You are currently browsing the tag archive for the ‘Koncentrationsläger’ tag.

Hans Excellens Herbert von Blankenau uppvaktas på sin 60-årsdag av Österrikes samlade kulturella och religiösa elit. Hans diktning och författarskap hålls högt då den uttrycker en förfining och fosterlandets själ på ett enastående sätt. Men en person saknas bland gratulanterna – excellensens dotter Elisabeth. Hon har tappat tålamodet med sin traditionelle far och hans åldriga jämlikar. De förstår inte att en ny tid är i antågande, något som Elisabeth däremot helhjärtat anammar när hon istället smiter iväg på ett nazist-möte.

Hon imponeras där av den unge Max Karbe trots att han i upprorisk förändringsanda krossar en byst föreställande hennes far. Till skillnad mot faderns åsiktsgelikar ser hon här en man med en brinnande tro som han dessutom är beredd att dö för. Så oerhört vackert och nobelt! Snart är Elisabeth och Max (som nu blivit befordrad till kommendant vid lägret Boltenberg) förlovade till faderns förtvivlan. Men Herbert von Blankenau är tillräckligt pragmatisk för att inse att han inte längre har någon plats i detta nya Österrike och bereder sig på att lämna dotter och fästman.

Som en eftergift till sin kära har Max fixat ett utresetillstånd till svärfadern, men på tåget mot gränsen träffar von Blankenau en gammal meningsmotståndare. Han har många gånger munnhuggits med tidningsmannen Blumenreich och inser snabbt att denne judiske socialist inte har en chans att fly landet. Inte utan ett utresetillstånd…

Jag känner mig böjd att tycka att Excellensen är betydligt intressantare som fenomen än som film. Till att börja med är den en filmatiserad pjäs och jag inbillar mig i alla fall att det märks. Eller också är det vissa skådisar som inte håller måttet. Här finns nämligen all den dialogmässiga stolpighet och teatrala utspel som tillhör nidbilden av Svensk Film och som jag hittills inte tycker mig ha upplevt särskilt ofta i Ekmans filmer. Excellensen springer på patrull närmast omedelbart när Elsie Albiins Elisabeth ska uttrycka sin avsmak inför fadern och hans gammalmodiga anhang. Fraser som ”Det kväljer mig” rullar inte med lätthet av tungan och uttalas närmast i tomma luften trots att den gamle trotjänaren Joseph finns på plats som åhörare.

Max spelas av Gunnar Sjöberg vars flyende panna och karakteristiska näsa känns igen från Första divisionen. Han lyckas på det hela taget bättre än partnern Albiin men tvingas vid ett avgörande ögonblick genomgå en psykologisk förvandling som utmynnar i (1) skrik och gap, (2) överspänt gapskratt och till slut (3) hysterisk gråt. Ingen lätt sak att fixa på ett övertygande sätt…

Även de psykologiska porträtten är sannolikt påverkade av antingen sin pjäsförlaga eller att de främst tjänar till att framföra ett Budskap. Elisabeth är blåögd inför vad hennes Max egentligen pysslar med lite för länge för att sedan svänga runt på en obehärskad femöring. Upptakten till Max sammanbrott görs i sin tur inte tillräckligt tydligt eftersom han verkar tycka att kontrollerad och beordrad misshandel och tortyr är helt ok tills det plötsligt inte är det längre. I det fallet kommer Lars Hansons (också från Första divisionen) Excellens lindrigare undan med sin, under nazisternas prövningar, nyfunna kristna övertygelse.

Här har vi alltså en film anno 1944 som klart och tydligt utmålar nazister och deras åsikter som mer eller mindre avskyvärda, barbariska och brutala. En soldat får med förnöjsam min påtala det oerhört humoristiska i att judiska butiksägare tvingas kalla sig själva för ”judesvin” och sina hustrur för ”suggor”. En hal sate till läkare radar förbindligt upp en mängd mindre värda judiska personlighetsdrag som kanske inte kan bevisas hos den anklagade i fråga men icke desto mindre misstänkas, på grund av hans tveksamma handlande.

Excellensen skrevs till en början som en pjäs av en Bertil Malmberg redan i slutet av 30-talet men kom inte att uppföras förrän 1942 och då på en sluten scen. När verket skulle framföras för allmänheten var alla konkreta hänvisningar till ett specifikt land strukna. Handlingen var dock som synes tydlig så det räckte och Excellensen blev så pass populär att den till och med fick gå på turné i landsorten. Något som orsakade myndigheterna en viss oro och föranledde upprepade besök från en herr Granström från UD. Ytterligare justeringar fick göras med hänvisning till den svenska neutralitetspolitiken och Malmberg skrev också om slutet.

Trots motståndet blev pjäsen både publicerad och framförd i radio innan det var dags att sätta upp den framför filmkameror. Producenten Lorens Marmstedt försökte mota Olle i grind genom att ta kontakt med Statens biografbyrå innan det så att säga var för sent men fick beskedet att biografbyrån inte kunde granska manus i förväg. Det var upp till Marmstedt att först fixa en film som sedan eventuellt skulle kunna förbjudas för visning.

