You are currently browsing the tag archive for the ‘Darren Aronofsky’ tag.

Det har sagts många gånger men tål att sägas igen – trailers är ett jäkla gissel. Widows framstod nämligen i den formen som en renodlad samt nervpirrande heist-thriller. Det var bara vetskapen att Steve McQueen stod som regissör som gjorde mig någorlunda förberedd på att filmen sannolikt inte ”bara” skulle vara en nervpirrande heist-thriller. Grabbarna i salongen som gick efter en kvart hade uppenbarligen inte samma tur.

Widows börjar emellertid nog så dramatiskt (hej, Reservoir dogs!). Ett gäng skurkar med den erfarne Harry Rawlings i spetsen ska genomföra ytterligare en välplanerad stöt men allting går åt skogen på det mest magnifika sätt. Ett par biljakter och en SWAT-insats senare är både Harry, hans kumpaner samt rånbytet sprängda i småbitar.

Men något finns kvar i spillrorna – kvinnorna som levde tillsammans med de här männen. Och alla blir de på ett eller annat sätt sittande kvar i rejält med skit som deras män lämnat efter sig. Carlos har inte betalat för Lindas butik som det var tänkt och hon blir därför vräkt från lokalerna. Alice har ingen aning om hur hon ska försörja sig när Florek inte längre kan betala räkningarna. Och Veronica får en hotfull påhälsning från Jamal Manning som vill ha tillbaka varenda cent som Harry stal från honom.

Så för ren jävla överlevnad samlar Veronica de övriga änkorna och föreslår att de ska genomföra Harrys nästa stöt som är planerad och klar in i minsta detalj (nästan). Om de bara kan se till att ingen uppfattar deras könstillhörighet kommer ingen att tro att ett gäng kvinnor har kulor nog att fixa en sådan kupp.

Handlingen är som synes rafflande så det räcker men som slutresultat är Widows en blandning mellan heist-thriller och Kvinnor-Kan-drama. Två sängkamrater som ibland uppgår i ljuv förening men ibland också ligger på var sin sida med ryggarna mot varandra och vägrar prata. Filmen blir alltså en ganska ojämn och stundtals aningens segdragen historia.

Eventuellt ligger problemet i att Steve McQueen velat dra in lite för många trådar i sin väv. Heist-momentet är nämligen bara ytlagret, själva fernissan. I grunden uppfattar jag däremot att han velat säga något om orättvisor, både när det gäller klass och när det gäller genus.

På manssidan har vi nämligen Colin Farrells politiker som spelar ett elakt spel men som kommer undan med det eftersom han tillhör det erkänt styrande skiktet. Han påstår sig bry sig om sitt relativt fattiga valdistrikt men är det kanske bara ett spel för kamerorna? Mot sig har han Brian Tyree Henry med betydligt djupare rötter i samma valdistrikt men därmed också en social kappsäck att släpa runt med. En kappsäck som gör att hans skurkstatus inte alls kan accepteras av det omgivande samhället på samma sätt som Farrells.

Visst finns det en inledningsvis en klasskillnad också mellan kvinnorna. Michelle Rodriguez och Elizabeth Debicki kan utan tvekan räknas till lägre medel- eller underklass medan Viola Davis bor i en fin lägenhet, har en ny bil och inte ens verkar behöva jobba för brödfödan. Men det dröjer inte så länge innan de alla måste slåss för sin överlevnad och det visar sig att Davis Veronica Rawlings knappast är någon finkänslig eller blyg viol. Om det krävs hot för att få med andra på tåget drar hon sig inte för att uttala dem.

Samtidigt som McQueen skapar en känsla av utsatthet hos sina kvinnor går det ändå inte att komma ifrån att alla medverkande i någon mån är (nästan) lika goda kålsupare. Alla kämpar mot omöjliga odds, alla hotar och utpressar varandra, alla är i någon mening skuldsatta, alla slåss för sin överlevnad. Må den sedan vara politisk, ekonomisk eller fysisk.

Widows har problem med tempot men det är ändå något med McQueens filmer som gör att jag gillar dem. Dels skapar han en fysisk påtaglighet hos sina personer som påminner mig i viss mån om Darren Aronofsky. Dels har han en blick för skönhet i det lilla (som i det här fallet exempelvis yttrar sig genom att Viola Davis anmärkningsvärt ofta får hantera vita saker med sina mörka händer). Dels vränger han ofta fina prestationer från sina skådespelare och Widows är inget undantag. Michelle Rodriguez är ju en skådis som kan pendla över hela skalan men här kommer hennes motvilliga men också någonstans värdiga trotsighet fram på ett fint sätt. Elizabeth Debicki ser i och för sig ut att vara tre meter lång och mäta max 15 centimeter i midjan men uppvisar till sin personlighet en rätt trovärdig blandning av bimbo-blåsthet och street-smartness.

Jag har fullt förtroende för att Widows vinner på omtittar. Men först måste jag ta mig samman och se Shame.

En lista som redan varit publicerad men som jag kunnat uppdatera en smula, Håll utkik efter filmer som är märkta (NY)…

10. Tucker and Dale vs. Evil
En charmig, klurig och riktigt underhållande slasherspoof.

”I should have known if a guy like me talked to a girl like you, somebody would end up dead.”

Tucker and Dale pic

9. Snabba Cash (NY)
Svenska stekargangsters var mer underhållande än jag hade vågat hoppas på. Trots alla hyllningar blev jag positivt överraskad av både Daniel Espinosa, Matias Varela och Joel Kinnaman. Läs hela inlägget här »

I mitten av 1800-talet framhöll man gärna religion som ett folkets opium. Något som passiviserade arbetarklassens massor så till den grad att de inte brydde sig om att ställa krav på en människovärdig tillvaro.

Läs hela inlägget här »

untitledAtt film formar tittarens uppfattning om det ämne som avhandlas är knappast någon nyhet. I synnerhet när det gäller fenomen eller miljöer som man inte är personligen bekant med. Däremot finns det förstås fog att förhålla sig lite misstänksam till de här förmedlade bilderna. Man ska nog inte inbilla sig att man genom film lyckas skaffa sig en gräddfil till någon slags ”sanning”.

Läs hela inlägget här »

Black SwanSvarta svanar finns på riktigt, beter sig som svanar gör mest och lever i södra Australien. Men jag gissar att Darren Arnofsky för sin film snarare tänkte sig de närmast mytologiska varelser som fanns i den europeiska folktron långt innan the real deal rapporterades till fäderneskontinenten i slutet av 1600-talet.

Läs hela inlägget här »

NoahGubben Noak, gubben Noak/var en hedersman

Mja, det skulle nog kunna finnas olika uppfattningar om den saken. Inte för att det finns särskilt många i Noaks omgivning att fråga. Han och hans lilla familj, bestående av fru och tre söner, lever ur hand, i mun, på jordens ödsliga och utarmade slätter.

Läs hela inlägget här »

Ingen gemensam listpostning den här gången, men när det går ut önskemål på årsbästalistor för det inte allt för avlägsna året 2010 är det klart att man ställer upp. Tidigare har jag presterat en rätt kortfattad ALIMo-lista för året.

***

10. Tucker and Dale vs. Evil
En charmig, klurig och riktigt underhållande slasherspoof.

Tucker and Dale pic

Läs hela inlägget här »

MoonSam Bell har börjat räkna dagarna till dess att han kommer att kunna avsluta sitt treåriga uppdrag på mångruvbasen Sarang. Ärligt talat börjar han bli lite snurrig av all månensamhet, inte nog med att han ständigt talar med sig själv (men vem ska han annars tala med?) han har dessutom börjat se syner och drömmer konstiga drömmar. En av de där sista skälvande dagarna är han så virrig att han kraschar sin månbil.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Since We Fell
Dean R. Koontz
, Shadow Fires
MR Carey, The Boy on the Bridge

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg