Möt Patrick Bateman. Snuskigt rik. Wall Street-snubbe. Platinum American Express. Snygg fästmö. Fixar 1 000 crunches på ett träningspass. Som samtidigt får panikångest inför utsikten att inte ha det flottaste och mest sofistikerade visitkortet eller få ett dåligt bord på middagsrestaurangen. Eller ännu värre: inte ens kunna fixa en bokning på någon av innerestaurangerna.
Ja, det finns mycket att våndas över i Patrick liv. Han vill så förtvivlat passa in i den förljugna värld han rör sig i, att han mer eller mindre utplånat sig själv. De enda känslor som finns kvar i honom är girighet och äckel. Girighet efter att orsaka ond, bråd död och äckel inför sin egen oförmåga.
Det var en hel del snack kring Mary Harrons filmatisering av Bret Easton Ellis American Psycho när den kom vid millennieskiftet. Det handlade väl dels om förlagan, dels om huruvida filmatiseringen skulle bli radikalt annorlunda med en kvinnlig regissör vid rodret. Själv har jag aldrig lyckats ta mig förbi den där evighetsuppräkningen av skönhetsprodukter som inleder romanen och det skulle visa sig att den här titten bjöd på en liknande upplevelse.
Jag minns faktiskt inte om jag sett om American Psycho sedan premiären, om jag inte har gjort det hade jag i så fall överraskande tydliga minnen av många scener. I vilket fall som helst har jag ganska länge varit nyfiken på att se om den. Minnesbilden var nämligen en ganska bra, men lite intrikat historia.
Det är emellertid inte ett intryck som höll i sig, möjligen beroende på att denna 00-tals-version av det glada ego- och ytfixerade 80-talet inte åldrats särskilt väl (boken kom 1991 och hade därmed en närmare relation till perioden den handlade om). Jag minns American Psycho som både obehaglig och pricksäker när det gällde tidsandan. Den här gången upplevde jag snarare hur den egentligen går i en enda loop kring den där ytfixeringen. Det handlar bara om olika ytor (skönhetsprodukter, mat, visitkort, slipsar, kostymer och så vidare i all oändlighet). I det perspektivet har American Psycho i princip reducerats till ett avsnitt av ”The Lives of the Rich and Famous”.
Det står omgående klart att Patrick vill få omgivningen att uppmärksamma hans perfektion. Men att alla glider bara omkring i sina egna små kapitalist-bubblor och misstar honom inte sällan för någon helt annan. Till och med när han bekänner en sisådär 15-20 mord på hemlösa, prostituerade och kollegor. Hans enda sätt, förutom dödandet, att hitta någon mening i tillvaron är att försöka suggerera fram en sådan i låttexter från artister vars djupsinne är lika ytligt som han själv är.
Då, år 2000, gällde mitt obehag inför filmen de mer renodlade skräck- eller våldsinslagen. Jag hade kanske förväntat mig jag den här gången skulle bli mer berörd av Patricks eskalerande psykiska sönderfall, men även den processen kändes allt för repetitiv. Jag menar, vi blir introducerade till odrägliga 80-tals-stekare vilka pratar om platt ingenting på en restaurang som serverar skitnödigt nouvelle cuisine. Medan en av dem informerar publiken via sin berättarröst att han ”simply am not there”. American Psycho hymlar knappast om vart den är på väg om vi säger så. Och den här gången fann jag som sagt inte den resan särskilt underhållande.
Det som räddar filmen från totalt haveri är trots allt Christian Bales prestation som Patrick. Han hade förvisso haft huvudrollen i Spielbergs Empire of the Sun redan 1987 (för övrigt samma år som American Psycho ska utspela sig) men jag skulle nog vilja påstå att det var i och med den här rollen som han verkligen gav sig till känna. Absolut, han är serietidnings-överdriven oavsett om det gäller äppelkäcka monologer om Huey Lewis and the News, mordiskt raseri eller fullkomlig mental kollaps. Men inom filmens svartsynt komiska ram passar det ändå in, sannolikt för att det är han som sätter takten. Alla är överdrivna, stela och onaturliga. Ingen gör någonsin något som sätter ett avtryck, inte ens Patrick. Som hans avslutande ord lyder: ”This confession has meant nothing”.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Jag skulle aldrig få för mig att läsa boken, men filmen är inte så tokig i dess kritik mot turbokapitalismen, med sitt stiliserade sätt att överföra denna på människors psyken. Scenen med visitkorten är bra gjord.
Jag håller med om att den scenen är riktigt bra, mitt problem blir i det fallet att den kommer väldigt tidigt och i princip uttrycker allt det filmen ägnar resten av tiden åt att enbart upprepa. Det hade nästa räckt med att se bara den 🙂
Gillar filmen. Jag känner däremot inte att den är daterad trist nog tycker jag vardagen med ytlighet firar än större triumfer i dag än på 80-talet så om jag bortser från tidsmarkörer som teknik etc skulle berättelsen funka lika bra tom bättre i dagsläget – tyvärr.
@Filmitch: Haha, det kanske krävs ett visst mått av cynicism för att uppskatta den idag 😉