Ett, tu…TV-serier! #23

Midnight Mass (2021, 1 säsong och 7 avsnitt)

Välkommen till Crocket Island, i folkmun kallad the Crock Pot. Lite av en utflyttningbygd måste man ändå säga även om vi landar i en tid när det faktiskt finns en del nytillskott. Eller ja, två hemvändare och ett nytillskott. Särskilt det där sista nytillskottet röner en viss uppmärksamhet ety fader Paul är en ung och energisk präst som ska ersätta den sjuke Monsignor Pruitt. Ön har lite drygt 120 bofasta och alla skulle de kunna få plats i den lilla kyrkan. Men nu för tiden är den delen av församlingen som verkligen släpar sig iväg till gudstjänsterna betydligt mindre än så. Rätt minimal, faktiskt. Men fader Pauls ankomst ska sakta men säkert ändra på den saken.

Klart jag skulle se Mike Flanagans senaste Netflix-skapelse Midnight Mass. Kom till den lite i efterhand och hade därmed kunnat justera förväntningarna till en lämplig nivå. Och jag gillade den verkligen! Kanske till och med mer än Hill House även om skräckelementen inte var lika frekventa. Men den sätter ganska fräscha ögon på en underskräckgenre som ärligt talat varit halvdöd de senaste årtiondena.

Jag vet inte om jag skulle kalla miniserien för en slow burner men det förekommer en hel del prat, gärna i form av monologer över ämnen som tro, synd, skuld och döden. Kanske inte det mest livade av teman men jag tyckte att alla hjälpte till att knyta ihop både själva historien, subgenrens innehåll samt de olika rollfigurernas känslomässiga och religiösa bagage. Sedan skadar det förstås inte att särskilt Hamish Linklater och Samantha Sloyan var otroligt bra i sina respektive roller (som den ungdomlige prästen i jeans och den hårdnackade Bev Keane), med resultatet att jag ofta satt mer eller mindre trollbunden medan de orerade på.

Så lite beroende på vad man är ute efter, bättre eller i alla fall minst lika bra som Hill House. Flanagan fortsätter att Netflix-leverera.

Watchmen (2019, 1 säsong och 9 avsnitt)

Lite surfande inne på HBO Max påminde mig om att det ju kommit en Watchmen-serie som fått fin kritik. Och eftersom jag gillar Snyders filmatisering och dessutom precis klämt en omtitt var det ganska självklart att följa upp den med Damon Lindelofs mini-serie.

Vi ramlar in i historien 34 år efter Alan Moores cephalopod-attack på 80-talets New York (filmen bytte ju ut det mot en kärnvapenattack om ni minns). Istället för ett 9/11 handskas denna Watchmen-värld med ett 11/2, vilket dessutom fortfarande påverkar vardagslivet för de som drabbades av dess ”psycic blast”. Samtidens stora hot är emellertid inte stormakter med kärnvapen, utan vita makt-galningar som tvingat bland andra Tulsas poliskår att bära masker för att inte bli igenkända.

Mycket av diskussionerna rör vad som händer med människor som tar på sig masker och i skydd av dem kan ta för sig både det ena och det andra. Vit makt-rörelsen Seventh Kavalry har exempelvis anammat fejkade Rorschach-masker medan serien också visar en origin story för den förste maskerade hjälten – Hooded justice. Det andra starkt bärande temat är som sagt rasmotsättningar och serien tar i princip hela sin utgångspunkt i Tulsa-massakern som ägde rum 1921.

Denna Watchmen uppnår inte riktigt den realistiska hopplöshet som präglade Moores tecknade serie, mer åt det polerade Snyder-hållet. Samtidigt förhåller den sig historiemässigt uteslutande till vad som hände i Moores verk och här finns också i vissa delar en fullkomligt halsbrytande surrealism som jag har svårt att se att Snyder skulle fixa. Så, denna Watchmen lyckas i mina ögon göra något som knyter an till, men inte återupprepar, både den tecknade serien och filmen. Den lyckas också vara otroligt bra – spännande, engagerande, överraskande, berörande, otrevlig, hjärnskrynklande (tack för den, Dr. Manhattan) och rolig. Regina King gör en fin insats som huvudpersonen Angela Abar, aka polisen Sister Night, och som en av hennes kollegor ser vi en som vanligt stabil och rejält dialektsläpig Tim Blake Nelson.

Stark rekommendation, helt enkelt!

The Walk (2015)

För oss cyniker är det lätt att hitta ett annat ord för ”drömmare” – ”besatta”. För vad annat kan man kalla franske lindansaren Philippe Petit som får för sig att han ska gå på lina mellan World Trade Center-tornen efter att ha sett en tidningsartikel om konstruktionen av dem?

The Walk är Robert Zemeckis försök att i friare form än dokumentären Man on a Wire från 2008 berätta hur Petit kuppade sig in i tornen, spände upp en lina mellan dem och den 7 augusti 1974 spatserade fram och tillbaka på en stålkabel 400 meter upp i luften. Allt medan New York-poliserna som till slut anlände stod och hoppade på stället av nervositet över att galningen förr eller senare skulle falla mot en säker död.

Fortsätt läsa ”The Walk (2015)”

X4: Utøya (2018 & 2020)

72 minuter och 69 döda ungdomar. Det är Anders Behring Breiviks bittra arv. En man som, med Åsne Seierstads ord, obegripligt nog är ”en av oss”. NRK:s välkonstruerade serie 22 juli blev det incitament jag behövde för att ta mig an de två Utøya-filmerna det inte blev av att se för två år sedan när de hade premiär: amerikanska 22 July av Paul Greengrass och norska Utøya 22. juli av Erik Poppe. Av bara farten passade jag också på att se om Carl Javérs dokumentär Rekonstruktion Utøya.

Fortsätt läsa ”X4: Utøya (2018 & 2020)”

X12: Lincoln Rhyme #2 (1997-2016)

Det tar tid att skriva om produktiva författare så här kommer fortsättningen på måndagens thriller-inlägg.

***

Jag hade läst ett par böcker av Jeffery Deaver innan den här lyssningen och trodde mig veta att jag gillade hans stil. Lite lagom hårdkokt och klurigt med Lincoln Rhymes problemlösarförmåga. Ibland riktigt gruvliga beskrivningar av mord och mordvapen. Särskilt hade jag fäst mig vid hans förmåga att skapa en paranoid stämning eftersom han föredrar skurkar av betald lönnmördar-modell. Alltså kallsinniga gärningsmän som är fullfjädrade proffs (inte minst när det kommer till förklädnader) och fullkomligt ostoppbara. De kan gömma sig var som helst och förvandla det enklaste vardagsobjekt till en dödlig fälla.

Fortsätt läsa ”X12: Lincoln Rhyme #2 (1997-2016)”

X12: Lincoln Rhyme #1 (1997-2016)

YouTube är oerhört förtjust i författaren Jeffery Deaver. Alternativt är Deavers (ljudboks)förläggare inte intresserade att med ljus och lykta jaga efter olovliga uppspelningar av deckarförfattaren. Jag kunde nämligen utan några större besvär lyssna mig igenom närmare hälften av hans imponerande produktion, med fokus på brottsbekämparen Lincoln Rhyme.

Fortsätt läsa ”X12: Lincoln Rhyme #1 (1997-2016)”

Vice (2018)

Pop quiz, hot shot! Vad tror vi Adam McKay helst vill prata om? Det faktum att han regisserat Vice, den andra filmen som fått honom nominerad till en regissörs-Oscar (den förra var The Big Short), eller att han varit med och producerat den allmänt nedsablade Holmes & Watson med forna partnern Will Ferrell i en av rollerna?

Fortsätt läsa ”Vice (2018)”

X2: The Merchant Princes (2006-2010)

Efter att ha dissat brittiske författaren Charles Stross The Laundry Files-serie blev jag som sagt rejält hooked på hans The Merchant Princes istället. AdLibris stod naturligtvis till tjänst och snart stod två nya omnibusvolymer i hyllan. The Traders’ War innehåller The Clan Corporate (2006) och The Merchants’ War (2007) medan The Revolution Trade tillhandahåller delarna The Revolution Business (2009) och The Trade of Queens (2010).

Fortsätt läsa ”X2: The Merchant Princes (2006-2010)”

The Conspirator (2010)

the-conspiratorMan kan tycka att ett blodigt inbördeskrig skulle kunna räcka som grund för sekellånga konflikter. Men Amerikas förenta stater hade ytterligare ett nord-syd-trauma kvar på menyn innan det var dags att betala notan.

Fortsätt läsa ”The Conspirator (2010)”

X2: The Manchurian Candidate (1962 och 2004)

“Raymond Shaw is the kindest, bravest, warmest, most wonderful human being I’ve ever known in my life.”

The Manchurian Candidate 1962Den farligaste fienden är den som finns mitt ibland oss, den vi inte kan skilja ut. Kommunister har konstiga åsikter om arbetarklassen och Lenin på väggen. Muslimska terrorister är svartmuskiga i palestinasjal. Men hur är det med en dekorerad krigshjälte, en aktad journalist eller politiker som ingen skulle komma på tanken att ifrågasätta?

Fortsätt läsa ”X2: The Manchurian Candidate (1962 och 2004)”

Atlantic Rim (2013)

Atlantic-RimÄnnu en så kallad ”mockbuster” från kvalitetsbolaget The Asylum (man vet alltid vilken kvalitet man får – usel…) och med en titel som i alla fall är lite mindre lurig i förhållande till sin ”tvilling” Pacific Rim jämfört med (American) Battleships som snabbt följde på sänka skepp-filmen Battleship (den tycks numera ha fått lov att ändra titeln till American Warships).

Fortsätt läsa ”Atlantic Rim (2013)”