High Noon (1952)

Jack Bauer Will Kane lämnar med en viss motvilja sin sprillans nya fru Amy i sticket när han får reda på att den fruktade terroristen revolvermannen Frank Miller blivit frisläppt ur fängelset (där han hamnade tack vare Kane). De där nordstatsmesarna klarade inte av att avrätta galningen Miller och nu kan de inte ens behålla honom inlåst?!

Franks handgångna män väntar nu vid Hadleyvilles järnvägsstation och det är blott en endaste timme kvar innan 12-tåget anländer. I och för sig gott om tid för Will och Amy att komma ganska långt på sin flykt men sådant beteende ligger inte för Will Kane även om han formellt lämnat sin sheriffsyssla när han gängade sig med Amy.

Dessutom tycks han ha en hög uppfattning om Franks spårförmåga eftersom han säger till Amy att det inte spelar roll hur långt de flyr eftersom Frank alltid skulle hitta dem i alla fall. Detta i ett tidevarv där det snabbaste fordonet var ånglok och kommunikationssättet par préférance var telegrafen och snailmail.

Alltnog, nu är bara frågan vem som ska hjälpa Will att bekämpa de fyra skurkarna med galne Frank i spetsen. Finns det överhuvudtaget någon i Hadleyville som är beredd att ställa upp för en medmänniska som sitter i skiten? Särskilt som inte ens hans unga fru är beredd att stanna kvar hos en man som sätter Plikten och Ansvaret före Kärleken.

Anledningen till den ovanstående ”förvirringen” är att High Noon är upplagd nästan som ett avsnitt i serien 24, det vill säga utspelas i princip i realtid. Filmen är 85 minuter lång och majoriteten av dessa äger rum under den förtvivlade timme som återstår innan Frank comes to town. På det hela taget kan man alltså säga att High Noon relativt strikt följer de tre dramatiska enheterna: tiden, rummet (hela filmen utspelas i Hadleyville) och handlingens.

Som vanligt med dessa klassiska filmer är det inte minst kul att plocka upp alla referenser som är välbekanta utan att jag tidigare sett ursprunget. Exempelvis undrar jag om inte Kurosawa lät sig inspireras av slutet för De sju samurajerna – de tappra får inte alltid den belöning de förtjänar. Självklart måste jag nu uppskatta hur snyggt Leone ”sammanfattade” hela High Noon i upptakten till Once Upon… Och påminner inte Blazing Saddles ”The Ballad of Rock Ridge” väldigt mycket om ”The Ballad of High Noon”? Fast ändå inte förstås, det är ju trots allt Mel Brooks vi pratar om här…

Nå, tillbaka till ”originalet”, alltså High Noon. Jag tänkte först att filmens historia skulle alludera på diskussionerna som bör ha förekommit innan USA bestämde sig för att hoppa in i andra världskriget. Wikipedia-artikeln röstar snarare för post-krigs-svartlistning och kommunistskräck. Egentligen spelar det inte sådan himla stor roll. Det moraliska drama som är High Noon kan appliceras på i princip alla situationer där folk ombeds att stå upp när det blåser snålt kring husknuten.

Will Kane kastar sig knappast över möjligheten att än en gång ta itu med Frank Miller men anser att han inte kan skygga för uppgiften. Hans omgivning har däremot tusen och en anledningar till att inte hjälpa sin före detta sheriff. Man får intrycket av att Kane är en man som är hård och principfast, både mot sig själv och sina medmänniskor och sådana personer tenderar att få en hel del skitsnack i ryggen. Enda skillnaden nu är att han under sin tilldelade timme får det rakt i ansiktet.

Hadleyville framställs som en rätt välmående liten stad (det finns till och med en klockmakare, då har man kravlat sig en bit upp på stadsstegen) och med välmående kommer också ett viss mått av självbelåtenhet och liknöjdhet. Stadsborna har under Kanes fasta hand blivit väldigt bra på att i sann demokratisk anda debattera frågor i all evinnerlighet samt utkräva handling och ansvar från alla andra utom de själva. De har betalat skatt för att underhålla ett sheriffämbete, borde den funktionen inte ta hand om problemet? Det var nordstatarna som släppte Miller fri, borde inte de ta hand om problemet? Kort sagt: Can’t someone else do it?!

Men nej, i slutänden finns ingen annan än Kane som måste göra det rätta. Jag blev extra nyfiken på denna klassiska Western efter att ha sett Rio Bravo vilken sades vara en film där Howard Hawks och John Wayne visar hur en riktig sheriff ska bete sig.

Fast efter att ha sett High Noon kan jag inte se att Kane skulle kunnat agera på så många andra sätt. Hur skulle han annars ha spenderat den där timmen? Skillnaden som jag däremot tror svider mellan Waynes och Gary Coopers sheriffer är att Wayne hela tiden får vara trygg, ståndaktig och självsäker medan Cooper faktiskt får bli lite förtvivlad över sin hopplösa situation. Han överväger till och med för en nanosekund att fly. En sådan jävla mes! Klart un-american!

Men nu är jag inte John Wayne och tyckte därför att High Noon var både bra och intressant. Jag hade kanske önskat lite mer kött på benen mot slutet med tanke på att Amy får lov att ta ett ganska stort beslut som sedan inte följs upp det allra minsta. Framförallt skulle jag vilja påstå att filmen under hela sitt förlopp är ovanligt svartsynt och cynisk, särskilt för att vara en Western, vilket förstås gör den fascinerande.