You are currently browsing the tag archive for the ‘Hästar’ tag.
Jag är en ivrig läsare av före detta jockeyn Dick Francis deckare och trodde mig därför ha en bild av det tjuv- och rackarspel som pågår i hästkapplöpningskretsar. Men England är inte Italien och Sienas palio (hästkapplöpning), som hållits sedan 1600-talet, är fan i mig ingen lek.
För det första rider alla barbacka, bara det… Nu var det länge sedan jag satt och studsade på en hästrygg i ett utkylt ridhus men jag minns tillräckligt mycket för att inse att de här killarna är så nära kentaurer man kan komma.
För det andra finns här ingen regelrätt kapplöpningsbana utan loppet går tre varv runt torget Piazza del Campo. Vi snackar alltså hårnålskurvor och Palio innehåller allt för många bilder på hästar som ränner rakt in i barriärer, sladdar ikull eller varför inte stryker så nära ett hörn att jockeyn antingen flyger av eller får knäet sönderslaget.
På pappret är det hästarna som styr kapplöpningen. Palion är en av de få (den enda?) tävlingarna i världen där det är hästen som vinner, inte jockeyn. Vilket alltså innebär att en ryttarlös häst kan vinna hela tjottaballongen, vilket också har hänt.
Men det är lite svårt att spela in en dokumentär med hästar i huvudrollerna och filmskaparen Cosima Spender har därför istället vänt sig till de som sitter på hästarna. Här får vi möta fyra olika jockeys: pensionerade veteranerna Silvano Vigni och Andrea de Gortes, dagens mästare Gigi Bruschelli med 13 vinster innanför bältet samt den unge Giovanni Atzeni som fortfarande väntar på sitt genombrott.
Själva spänningen i Palio ligger förstås i filmatiseringen av de två loppen som går under juli och augusti – ska Gigi ännu en gång stå som segrare och därmed bräcka Andreas rekord på 14 vinster? Eller är det äntligen Giovannis tur?
Och som det är spännande! Än en gång blir jag påmind om hur lätt det är att skapa engagemang i en film genom att slänga in ett tävlingsmoment men det funkar underbart väl i Palio. När första startskottet går har jag som tittare fått veta tillräckligt mycket om både kapplöpningens bakgrund samt de viktigaste spelarna för att knappt kunna andas under själva loppet.
Palio är i sina kapplöpningsscener klippt på ett sätt som gör den till nära nog en thriller. Insatserna är höga, omgivningarna är färgsprakande och överallt ligger det smältande toskanska solskenet. Kapplöpningarna åtföljs av extravaganta festligheter och parader där nära nog halva Siena tycks utklädda i 1600-talskostymer.
Men hur var det då med det där tjuv- och rackarspelet? Jo, palion är förstås lite mer än ”bara” en kapplöpning i all vänskaplighet. Hästar och jockeys tävlar för varsin stadsdel, contrada, och tidigt droppas antydan om att det inte är den bäste jockeyn som vinner utan den smartaste. Det är hästarna som lottas till de olika stadsdelarna och sedan får jockyerna ansöka hos dess ledare för att bli antagna som ryttare. De ses mer eller mindre som legosoldater, vilka jobbar för cash istället för lojalitet mot en särskild contrada.
Mutor, tjänster och gentjänster är självklara delar i detta spel och de sista dagarna innan tävlingen åtföljs jockeyrna av livvakter. Inte för att skydda dem mot angrepp från rivaliserande stadsdelar utan för att se till att de inte tar emot mutor för att förlora loppet. En nyckelposition är starthästen, vilken utses bara ett par minuter innan loppet kör igång. På banan är det en helt öppen fajt mellan de olika tävlandena att hinna chit-chatta ett par sekunder med just den ryttaren för att se om de inte kan övertala honom att ge ifrån sig vissa fördelar.
Rivaliteten mellan de olika stadsdelarna är brutal och det regnar skällsord över ryttarna. Palio ger oss tyvärr bildbevis på att lika hyllade som vinnande jockeys är, lika illa går det för de som förlorar. Som på så många andra ställen i världen är det pengarna som talar – rika stadsdelar har andra förutsättningar att rigga kapplöpningen på förhand. Eller, det är i alla fall vad de fattigare, förlorande, stadsdelarna säger.
Utan att egentligen göra det till en grej visar Palio också upp en värld av manly men. I princip alla som får tala inför kameran är män, från nybörjarjockeys till den officiella palioarkivarien till stadsdelsledarna. Jockeygroupies slåss om att få ta en selfie tillsammans med någon av de yngre och snyggare ryttarna som utmärkt sig. Han skryter då gärna lite lagom om hur farligt det är. Vi får en hel hö-hö-scen där det under stor munterhet förklaras att ridpiskorna (vilka inte bara används flitigt för att puckla på den egna hästen utan både motståndaren och dennes häst) är torkade tjurpenisar. En scen som säkert fick en del av sin stämning tack vare en kvinnlig filmare.
Det är bara att erkänna att jag blev nära nog förälskad i denna dokumentär. Ruggigt spännande, grymt snygg och med en dramaturgisk finess. Ett fascinerande ämne som avslöjar lager på lager av intrikaliteter. Top notch, helt enkelt.
Annonser
Hugo är supersmart och student på Handelshögskolan i Göteborg. När det kommer till tjejer har han dock en märklig preferens – han faller bara för kvinnfolk i samband med cykelkrockar.
alt. titel: Den laglöse
Ända sedan jag såg The Aviator första gången och bekantade mig lite närmare med den märklige Howard Hughes har jag varit nyfiken på The Outlaw. Visst fanns det mycket som den amerikanska censuren hade invändningar mot i The Outlaw, men en eller två saker stod ändå helt klart i blickfånget. Joe Breen vid Motion Picture Producers and Distributors of America meddelade Hughes: ”in my more than ten years of critical examination of motion pictures, I have never seen anything quite so unacceptable as the shots of the breasts of the character of Rio….Throughout almost half the picture the girl’s breasts, which are quite large and prominent, are shockingly emphasized”. The Outlaw är alltså en film om skådespelerskan Jane Russells bröst.
Den unge Temüjin följer med sin pappa Khanen för att välja sig en hustru. Pappa vill helst att sonen ska ta en kvinna från merkiterna eftersom man behöver stå på god fot med dem (primärt tack vare att faden själv rövade Temüjins mamma från detta folk) men vid första anhalten bestämmer sig den viljestarke grabben istället för den lika viljestarka Borte. Hon har allt det fadern instruerat sin son att titta efter hos en kvinna: ett ansikte platt som en saltsjö och starka ben. Det ska dock dröja innan de två kan förenas och det beror bara delvis på att Temüjin är nio bast vid tillfället.
That’s what HE said!