You are currently browsing the tag archive for the ‘9-11’ tag.

För oss cyniker är det lätt att hitta ett annat ord för ”drömmare” – ”besatta”. För vad annat kan man kalla franske lindansaren Philippe Petit som får för sig att han ska gå på lina mellan World Trade Center-tornen efter att ha sett en tidningsartikel om konstruktionen av dem?

The Walk är Robert Zemeckis försök att i friare form än dokumentären Man on a Wire från 2008 berätta hur Petit kuppade sig in i tornen, spände upp en lina mellan dem och den 7 augusti 1974 spatserade fram och tillbaka på en stålkabel 400 meter upp i luften. Allt medan New York-poliserna som till slut anlände stod och hoppade på stället av nervositet över att galningen förr eller senare skulle falla mot en säker död.

Zemeckis och hans manus (skrivet tillsammans med en Christopher Browne) gör inga större ansträngningar att få publiken att ”förstå” Petit. Det tycks inte finnas något psykologiskt svar på var Petit får sin drivkraft från. Han vet bara att han från tidig ålder aldrig velat göra något annat än gå på lina och dessutom enbart göra det för sin egen skull. Inte så att han är främmande för att tjäna pengar på sina stunts men han kompromissar aldrig i syfte att få en publik. Backuper som säkerhetslinor eller -nät skulle göra hela övningen meningslös i Petits ögon. Han får själv, i Joseph Gordon-Levitts skepnad, uttryckligen förklara att han själv aldrig kunnat svara på frågan ”varför”. Det enda filmen siktar på att uppnå är att visa ”hur”.

Och det gör den väl ganska bra. Zemeckis är en erfaren man och vet hur man lägger upp en kupp-historia. För i grunden är The Walk en sådan, även om slutresultatet inte är en massa pengar, utan en kabel sträckt mellan två torn på Manhattan. Vi får medhjälparna av varierande kompetens och engagemang samt den evigt trogna och stöttande partnern Annie. En kvinna som aldrig tycks ifrågasätta vare sig Petits engagemang i sin dröm eller sitt eget engagemang i försöken att hjälpa honom uppnå den.

The Walk visades i 3D på IMAX-biografer och det är nog så man egentligen ska se den. Det mesta filmen har som talar för sig bygger på det visuella godiset från polske fotografen Dariusz Wolski och teamet som fick det att se ut som om Gordon-Levitt verkligen befann sig nästan en halv kilometer ovanför jordytan. Som så många andra kupp-filmer är den som bäst när det hela äntligen kan sättas i rörelse plus belöning i form av Petits kabel-promenader.

Gordon-Levitt gör ett helt ok jobb, men är liksom sin film absolut bäst när han får sätta lindansartossorna på den där kabeln. Innan dess är han lite för mycket överdrivet kolerisk fransos, jag förväntar mig att han hela tiden ska dyka upp i randig tröja, basker och med en baugette under armen. Vilket bland annat beror på att man valt att låta hans franskaccentuerade berättarröst följa oss genom det hela.

Den gör det dessutom från Frihetsgudinnans fackla och jag undrar om Zemeckis hade någon tanke med just den positionen. I mitt huvud framstår nämligen just Frihetsgudinnan som en kraftfull symbol för alla de som drömmer om ett nytt liv och nya chanser i the Land of Opportunity. Som Philippe Petit.

Under de sista minutrarna av The Walk blir det emellertid tydligt att Zemeckis hade ytterligare ett syfte med sin film, förutom att berätta om en cool kupp-BOATS. Faktiskt lyckas den för min del bli en av de mer berörande 9-11-filmerna jag sett, när tornen sätts in i ett 1970-talsperspektiv, men berättat ur ett post-2001-perspektiv. På något sätt lyckas Zemeckis, Gordon-Levitt och Alan Silvestris score göra det väldigt tydligt hur otänkbart det som hände den 11 september var innan det hände.

Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att se om sista, säg, halvtimmen av The Walk. Särskilt om jag fick chans till en maffigare visning än TV:n hemma i vardagsrummet kan stå till tjänst med.