Nu vet vi ju att Exellensen inte blev förbjuden och den innehåller också explicita hänvisningar till såväl Österrike som Sieg heilande nazister. Så som tidsdokument är filmen förstås allt man skulle kunna önska sig och mer därtill, men innehållet fallerar som sagt för min del. Intressant att ha sett men omtittningssuget är obefintligt.

Annonser

PhoenixNelly Lenz har suttit i koncentrationsläger. Nu är hon tillbaka i Berlin, understödd av vännen Lene Winther. På grund av en svår ansiktsskada får Nelly möjlighet att starta om på nytt, inte bara med livet i behåll utan också med ett nytt ansikte.

Läs hela inlägget här »

Saul Fiaalt. titel: Sauls son, Son of Saul

Att inleda en text om en film som utspelar sig i Auschwitz med en nitpick känns kanske lite futtigt men ju mer jag tänker på det, desto mindre förstår jag poängen med att Saul Fia inleds med en definition och förklaring av det tyska begreppet Sonderkommando.

Läs hela inlägget här »

The StrainDöden kommer än en gång till Manhattan medelst flygplan. Men inte genom eld, utan genom tystnad. Planet som står blickstilla på JFK:s landningsbana gör att alla med en gång tänker: terrorister. Sannolikheten att de istället skulle tänka “vampyrer” är förstås inte så stor (om man inte sett Dracula 2000 förstås).

Läs hela inlägget här »

Boktjuvenalt. titel: Boktjuven

Jag stod som harens unge, när han kom./Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!/Då tog han mig och satte mig i korgen och när jag somnat, började han gå./Döden tänkte jag mig så.

Det är många små harpaltar som står inför dagens berättare, bland annat den unga Liesel Memingers ännu yngre bror Walter. Liesel och Walter är på väg för att inkvarteras hos paret Huberman men Walter hinner aldrig så långt utan måste begravas längs med vägen. Men vår berättare blir fascinerad av den unga flickan och hennes genomträngande blick och tar därför många möjligheter att fortsättningsvis hålla sig uppdaterad om hennes liv.

Läs hela inlägget här »

District 9Hade det där utomjordiska skeppet för tjugo år sedan stannat över New York, Washington D.C. eller Los Angeles som brukligt är för rymdskepp, hade historien kanske sett helt annorlunda ut. Kanske hade de insektslika utomjordingarna assimilerats in i det amerikanska samhället, den berömda smältdegeln? Kanske hade en president med ett kliande avtryckarfinger tagit chansen att skrapa ihop lite handlingskraftiga bonuspoäng genom att slänga iväg ett par kärnvapen?

Läs hela inlägget här »

Warsawa pic

Ingen ska säga annat än att jag gör mitt bästa för att hålla (vissa) löften. I juni 2011 publicerade Addepladdes filmblogg ett inlägg om The Pianist. I de efterföljande kommentarerna uppstod en diskussion om litterär förlaga kontra film i relation till The Pianist å ena sidan och Schindler’s List å den andra.

Var det så att berättelsen om Wladyslaw Szpilman per automatik blev en bättre film (vilket jag redan 2011 inte höll med om) eftersom den fokuserades på en protagonist till skillnad från historien om Oskar Schindler som beskrev Schindlerjuden som en grupp?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Boy in the Striped Pajamas

The Boy in the Striped PyamasBruno är en mycket ensam liten nioåring. Faktum är att han är så ensam och uttråkad att han tror att det finns en klar risk för att han ska bli galen på kuppen. Istället för att bo i det stora huset i Berlin och leka med sina tre bästa kompisar Daniel, Karl och Martin har hans pappa tagit med sig familjen till ett mycket mindre hus (bara tre våningar istället för fem!) där det inte finns några andra barn att leka med. Bara hans odrägliga storasyster Gretel som är betydligt mer intresserad av att göra sig löjlig inför den obehaglige löjtnant Kotler.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Pianisten

The PianistWladyslaw Szpilman är pianist vid polska radion. Han delar ett mellan-medelklassliv och lägenhet med föräldrar och syskon i Warsawa. Hela familjen Szpilman, vilket efternamnet kanske ger en aning om, är också judar. Tyskarnas ockupation av staden innebär alltså lite större förändringar för dem än för den genomsnittlige Warsawa-bon.

Läs hela inlägget här »

alt.titel: Pianisten, The Pianist, Das wunderbare Überleben

The PianistMan vill gärna tro att man vet, kanske inte allt, men det viktigaste om sina föräldrar. Men för Andrzej Szpilman dröjde det tolv år innan han förstod varför fadern Wladyslaw aldrig pratade om sina upplevelser under andra världskriget eller varför det inte fanns varken farmor, farfar, fastrar eller farbröder i familjen.

Förståelsen kom genom faderns memoarer Śmierć miasta (ung. ”En stads död”) som unge Andrzej snattade ur föräldrarnas bokhylla. Wladyslaw Szpilman hade skrivit sin bok tillsammans med författaren Jerzy Waldorff redan 1946 men den hade då tryckts i få kopior och adaptionen som gjordes av den 1949 (Robinson warszawski, ung. ”Warsawas Robinson”) nådde aldrig allmänheten på grund av den stalinistiska kulturpolitik som rådde i Polen under den perioden.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Ernest Cline, Ready Player One
Harlan Coben, The Stranger
Emma Donoghue, Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser