You are currently browsing the tag archive for the ‘Cyborg’ tag.
Fasiken vet om inte den senaste filmen från DC hade blivit intressantare om man tvingat ned alla deltagare i varsin psykologsoffa och sedan låtit dem prata om sina problematiska föräldrarelationer i två timmar? I och med Justice League blir det nämligen än mer uppenbart att det antingen är dags att kasta Zack Snyder överbord eller också lägga ned hela skiten.
Till en början ser det ut att kanske ändå bli lite nyskapande, med tanke på att storskurken är ett rockpsykedelikaband från 60-talet som inspirerats av den gamle tysken Herman Hesse. Men nej, när allt kommer till kritan är Steppenwolf (I kid you not!) inget mer än en kosmisk pojkspoling som blir fullkomligt till sig när någon försöker peta på hans ”motherboxes”.
Lägg till det följande line up: En snabbspringande Barry Allen vars livsmission är att få ut sin pappa från fängelset, falskeligen anklagad för hustrumord. En mekanisk Victor Strong som knappast är tacksam mot sin pappa för återupplivandet efter en svår olycka med hjälp av kryptonsk teknologi. En nautiskt (och neurotiskt?) lagd Arthur Curry som känner sig övergiven av sin drottningmoder. Och så killen we all know and love som gillar att klä ut sig till fladdermus. Inte så förvånande att den enda vuxna i sällskapet, Diana Prince, får ikläda sig den föga nyskapande mammarollen.
För att göra det hela väldigt enkelt: den demonlike Steppenwolf (komplett med hornhjälm och stridsyxa) vill förvandla jorden till ett ”primordial hell” och Batman försöker dra ihop ett gäng som ska kunna stoppa denne intergalaktiske mammas gosse. Men kommer de att klara biffen utan gamle Stålis?
Jag vill minnas att jag tyckte Batman v Superman ändå var ett steg i rätt riktning jämfört med Man of Steel (det gäller att lägga sig lågt från början…). Ben Affleck var en hyfsad Batman och Jessie Esienberg lände det hela en smula galenskap med sin Lex Luthor. Men Justice League lyckas tyvärr inte fortsätta den trenden, filmen och historien är som helhet mördande trist. Det är så stelt och allvarsamt att nära nog vartenda försök till skämtsamheter gör att jag vrider mig av obehag i fåtöljen eftersom det känns så forcerat.
Att Ezra Miller ändå lyckas med att ge sin pladdrande Flash ett visst mått av lätthet är fanimej en oscarsvärdig prestation (”I do VERY competitive ice dancing”). Gal Gadot fortsätter att vara den enda som ger DC-universat något som helst existensberättigande – filmens bästa minutrar är när hon på egen hand får ta hand om ett gäng ”reaktionära terrorister”. Och det ska erkännas att ”the lasso of truth” hade större potential än jag trodde när jag avfärdade den med ett fnysande första gången jag hörde talas om konceptet.
Bland de nya tillskotten hittar vi alltså Aquaman och Cyborg. Jason Momoa har försökt anta en trulig Wolverine-vajb, han dricker whiskey ur flaskan och dyker barbröstad ned i skummande hav medan Ray Fisher bokstavligt talat har buns of steel och högst oklara gränser för sina krafter. Momoa fungerar marginellt bättre än Fisher men hans försök till bistert banter mot Ben Afflecks Batman skulle kunna skriva hyllmeter i ämnet ”cringeworthy”.
Själva historien drar i två olika riktningar där det som skulle kunna ha blivit ett intressant fokus snarare antar skepnaden av ett mellanspel som får sin upplösning allt för snabbt och som dessutom innebär att själva filmens upplösning blir alldeles för…ja, ni gissade rätt — tråkig. Man har försökt att inkorporera teman som rör ledarskap och “ensam är stark” men de får aldrig någon chans att göra ett rejält känslomässigt avtryck.
Att hitta positiva element i Justice League handlar som synes om att famla efter allt för få och allt för utspridda halmstrån. Historien i sig är egentligen vare sig simplare eller fjantigare än något som (den givne konkurrenten i de här sammanhangen) Marvel har kunnat leverera men slutresultatet blir som sagt var fruktansvärt tråkigt. Zack Snyder har dessutom antingen tappat sin visuella flair eller också är det jag som blivit blasé för jag kan inte ens föra fram det patenterade argumentet ”den var i alla fall grymt snygg”. Vi får en gäng slow motion-scener och någon slags bullet time, särskilt i samband med Flash konster, men där det hela lider oerhört av att blivit både förgånget och övertrumfat av X-Mens Quicksilver.
Det har skrivits en del på sociala medier om skillnaderna i amazonernas utrustning mellan Justice League och Wonder Woman. Själv kan jag tycka att det väl knappast kommer som någon större överraskning att Zack Snyder har en halvsunkig kvinnosyn. Filmen har betydligt större problem än enbart det faktum att dess kvinnor tvingats ikläda sig plåt-BH. Men för all del, om man vill kan man se dem som misogyna dekorationer på en sällsynt stenhård och torr tårta.
Annonser
Så har vi då kommit fram till hela anledningen till att jag först ansåg mig tvungen (woe is me…) att se om originalet och sedan den första uppföljaren – remaken RoboCop från 2014 med allas vår Joel Kinnaman i huvudrollen.
alt titel: ex_machina, EX_MACHINA
Det är en klassisk “fånga dagen”-lögn att man bara ångrar det man aldrig gjorde. Men det är en lögn som är så pass effektiv att sökmotormiljardären och internetmagikern Nathan Bateman utan problem kan locka programmeraren Caleb Smith att skriva på ett högst oegentligt sekretessavtal.
alt. titel: I’m a Cyborg, But That’s Ok
Efter partyfilmen Joint Security Area och sin Hämndtrilogi kände uppenbarligen koreanske regissören Park Chan-wook behov av något mer lättsamt (ungefär som när Spielberg avlöste Schindler’s List med The Lost World) och resultatet blev dagens film.
Då var det dags att avsluta 2014 års Halloween. Sedan tar bloggen lite ledigt måndag och tisdag för att på tredje dagen (onsdag, alltså) återuppstå med ett filmspanartema. Ett som till och med kanske har en viss återklang i kroppssnattarna?
När jag nu utökade kroppssnattartemat till att inkludera fler kandidater än enbart de närmast sörjande till Jack Finneys The Body Snatchers måste jag naturligtvis också tillstå att det finns minst lika många som av olika anledningar inte kommit med.
Det var då för väl att man till slut hittade på en ny utomjordisk skurkras till Star Trek. Personligen tycker jag inte att klingonerna är särskilt skräckinjagande och språket gränsar som jag tidigare sagt till det löjeväckande. De rikt tandutrustade ferengi korsar den gränsen med god marginal och romulanerna är svåra att få något riktigt grepp om. Borgerna, däremot. Nu börjar vi snacka aliens…
Efter att ha lyckats avvärja ett anfall mot jorden från en borgkub hänger Enterprise med på rockskörten hos ett mindre borgskepp som försöker fly in i historien. Närmare bestämt till tjugoförsta århundradet. Till en början är Picard och kompani fundersamma på varför borgerna valde att återvända just hit innan de inser att kollektivcyborgerna har siktat in sig på att omintetgöra mänsklighetens date med ödet.
Cyborg (1989)
Kom-ihåg inför Framtiden: Läs hela inlägget här »
alt. titel: Skattkammarplaneten
Unge Jim Hawkins kompenserar en frånvarande fader med att busköra sin solcellsdrivna flygande surfingbräda, en sysselsättning vilken ofta ger honom problem med polisen till hans mors stora förtvivlan. Hon försöker förgäves tala Jim tillrätta och ber honom tänka på sin framtid men den trulige ynglingen tycker sig inte se någon framtid värd att tala om.
Men en regnig natt kraschlandar en farkost vid det lilla värdshuset och innan dess pilot drar sitt sista rosslande andetag hinner Billy Bones förära Jim med en karta till den ökände piraten kapten Flints lika ökända men mer mytiskt betonade skattkammarplanet. Den döende Bones hinner dessutom kraxa ur sig en ödesdiger varning: ”Beware of the cyborg!”.
Anthony Burgess och A Clockwork Orange fick börja i en rätt brant uppförsbacke för min del. Kubricks film hade jag sett för flera år sedan och ärligt talat tyckt var sådär, jag förstod mig inte på den. Jag slog upp första sidan av boken på tåget hem en fredagseftermiddag efter en tuff arbetsvecka och i samma vagn kollade två tjejer på en film med Betty White. Hur vet jag att Betty White var med? De hade inte två par hörlurar utan körde filmljudet rakt ut i vagnen – saftigt distraherande kan jag tala om.
That’s what HE said!