72 minuter och 69 döda ungdomar. Det är Anders Behring Breiviks bittra arv. En man som, med Åsne Seierstads ord, obegripligt nog är ”en av oss”. NRK:s välkonstruerade serie 22 juli blev det incitament jag behövde för att ta mig an de två Utøya-filmerna det inte blev av att se för två år sedan när de hade premiär: amerikanska 22 July av Paul Greengrass och norska Utøya 22. juli av Erik Poppe. Av bara farten passade jag också på att se om Carl Javérs dokumentär Rekonstruktion Utøya.

Läs hela inlägget här »

Det tar tid att skriva om produktiva författare så här kommer fortsättningen på måndagens thriller-inlägg.

***

Jag hade läst ett par böcker av Jeffery Deaver innan den här lyssningen och trodde mig veta att jag gillade hans stil. Lite lagom hårdkokt och klurigt med Lincoln Rhymes problemlösarförmåga. Ibland riktigt gruvliga beskrivningar av mord och mordvapen. Särskilt hade jag fäst mig vid hans förmåga att skapa en paranoid stämning eftersom han föredrar skurkar av betald lönnmördar-modell. Alltså kallsinniga gärningsmän som är fullfjädrade proffs (inte minst när det kommer till förklädnader) och fullkomligt ostoppbara. De kan gömma sig var som helst och förvandla det enklaste vardagsobjekt till en dödlig fälla.

Läs hela inlägget här »

YouTube är oerhört förtjust i författaren Jeffery Deaver. Alternativt är Deavers (ljudboks)förläggare inte intresserade att med ljus och lykta jaga efter olovliga uppspelningar av deckarförfattaren. Jag kunde nämligen utan några större besvär lyssna mig igenom närmare hälften av hans imponerande produktion, med fokus på brottsbekämparen Lincoln Rhyme.

Läs hela inlägget här »

Pop quiz, hot shot! Vad tror vi Adam McKay helst vill prata om? Det faktum att han regisserat Vice, den andra filmen som fått honom nominerad till en regissörs-Oscar (den förra var The Big Short), eller att han varit med och producerat den allmänt nedsablade Holmes & Watson med forna partnern Will Ferrell i en av rollerna?

Läs hela inlägget här »

Efter att ha dissat brittiske författaren Charles Stross The Laundry Files-serie blev jag som sagt rejält hooked på hans The Merchant Princes istället. AdLibris stod naturligtvis till tjänst och snart stod två nya omnibusvolymer i hyllan. The Traders’ War innehåller The Clan Corporate (2006) och The Merchants’ War (2007) medan The Revolution Trade tillhandahåller delarna The Revolution Business (2009) och The Trade of Queens (2010).

Läs hela inlägget här »

the-conspiratorMan kan tycka att ett blodigt inbördeskrig skulle kunna räcka som grund för sekellånga konflikter. Men Amerikas förenta stater hade ytterligare ett nord-syd-trauma kvar på menyn innan det var dags att betala notan.

Läs hela inlägget här »

“Raymond Shaw is the kindest, bravest, warmest, most wonderful human being I’ve ever known in my life.”

The Manchurian Candidate 1962Den farligaste fienden är den som finns mitt ibland oss, den vi inte kan skilja ut. Kommunister har konstiga åsikter om arbetarklassen och Lenin på väggen. Muslimska terrorister är svartmuskiga i palestinasjal. Men hur är det med en dekorerad krigshjälte, en aktad journalist eller politiker som ingen skulle komma på tanken att ifrågasätta?

Läs hela inlägget här »

Atlantic-RimÄnnu en så kallad ”mockbuster” från kvalitetsbolaget The Asylum (man vet alltid vilken kvalitet man får – usel…) och med en titel som i alla fall är lite mindre lurig i förhållande till sin ”tvilling” Pacific Rim jämfört med (American) Battleships som snabbt följde på sänka skepp-filmen Battleship (den tycks numera ha fått lov att ändra titeln till American Warships).

Läs hela inlägget här »

Batman v SupermanJag är säkert inte den första att reflektera över det faktum att Stålmannens liv torde bli betydligt enklare om han slapp rädda livet på Lois Lane i parti och minut. Och ett enklare livpussel är vad Stålis faktiskt skulle kunna dra nytta av just nu.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Barbara Hambly, A Free Man of Color
Dean R. Koontz
, Odd Hours
Robert Graysmith, Zodiac Unmasked

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg