Musikalvecka: Fiddler on the Roof (1971)

alt. titel: Spelman på taket, Spelemann på taket, Spillemand på en tagryg, Un violon sur le toit, Anatevka, El violinista en el tejado

Livet är som att vara en speleman, uppspetad på en taknock. Bara att försöka hålla balansen medan man gnetar fram sin egen lilla melodi, hur obetydlig den än må vara. Så också i den lilla ryska byn Anatevka. Där har man alltid gått efter traditionerna, men samtidigt blåser nya och oroväckande vindar runt knuten.

La vita davanti a sé (2020)

alt. titel: Med livet framför sej, Med livet foran seg, The Life Ahead, Rosa e Momo

Antingen har det blivit någon interkulturell missuppfattning inom Netflix eller också försöker streamingtjänsten uppvigla en talspråksrevolution med sin svenska titel på denna italienska film. Men den som i alla fall har (nästan) hela livet framför SIG är den 12-årige Mohamed, kallad Momo. Han är föräldralös sedan hans mor dog och har hittills bott hos en gammal läkare.

Shoah (1985)

Det är väl lika bra att erkänna det: mitt incitament för att se Shoah var inte först och främst att se en världsberömd dokumentär om förintelsens fasor, utan ett rent missförstånd. I Annie Hall beskriver Woody Allen hur han förr eller senare tar med alla sina kvinnor på en aslång dokumentär om andra världskriget. Jag trodde det var Shoah, det visade sig istället vara The Sorrow and the Pity från 1969, vilken handlar om Vichy-regeringens nazistsamarbete.

The Sorrow and the Pity är fyra timmar lång och redan det kan ju tyckas ganska mastigt (särskilt för en dejtfilm). Men det är blott en fjärt i vinden jämfört med Shoahs nästan nio och en halv. Franske regissören Claude Lanzmann och hans team jobbade under 11 år med att leta upp överlevande vittnen från nazisternas utrotningskrig mot Europas judiska befolkning och satt i slutänden med material nog för nästan 40 filmer av Shoah-längd.

Mel en masse: History of the World, Part I (1981)

alt. titel: Det våras för världshistorien

När man tittat klart på Mel Brooks History of the World är det svårt att inte få två tankar i huvudet: (1) hur mycket komikern verkar har återhämtat sig efter High Anxiety och (2) hur inspirerad han egentligen blivit av Zucker, Abrahams och Zucker-filmen Airplane! som kom året innan.

Saul Fia (2015)

alt. titel: Sauls son, Son of Saul

Att inleda en text om en film som utspelar sig i Auschwitz med en nitpick känns kanske lite futtigt men ju mer jag tänker på det, desto mindre förstår jag poängen med att Saul Fia inleds med en definition och förklaring av det tyska begreppet Sonderkommando.

This Is Where I Leave You (2009)

Författaren Jonathan Tropper dedicerar This Is… till “Mom and Dad” och med tanke på bokens handling blir man lite nyfiken på i hur stor utsträckning han kan tacka sin mor och far.

This Is… beskriver nämligen de sju plågsamma dygn under vilken den annars inte särskilt judiska familjen Foxman måste sitta shiva. Detta tack vare att patriarken Foxman är inte bara frånvarande i psykisk mening, utan högst påtagligt död. Nu är frågan om de tre bröderna Judd, Paul och Philip, systern Wendy och den frispråkiga modern Hillary gemensamt kan ta sig igenom dessa sju olidligt långa dagar med vettet i behåll.

I fokus Shoah

Kärt barn har många namn, sägs det. Men känslor helt främmande för kärlek kan också ge upphov till olika namn. Shoah kommer från hebreiskans HaShoah (katastrof). På svenska säger vi Förintelsen (från tyskans die Vernichtung, förstörelsen), nästan lika välbekant är det engelska the Holocaust (från grekiskans holókauston, brännoffer).

X2: Fantomföregångare i korthet

George du Maurier: Trilby (1895)

Varken författaren George du Maurier eller hans hjältinna Trilby torde vara namn som blir omedelbart igenkända i dagens samhälle (huvudbeklädnanden Trilby är givetvis en helt annan sak…). Men säger man däremot ”Svengali” är det sannolikt fler som lystrar och det är alltså i denna bok där den slemme hypnotisören uppträder för första gången.