Om Beale Street kunde berätta en historia, vad skulle den då berätta om? Kanske samma historia som många andra gator runtom i ”the land of the free and the home of the brave” kan förtälja? Kanske till och med en historia som liknar den som Bank Street kan berätta, den om Tish och Fonny? Hon 19, han 22, bägge två djupt förälskade i varandra och med förälskelsens sedvanliga resultat, en baby, på väg. Happy, happy, joy, joy?
Fortsätt läsa ”If Beale Street Could Talk (2018)”
alt. titel: Mannen i bildrutan, Nettet
”I’m mad as hell and I’m not gonna take this any more!”
Det är stridsropet varmed det numera komplett galne nyhetsankaret Howard Beale vinner över den amerikanska TV-publiken till hans och bolaget UBS ”nyhetstimme”. I djungeln av TV-bolag försöker UBS (ägt av konglomeratet CCA) klösa sig uppåt och de samvetslösa affärsmännen kunde inte bry sig mindre om vilka principer som måste kastas överbord för att nå dit. Invändningen ”This violates every canon of respectable television” sopas undan med ett krasst konstaterande: ”We’re a whore house”.
Fortsätt läsa ”Network (1976)”
alt. titel: Ögon, Øjne, The Eyes of Laura Mars
Det är ingen större hemlighet att John Carpenters Prince of Darkness är starkt inspirerad av Nigel Kneales manus till TV-filmen The Stone Tape. Det är heller ingen hemlighet att Kneale hatade Prince of Darkness: ”With an homage like this, one might say, who needs insults?” Trots att det förstås måste svida att höra något sådant, kanske Carpenter ändå i någon mån kunde identifiera sig med Kneales känsla? Han skrev nämligen ett första utkast till Eyes of Laura Mars, vilket sedan togs över av bolaget Columbia och skrevs om innan det hamnade framför kameran. Carpenters omdöme? ”The original script was very good, I thought. But it got shat upon”.
En bild av flyende människor på ett stort fartyg, en stjärnspäckad rollista, en speltid på över två timmar, en titel som Voyage of the Damned och lite lagomt bombastiskt spännande musik till förtexterna. Är det så konstigt att jag satt och förväntade mig en klassisk katastrofrulle?
alt. titel: Utan ont uppsåt
Sydney Pollack brukar inte göra en besviken, varken som skådis eller regissör. Och med en stjärnspäckad rollista var det ett enkelt val att en strålande vacker sommareftermiddag stänga in sig med Pollacks Absence of Malice.
Hade Joe Turner varit verksam i dagsläget istället för 1975 hade han sannolikt kunnat kategoriseras som en nörd. En litteraturanalytiker som gillar tecknade serier och som hämtar lika mycket inspiration från Dick Tracy som tolkning av kinesiska ideogram. Bortsett från att Robert Redford givetvis aldrig skulle kunna karakteriseras som en nörd.
Rörliga bilder och tryckta ord 