You are currently browsing the tag archive for the ‘Jose Ferrer’ tag.
En bild av flyende människor på ett stort fartyg, en stjärnspäckad rollista, en speltid på över två timmar, en titel som Voyage of the Damned och lite lagomt bombastiskt spännande musik till förtexterna. Är det så konstigt att jag satt och förväntade mig en klassisk katastrofrulle?
Och visst kan man hävda att Voyage of the Damned är en katastrofrulle. I ett humanitärt, moraliskt och historiskt perspektiv men det var kanske inte precis det jag hade tänkt mig.
Filmen är nämligen inget mindre än en BOATS (heh…) om skeppet MS St. Louis som seglade från Hamburg i maj 1939 med dryga 900 judiska passagerare ombord. I likhet med kapten Ramius olycksaliga besättning på ubåten Röd Oktober tror passagerarna att deras destination är Havanna där de ska kunna påbörja sina nya liv. Lite varmare, lite mindre ordning och reda och betydligt färre nazister – what’s not to like?!
Men bakom de kubanska kulisserna pågår ett komplicerat tjuv- och rackarspel där olika politiker försöker positionera sig mot varandra på den nationella arenan samtidigt som de försöker upprätthålla goda relationer med både Tyskland och USA. Och kan man tjäna en trave pengar genom att sälja visum, inresetillstånd, pass eller vad de kommande passagerarna påstås behöva för att komma i land, desto bättre.
Det är inte utan att jag kommer på mig själv att önska att Steven Spielberg hade kunnat få sätta tänderna i den här historien eftersom jag tillhör de som gillar Schindler’s List. Jag hade behövt lite mer övertydlig känslosamhet och personer som jag kunde knyta an till i Voyage of the Damned.
I nuläget känns det som om filmen sprider sig allt för tunt på allt för många aktörer och jag har svårt att fästa uppmärksamheten vid eller känna för någon av dem. Kanske beror det på att de alla utan undantag spelas av välbekanta fejs som inte alls signalerar historisk film för min del? Kanske beror på det på att särskilt de judiska passagerarna inte får vara så mycket personer, som bärare av olika sätt att hantera situationen de flytt från i Tyskland?
Ska man se framåt och fortsätta att hoppas på det bästa, som Faye Dunaways läkarhustru? Trots att hon förutom förföljelserna också tvingas släpa på en otrogen make? Ska man leva ur hand i mun för att kunna ”ge något tillbaka” som Victor Spinettis läkare på Kuba även om det innebär svårigheter att försörja sina egna barn? Ska man ge upp, som Malcolm McDowells steward? Eller ska man låta misstänksamhet och paranoia regera ens liv, som Sam Wanamakers advokat?
Dessutom är alla nazistiska tyskar stöpta i samma form som Arnold Toht från Raiders of the Lost Ark, smalläppade och bistert stirrande. Gestapoagenten Schiendick (spelad av Helmut Griem) tycks inte göra annat än att hota folk som inte gör som han vill och väsa ”You’re on my list”.
Ett annat problem uppstår på Kuba, där jag ser José Ferrer, Orson Welles och James Mason (hur sannolikt känns det att James Mason skulle heta ”Juan”? Not very…) men inte fattar ett spån av vad de håller på med. Jag är på intet vis ointresserad men ges inga möjligheter av filmen att klura ut sammanhangen. Inte förrän någon uttryckligen förklarar upplägget som tyskarna kokat ihop trillar polletten ned.
Kubanernas ränksmiderier visar sig nämligen bara vara ren utsmyckning på den judiska muren. I grunden var planen att de judiska passagerarna inte skulle tas emot av något land där St Louis försöker angöra. På så sätt tänkte sig tyskarna att den övriga världen skulle kunna göras medskyldiga till utfrysningen av judar och därmed bygga upp ett glashus runt sig själva och det tredje riket i vilket det sedan skulle bli betydligt svårare att kasta några anklagande stenar.
I det perspektivet tycker jag också att filmen lägger alldeles för lite fokus på det faktum att de första som avvisar St Louis efter att skeppet lagt ut från Havanna är USA, varvid Kapten Schroeder inte har något annat val än att återvända till Europa. Även de politiska och diplomatiska diskussionerna hade varit värda att lägga lite krut på.
Voyage of the Damned blev tyvärr ytterligare en sådan där film där själva historien aldrig blir lika spännande som försöken att känna igen jättejätteunga skådisar i sina första roller (Jonathan Pryce), jättejätteunga skådisar generellt (Malcolm McDowell) och jättejättetunga skådisar (Orson Welles är beyond orca-fat, karln har tamejfan ett eget gravitationsfält omkring sig). Aldrig lika intressant som att läsa sig till att Sam Wanamaker visste ett och annat om paranoia efter att ha hamnat på Hollywoods svarta kommunistlista under 50-talet.
Annonser
Ett kort avbrott i zombiekavalkaden. Men frukta icke, de är tillbaka imorgon!
***
Den digitala industrin börjar flexa sina muskler: Arpanet har helt övergått till TCP/IP, datorn Apple Lisa introduceras och världens första 3D-printer ser dagens ljus.
Och så rullar förstås den matkulturella imperialismen på: i Sverige kan vi smaka Coca-Cola Light för första gången och McDonald introducerar sina Chicken McNuggets.
Efter att ha läst Frank Herberts hyllade bok var jag så klart mycket nyfiken på David Lynch utskällda filmspektakel.
Boken blev en sådan fenomenal succé att det inte dröjde länge innan även filmbranschen ville casha in. Först på bollen var producenten Arthur P. Jacobs som bland annat försökte få regissören David Lean intresserad. Jacobs dog emellertid 1973 och filmrättigheterna övertogs av ett fransk bolag. De fixade in avant-garde-regissören Alejandro Jodorowsky som tänkte sig en tillställning på tio timmar med bland andra Orson Welles, Gloria Swanson och Mick Jagger. Salvador Dali skulle få spela kejsaren.
Underkjolar! Bensprattel! Ryschiga underbyxor! Tjutande cancandansöser!
Allt detta fångas på Moulin Rouge, cabareten dit societeten går för att slumma lite, av huskonstnären Henri Toulouse-Lautrec. Närmast fastgjuten vid sitt stammisbord knycker han i sig konjak med samma fart som en Lapidus-stekare drar i sig kokainlinor, samtidigt som han skämtar med artisterna. Här är det ingen som kommenterar hans diminutiva längd och konjaksruset får honom själv att nästan glömma sitt handikapp.
alt. titel: Att vara eller icke vara, Att vara eller inte vara eller Det våras för Hamlet
Av alla Mel Brooks filmer har To Be or Not To Be alltid varit min favorit. Eftersom man tidigast kom i kontakt med den under titeln Det våras för Hamlet är det kanske förståeligt att jag länge såg den som en i raden av filmer som komikern inte bara agerat i utan också regisserat och skrivit manus till. Men anledningen till att just denna är en favorit är att den ändå är lite annorlunda, står ut lite från Brooks övriga produktion. Den är mer avslappnad, storyn flyter på bättre utan absurda metainslag som Count Basie mitt i öknen och den är inte en mer eller mindre hysterisk räcka av otroligt roliga gags. Däremot är den späckad med oneliners av rent guld och en Anne Bancroft som förr eller senare aldrig varit bättre.
That’s what HE said!