You are currently browsing the tag archive for the ‘Schindler’s List’ tag.

“In a galaxy far, far away…” Nej, det är ju en heelt annan film och inledningen här lyder istället “In the world of my imagination…”. Japp, anno ‘92 är det Emily Brontë själv som är berättaren av sin historia om det olycksaliga kärleksparet Cathy och Heathcliff.

En välbekant sådan vid det här laget kanske? Den snälle Mr. Earnshaw plockar med sig en liten pojke från ev sina resor. Hans biologiske son Hindley avskyr rackarungen från första ögonkastet medan dottern Cathy är “drawn to the silent and powerful boy”. Men vad hjälper det när ödet, Hindley och Edgar Linton gör sitt bästa för att hålla dem isär?

Skillnaden mellan denna version och många av de andra som snurrar runt där ute är att den även plockar med del två, det vill säga den oycksaliga uppföljaren där Heathcliff gör sitt bästa för att förstöra livet för både Hindleys son Hareton, Cathys dotter Catherine och sin egen son Linton.

Det som funkar bra i den delen är att det blir tydligare än jag förr tänkt på att det är de mest oskyldiga spelarna, Catherine och Hareton, som kan bli de som bryter förbannelsen som tyckts vila över Wuthering Heights sedan Heathcliff kom dit den där stormiga natten för trettio år sedan.

Annars måste jag tyvärr erkänna att det inte är särskilt mycket som funkar i denna version av den brittiska klassikern. Både Ralph Fiennes och Juliette Binoche kan vara duktiga men kemin mellan dem är lika icke-existerande som en lerfri gårdsplan i Yorkshire. Juliette länder sin Cathy klara Ofelia-galnings-vibbar genom att skratta ansträngt i de mest konstiga situationer. Steven Spielberg ska ha sagt att det var Fiennes “dark sexuality” i denna roll som gjorde honom övertygad om att britten var rätt man att porträttera Amon Goeth och jag undrar bara vilken film som Spielberg i så fall såg. Fiennes är en duktig skådis, men saknar här så väl passion som “dark sexuality”.

Det är aldrig någon större tvekan om att det är ett högkvalitativt Kostymdrama som spelas upp framför oss men det är stentrist. Både Wuthering Heights och Thrushcross Grange är veritabla slott, något som skjuter historien ännu längre bort från någon slags realism. Alla stearinljus är av den kalibern att de utan problem lyser upp ett helt rum. Alla medverkande Agerar för fulla spjäll och ju mindre som sägs om valet att låta Juliette Binoche spela sin egen dotter desto bättre.

Som vanligt blir det också problematiskt när filmen försöker att både äta upp och ha kvar den våldsamma romantik-kakan. Heathcliff får förvisso dunka på både sin fru och Cathys dotter (alltså elak) men så fort han och Cathy är tillsammans läggs det på tjockt med stråkar (alltså passionerad och romantisk).

Musiken (av Ryuichi Sakamoto) är i sig både vacker och pampig men förmedlar samtidigt det otvetydiga budskapet att här har vi minsann Äkta Kärlek. Skitsamma att minst en av parterna är redigt våldsam och bägge två sannolikt spritt språngande galna. Och för att vi inte ska tvivla det minsta på den slutsatsen avslutar också “Emily Brontë” med orden “together, they were afraid of nothing”. Hej, Stephanie Meyer och Edward, den våldsamme romantikern…

En relativt bokstavstrogen adaption men det kan aldrig vara ett argument för kvalitet i sig.

Ett våldsamt år, särskilt februari månad av någon anledning… England chockas av det grymma mordet på tvåårige James Bulger eftersom förövarna är två tioåringar. Senare dödas sex personer när en bilbomb exploderar i garaget under World Trade Center. Sannolikt inte helt ointressant i sammanhanget då amerikanska ATF blott två dagar senare stormar David Koresh område i Waco, Texas. Eller i alla fall försöker storma, det hela utvecklar sig till en 50 dagar lång belägring.

Läs hela inlägget här »

Im a cyborgalt. titel: I’m a Cyborg, But That’s Ok

Efter partyfilmen Joint Security Area och sin Hämndtrilogi kände uppenbarligen koreanske regissören Park Chan-wook behov av något mer lättsamt (ungefär som när Spielberg avlöste Schindler’s List med The Lost World) och resultatet blev dagens film.

Läs hela inlägget här »

Det här inlägget sampostas med Fiffis filmtajm som också ägnade ett par timmar av julledigheten att besöka andra världskrigets Japan. Klicka här för att se var hon tyckte om den visiten.

***

Eldflugornas gravalt. titel: Eldflugornas grav, Grave of the Fireflies

Ibland är eldflugornas små bakdelar det enda som lyser upp ett stort mörker. Ibland är en älskad lillasyster det enda som får storebrodern Seita att stå ut. Efter ett flyganfall på hemstaden Kobe under andra världskrigets allra sista månader står två syskon plötsligt både moder- och hemlösa. Lilla Setsuko är nu Seitas ansvar och det är något han tar på allra största allvar. Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning från Filmitch som postade ett inlägg om den här godingen igår. Även Fiffis filmtajm och The Velvet Café blev förtjusta i fina, fina Eddie Marsan.

***

Still lifeJohn May, 40+, ser ut som urtypen, ja, nästan nidbilden, av den känslo- och fantasilöse tjänstemannen. Den lårkorta mörka rocken, vita skjortan och grå lammullströjan skulle inte kunna vara mer anonyma om de satt på en skyltdocka.

Läs hela inlägget här »

The Book Thiefalt. titel: Boktjuven

Liesel Meminger tvingas 1938 lämna lillebror Werner i en kall grav och sin kommunistiska mor på okänd ort för att inhysas hos familjen Huberman i den lilla staden Molching. Hans Hubermann är målare till yrket men tar det ganska lugnt här i livet, något som hans bitska hustru Rosa sällan missar ett tillfälle att påpeka. Istället är det Rosa som drar in pengar genom att sköta andra familjers tvätt.

Läs hela inlägget här »

Warsawa pic

Ingen ska säga annat än att jag gör mitt bästa för att hålla (vissa) löften. I juni 2011 publicerade Addepladdes filmblogg ett inlägg om The Pianist. I de efterföljande kommentarerna uppstod en diskussion om litterär förlaga kontra film i relation till The Pianist å ena sidan och Schindler’s List å den andra.

Var det så att berättelsen om Wladyslaw Szpilman per automatik blev en bättre film (vilket jag redan 2011 inte höll med om) eftersom den fokuserades på en protagonist till skillnad från historien om Oskar Schindler som beskrev Schindlerjuden som en grupp?

Läs hela inlägget här »

1992
Året levererar inte bara en, utan två, riktigt trevliga svenska filmer. Änglagård, där Colin Nutley bytte småstadsångest mot lantlig idyll, och Svart Lucia, något så ovanligt som en bra svensk thriller. Tyckte jag då i alla fall, jag måste erkänna att jag aldrig vågat se om den för rädsla att få den bilden krossad. Läs hela inlägget här »

Efter nyheten om att de senaste Batmanskurkarna kommer att vara Bane och Catwoman, kan man bara önska Christopher Nolan bättre lycka med sin Selina Kyle.

Är du kvinna och längtar efter att klä dig i lite snyggare (eller åtminstone tajtare) kläder, säga åt din odräglige chef vad du egentligen tycker om honom och inte vara rädd för att ta för dig bland manligheten? Helt enkelt upptäcka dig själv? Du kan köpa Amelia. Eller också kan du se till att att dö och sedan bli återuppväckt av en egyptisk mau-katt, det går ungefär på ett ut. Patience Phillips valde den hårda vägen (eller den lätta, beroende på vilket förhållande man har till Amelia) och är nu Catwoman i svart läder och med piska. Hennes första åtgärd när hon har kattsuperkrafter (förutom att se till att få sig ett välbehövligt nyp och sno lite smycken) blir att lista ut vem det var som mördade henne.

Läs hela inlägget här »

Välkommen tillbaka! Här kommer de resterande scoren för att göra listans tiotal komplett (de första fem finns här). Dagen till ära återfinns i denna del dessutom ett riktigt skräckscore och ett borderline. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert A. Heinlein, The Moon is a Harsh Mistress
Tom Clancy, The Hunt for Red October
Mary Elizabeth Braddon, Lady Audley's Secret
Neil Gaiman, The Ocean at the End of the Lane
Jonas Gardell, En komikers uppväxt

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg