The Dark Knight Rises (2012)

Narkissus var en ung krigare i det antika Grekland. Han var sanslöst vacker och därmed, i likhet med många andra vackra människor, uppfylld av sin egen skönhet. Ingen var värd hans kärlek utom han själv. Denna devis genomförde han så konsekvent att han tynade bort, eftersom han inte kunde slita sig från sin egen spegelbild.

Bruce Wayne har också svårt att slita sig från sin spegelbild. Men anletet han ser reflekteras tillbaka är inte miljardären och välgörenhetsidkarens, utan något betydligt mer hotfullt. Efter händelserna med Two-Face åtta år tidigare åtog sig ju Bruce att låta Batman ta skulden för Two-Faces brott. Det har även inneburit att Bruce själv hållit sig undan. Det skämtas friskt inom Gothams societet om kissflaskor och långa naglar à la Howard Hughes.

Inte för att det gjort så mycket, för i och med de lagförändringar som staden kunnat genomföra i den döde Dents namn har man i stort sett rensat staden på organiserat avskum. Men som vanligt när man är beredd att luta sig tillbaka, kommer den största smällen av dem alla. Gotham hotas av den lika ondskefulle som mystiske Bane och Bruce tvingas snart ut ur sin isolering.

Anledningen till att jag kommer att tänka på Narkissosmyten i samband med The Dark Knight Rises är att det för Bruce Wayne aldrig tycks finnas något alternativ att bekämpa ondska i någon annan form än Batman. Han är lika tjusad av sitt alias som han nu är bunden av det, eftersom alla tror att han mördade den oskyldige Harvey Dent och inte den ondskefulle Two-Face. Men finns det inte också ett drag av narcissim i övertygelsen om att det endast är Batman som är lösningen på alla Gothams problem? I förvissningen att hela staden roterar kring det nav som är the caped crusader (ett tillstånd som The Dark Knight Rises inte gör mycket för att motsäga, måste erkännas)?

Batman och Bane. Bane och Batman. The clash of the titans with the impossible voices… Trots att detta är tredje filmen med Christian Bales Batman, har jag fortfarande svårt att släppa hans närmas parodiska basröst när han får på sig masken (det måste ju ligga i den eftersom han pratar helt normalt när masken är av men dräkten är på). Här ska den dessutom tävla med Banes brittiskt modulerade morrningar. Jag förstår att man varit ute efter en kontrasterande effekt mellan röst och kropp men det blir aldrig någon effekt, bara kontrast.

Det är möjligt att det är meningslöst att jämföra superskurkar med varandra, på samma sätt som det är meningslöst att jämföra Wolverine med Daredevil. Trots det kan jag inte låta bli att med saknad tänka på Heath Ledgers Joker varje gång Bane i Tom Hardys magnifikt skulpterade kropp visar sig. Själva poängen med Jokern var att han var så uppenbart fysiskt underlägsen, varför han måste slåss med andra vapen. Bane är mer än väl Batmans jämlike rent fysiskt men deras knytnävsholmgångar känns därmed rätt oinspirerade. Problemet för min del misstänker jag ligger i att jag helt enkelt inte uppfattar Bane som särskilt läskig. Kraftfull, visst. Hänsynslös, absolut. Men inte otäck och därmed försvinner ett stort spänningsmoment i The Dark Knight Rises.

Det känns som att Nolan i denna tredje film velat skapa en fulländad syntes av Batman Begins mytologiska tes och The Dark Knights realistiska antites. Han knyter i och för sig på ett rätt fiffigt sätt ihop Batman Begins med händelserna i det aktuella Gotham men jag tycker aldrig att de olika känslorna vävs ihop till en sammanhängande gobeläng. Knutar knyts här och var, men det skapas aldrig någon helhet.

Min upplevelse av The Dark Knight Rises torde kunna jämställas med den av Prometheus. Jag gick in i salongen i tron att jag inte hade några särskilda förväntningar på filmerna, men när jag kom ut därifrån insåg jag att det ändå måste ha funnits några sådana och att de tyvärr inte uppfylldes. På samma sätt är bägge filmerna grymt snygga med ett par riktigt häftiga scener och med en skön stämning, men utrustade med ett manus som inte riktigt når upp till samma nivå.

Nu måste förstås påpekas att The Dark Knight Rises är betydligt mera genomarbetad manusmässigt än Prometheus, primärt tror jag problemet är att Nolan velat lite för mycket. The Dark Knight Rises ska vara en häftig actionfilm, andlös terrorist- och gisslanthriller, lite andlig mumbojumbo om att besegra sina rädslor genom att omfamna dem, ett psykologiskt drama om hur Bruce Wayne ska kunna leva med sig själv utan Batman och, som grädde på moset, samhällskritisk där man bland annat plockat in drag av Occupy Wall Street-rörelsen. Tyvärr finns dessutom de där små trådarna som man kan börja pilla på och som ger vissa blottor i historieväven.

Borde till exempel inte Nolan kunna hålla sig för god att köra med så urgamla spänningshöjare som att tappa-ett-viktigt-instrument-när-det-verkligen-gäller eller den fullkomligt meningslösa en-sista-kyss-innan-slutfighten? Hur mycket stryk tål egentligen Bruce Waynes ryggrad, även om den nu skulle bestå av adamantium? När Bane och hans kumpaner tagit hela centrala Gotham som gisslan börjar saker och ting hända lite väl fort, filmens fokus slinter. And what’s the deal with fängelset som ska vara helvetet på jorden men som tycks vara rena söndagsskolan jämfört med stället i Buthan där Wayne befann sig i Batman Begins?

Men trots alla de här invändningarna är förstås The Dark Knight Rises en underhållande film, inte tu tal om den saken. Hans Zimmer återupprepar förvisso sitt score från de tidigare filmerna, men de illavarslande mullrande stråkarna är så jäkla bra som stämningshöjare att det inte gör något. Jag gillar också hur Nolan gör Batmans återkomst till Gothams gator till något dovt och mörkt istället för triumfatoriskt (det sparar han till en annan återuppståndelse).

Scenen där en hel footballplan raseras är magiskt läcker, men här ångrar jag för första gången på mycket länge att jag redan sett trailern där samma scen redan spoilats. Jag hade gärna sett den på storduk opåverkad. Allra roligast är ”rättegångarna” som luktar franska revolutionen mer än en blodig giljotin och en svettig frygisk kepa.

Lite blandade känslor alltså. Helt ok, men jag hade så gärna velat gilla The Dark Knight Rises ännu mer. Det är bara att sätta sig i tålamodsstolen och vänta på vad Mr. Nolan kan tänkas bjuda på nästa gång.

***

Många är förstås sugna på The Dark Knight Rises. De som hunnit både se filmen och skriva om den är bland andra Except Fear, Voldos Filmblogg, Royale with cheese, Another Bughunt, Jojjenito, The Velvet Café, Movies-Noir och Fiffis filmtajm.