You are currently browsing the tag archive for the ‘Cyborg’ tag.

Så har vi då kommit fram till hela anledningen till att jag först ansåg mig tvungen (woe is me…) att se om originalet och sedan den första uppföljaren – remaken RoboCop från 2014 med allas vår Joel Kinnaman i huvudrollen.

Dear original, how do I miss thee? Let me count the ways:

  • Jag saknar din råbarkade smutsighet (vilken sannolikt hade sin grund i en budget som var en tiondel av din nya och skinande kompanjons – 13 miljoner vs 100 miljoner).
  • Jag saknar din dystopiska stämning som fick mig att frukta för Detroit och USA:s framtid (istället för tusen övertydliga hänvisningar till ”the safety of the american people”).
  • Jag saknar dina absurda humoristiska element (en modern Robocop är tydligen inget man får dra på mun åt).
  • Jag saknar din enkelhet – en polis mot det onda företaget som skapade honom.

Nå, nu var ju denna remake inte en total flopp, det ska villigt erkännas. Det blev nog bara lite överraskande för min del att inse hur stor skillnad det gjorde för själva känslan i historien att ersätta Paul Verhoeven med brasilianaren José Padilha.

Vad var det då som funkade i RoboCop? Jag tyckte upptakten – där OCP riktat in sig på fredsbevarande maskiner för bruk på en betryggande bortaplan – var smart och tankeväckande. Särskilt deras nya och uppgraderade humanoida robotar var ruggigt snygga i sin kombination av Venom och en X-Men-Sentinel.

Och eftersom det är en hyfsat ny film med en effektsbudget därefter är förstås rörelsemönstret hos Kinnamans cyborg ett helt annat än Peter Wellers närmast stelopererade framstolpande. I och med att Gary Oldmans läkare också får en betydligt större roll, tänker jag att det blir mer fokus på det medicinska runt Robocop än tidigare. Det levereras en nickning till det faktum att robotpolisen behöver hyfsat maffiga doser av olika preparat och medikamenter för att hålla igång. Men på samma sätt som jag undrade över original-Robos matsmältningssystem, undrar jag varför man bekymrat sig om att bevara den nye Alex Murphys lungor.

Sett till omständigheterna runtomkring Murphy känns RoboCop som något av en blandning mellan originalet och RoboCop 2. Hustrun Clara får spela en betydligt större roll, på bekostnad av Nancy Allens polispartner Lewis som nu istället porträtteras av en Michael Williams. För att ha två halvstora kvinnoroller i en actionfilm – hur skulle det se ut?! Men hustruns närvaro ger förstås klart större möjligheter till tårfylld ruelse och identitetskrisande. En del av historien som jag emellertid upplever att filmen i princip släpper taget om när det blir viktigare att driva händelseutvecklingen framåt. Allt snack om en själ (”something beyond physics and chemistry”), vikten av huruvida Robocop kan uppleva känslor eller inte och om en robot kan arrestera människor har egentligen ingen större bäring för slutresultatet.

Skurkarna också blivit mer månghövdade. Nu är det inte längre bara Michael Keatons kallhamrade företagsledare vi måste hålla ögonen på, utan så väl hala politiker och principfasta militärer som korrumperade poliser och opportunistiska TV-personligheter. Plus en ”vanlig” skurk som man nästan helt glömmer bort i sammanhanget – något som aldrig skulle ha varit möjligt med Kurtwood Smiths Clarence Boddicker. Alla konspirerar de mot…tja, lite oklart vem egentligen. Förutom Alex Murphy själv är det inte supertydligt vilka offren egentligen ska vara. Gissningsvis handlar det snarare om att historien vill höja ett varningens finger mot vad som skulle kunna hända om amoralen och girigheten får härja fritt.

RoboCop var helt ok, både som actionrökare och remake. Den led bara av att inte ha en chans mot sin föregångare. Nytt är inte alltid bättre.

På streamingsajten C More finns både original och remake att avnjuta. Med en hel gratismånad till godo finns gott om tid att se bägge två.

Annonser

alt titel: ex_machina, EX_MACHINA

Det är en klassisk “fånga dagen”-lögn att man bara ångrar det man aldrig gjorde. Men det är en lögn som är så pass effektiv att sökmotormiljardären och internetmagikern Nathan Bateman utan problem kan locka programmeraren Caleb Smith att skriva på ett högst oegentligt sekretessavtal.

Läs hela inlägget här »

Im a cyborgalt. titel: I’m a Cyborg, But That’s Ok

Efter partyfilmen Joint Security Area och sin Hämndtrilogi kände uppenbarligen koreanske regissören Park Chan-wook behov av något mer lättsamt (ungefär som när Spielberg avlöste Schindler’s List med The Lost World) och resultatet blev dagens film.

Läs hela inlägget här »

Då var det dags att avsluta 2014 års Halloween. Sedan tar bloggen lite ledigt måndag och tisdag för att på tredje dagen (onsdag, alltså) återuppstå med ett filmspanartema. Ett som till och med kanske har en viss återklang i kroppssnattarna?

När jag nu utökade kroppssnattartemat till att inkludera fler kandidater än enbart de närmast sörjande till Jack Finneys The Body Snatchers måste jag naturligtvis också tillstå att det finns minst lika många som av olika anledningar inte kommit med.

Body snatchers pic 2

Läs hela inlägget här »

Star Trek VIIIDet var då för väl att man till slut hittade på en ny utomjordisk skurkras till Star Trek. Personligen tycker jag inte att klingonerna är särskilt skräckinjagande och språket gränsar som jag tidigare sagt till det löjeväckande. De rikt tandutrustade ferengi korsar den gränsen med god marginal och romulanerna är svåra att få något riktigt grepp om. Borgerna, däremot. Nu börjar vi snacka aliens…

Efter att ha lyckats avvärja ett anfall mot jorden från en borgkub hänger Enterprise med på rockskörten hos ett mindre borgskepp som försöker fly in i historien. Närmare bestämt till tjugoförsta århundradet. Till en början är Picard och kompani fundersamma på varför borgerna valde att återvända just hit innan de inser att kollektivcyborgerna har siktat in sig på att omintetgöra mänsklighetens date med ödet.

Läs hela inlägget här »

CyborgCyborg (1989)
Kom-ihåg inför Framtiden: Läs hela inlägget här »

alt. titel: Skattkammarplaneten

Unge Jim Hawkins kompenserar en frånvarande fader med att busköra sin solcellsdrivna flygande surfingbräda, en sysselsättning vilken ofta ger honom problem med polisen till hans mors stora förtvivlan. Hon försöker förgäves tala Jim tillrätta och ber honom tänka på sin framtid men den trulige ynglingen tycker sig inte se någon framtid värd att tala om.

Men en regnig natt kraschlandar en farkost vid det lilla värdshuset och innan dess pilot drar sitt sista rosslande andetag hinner Billy Bones förära Jim med en karta till den ökände piraten kapten Flints lika ökända men mer mytiskt betonade skattkammarplanet. Den döende Bones hinner dessutom kraxa ur sig en ödesdiger varning: ”Beware of the cyborg!”.

Läs hela inlägget här »

Anthony Burgess och A Clockwork Orange fick börja i en rätt brant uppförsbacke för min del. Kubricks film hade jag sett för flera år sedan och ärligt talat tyckt var sådär, jag förstod mig inte på den. Jag slog upp första sidan av boken på tåget hem en fredagseftermiddag efter en tuff arbetsvecka och i samma vagn kollade två tjejer på en film med Betty White. Hur vet jag att Betty White var med? De hade inte två par hörlurar utan körde filmljudet rakt ut i vagnen – saftigt distraherande kan jag tala om.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Ransom Riggs, Library of Souls
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Kristina Ohlsson, Sjuka själar

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser