The Stranger (1946)

alt. titel: Främlingen

En främling kommer till den idylliska småstaden Harper och söker historieläraren Charles Rankin. Hack i häl på honom anländer ytterligare en främmande man, även han intresserad av den nygifte Rankin. Någon av dem har inte rent mjöl i påsen och The Stranger gör ingen större hemlighet av att det är den förste mannen, vilken tidigare på bruten engelska tyst repeterat mantrat ”I’m travelling for my health” när han ska passera passkontroller. Klart suspekt…

The Stranger hymlar inte med att även Rankin är en ytterst ful fisk. I mötet med främling no 1 stryper läraren raskt sin besökare när denne synes utgöra ett hot mot hans nya liv i Harper. Rankins kallblodighet understryks också av det faktum att han reducerar sin blivande hustru Mary Longstreet till strategiskt kamouflage gentmot sina fiender samt att han ser fram emot ”the day we strike again”.

Shoah (1985)

Det är väl lika bra att erkänna det: mitt incitament för att se Shoah var inte först och främst att se en världsberömd dokumentär om förintelsens fasor, utan ett rent missförstånd. I Annie Hall beskriver Woody Allen hur han förr eller senare tar med alla sina kvinnor på en aslång dokumentär om andra världskriget. Jag trodde det var Shoah, det visade sig istället vara The Sorrow and the Pity från 1969, vilken handlar om Vichy-regeringens nazistsamarbete.

The Sorrow and the Pity är fyra timmar lång och redan det kan ju tyckas ganska mastigt (särskilt för en dejtfilm). Men det är blott en fjärt i vinden jämfört med Shoahs nästan nio och en halv. Franske regissören Claude Lanzmann och hans team jobbade under 11 år med att leta upp överlevande vittnen från nazisternas utrotningskrig mot Europas judiska befolkning och satt i slutänden med material nog för nästan 40 filmer av Shoah-längd.

Måndags-Ekman: Excellensen (1944)

Hans Excellens Herbert von Blankenau uppvaktas på sin 60-årsdag av Österrikes samlade kulturella och religiösa elit. Hans diktning och författarskap hålls högt då den uttrycker en förfining och fosterlandets själ på ett enastående sätt. Men en person saknas bland gratulanterna – excellensens dotter Elisabeth. Hon har tappat tålamodet med sin traditionelle far och hans åldriga jämlikar. De förstår inte att en ny tid är i antågande, något som Elisabeth däremot helhjärtat anammar när hon istället smiter iväg på ett nazist-möte.

Phoenix (2014)

Nelly Lenz har suttit i koncentrationsläger. Nu är hon tillbaka i Berlin, understödd av vännen Lene Winther. På grund av en svår ansiktsskada får Nelly möjlighet att starta om på nytt, inte bara med livet i behåll utan också med ett nytt ansikte.

Saul Fia (2015)

alt. titel: Sauls son, Son of Saul

Att inleda en text om en film som utspelar sig i Auschwitz med en nitpick känns kanske lite futtigt men ju mer jag tänker på det, desto mindre förstår jag poängen med att Saul Fia inleds med en definition och förklaring av det tyska begreppet Sonderkommando.

The Strain (2009)

Döden kommer än en gång till Manhattan medelst flygplan. Men inte genom eld, utan genom tystnad. Planet som står blickstilla på JFK:s landningsbana gör att alla med en gång tänker: terrorister. Sannolikheten att de istället skulle tänka “vampyrer” är förstås inte så stor (om man inte sett Dracula 2000 förstås).

The Book Thief (2005)

alt. titel: Boktjuven

Jag stod som harens unge, när han kom./Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!/Då tog han mig och satte mig i korgen och när jag somnat, började han gå./Döden tänkte jag mig så.

Det är många små harpaltar som står inför dagens berättare, bland annat den unga Liesel Memingers ännu yngre bror Walter. Liesel och Walter är på väg för att inkvarteras hos paret Huberman men Walter hinner aldrig så långt utan måste begravas längs med vägen. Men vår berättare blir fascinerad av den unga flickan och hennes genomträngande blick och tar därför många möjligheter att fortsättningsvis hålla sig uppdaterad om hennes liv.

District 9 (2009)

Hade det där utomjordiska skeppet för tjugo år sedan stannat över New York, Washington D.C. eller Los Angeles som brukligt är för rymdskepp, hade historien kanske sett helt annorlunda ut. Kanske hade de insektslika utomjordingarna assimilerats in i det amerikanska samhället, den berömda smältdegeln? Kanske hade en president med ett kliande avtryckarfinger tagit chansen att skrapa ihop lite handlingskraftiga bonuspoäng genom att slänga iväg ett par kärnvapen?

Shoah avslut

Ingen ska säga annat än att jag gör mitt bästa för att hålla (vissa) löften. I juni 2011 publicerade Addepladdes filmblogg ett inlägg om The Pianist. I de efterföljande kommentarerna uppstod en diskussion om litterär förlaga kontra film i relation till The Pianist å ena sidan och Schindler’s List å den andra.

Var det så att berättelsen om Wladyslaw Szpilman per automatik blev en bättre film (vilket jag redan 2011 inte höll med om) eftersom den fokuserades på en protagonist till skillnad från historien om Oskar Schindler som beskrev Schindlerjuden som en grupp?

The Boy in the Striped Pyjamas (2006 och 2008)

alt. titel: The Boy in the Striped Pajamas

Bruno är en mycket ensam liten nioåring. Faktum är att han är så ensam och uttråkad att han tror att det finns en klar risk för att han ska bli galen på kuppen. Istället för att bo i det stora huset i Berlin och leka med sina tre bästa kompisar Daniel, Karl och Martin har hans pappa tagit med sig familjen till ett mycket mindre hus (bara tre våningar istället för fem!) där det inte finns några andra barn att leka med. Bara hans odrägliga storasyster Gretel som är betydligt mer intresserad av att göra sig löjlig inför den obehaglige löjtnant Kotler.