🙂

  32. @Except Fear: Eller också hade man som filmmakare kunnat ta beslutet att realiseringen av tidsrymden skulle bli för bökig och hoppat över just den detaljen helt och hållet 😉

  33. Men det skulle skapat en kolossal paradox som hade äventyrat all logik. Vi snackar om något nästan lika skruvat som att göra en film om en dröm i en dröm i en dröm – det skulle aldrig funka för en blockbuster-publik. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: