Shoah (1985)

Det är väl lika bra att erkänna det: mitt incitament för att se Shoah var inte först och främst att se en världsberömd dokumentär om förintelsens fasor, utan ett rent missförstånd. I Annie Hall beskriver Woody Allen hur han förr eller senare tar med alla sina kvinnor på en aslång dokumentär om andra världskriget. Jag trodde det var Shoah, det visade sig istället vara The Sorrow and the Pity från 1969, vilken handlar om Vichy-regeringens nazistsamarbete.

The Sorrow and the Pity är fyra timmar lång och redan det kan ju tyckas ganska mastigt (särskilt för en dejtfilm). Men det är blott en fjärt i vinden jämfört med Shoahs nästan nio och en halv. Franske regissören Claude Lanzmann och hans team jobbade under 11 år med att leta upp överlevande vittnen från nazisternas utrotningskrig mot Europas judiska befolkning och satt i slutänden med material nog för nästan 40 filmer av Shoah-längd.

Zimna wojna (2018)

alt. titel: Cold War

Det har alltid varit ett pålitligt nationsbyggaprojekt att gå tillbaka till rötterna. Så även i Polen 1949. Wiktor och Irena kuskar runt på landsbygden och spelar in Folkets musik. De övertalar traktens bönder att plocka fram sina säckpipor, fioler och dragspel. Småflickor sjunger sorgesamma sånger om kärlek och död. Ju mer klagande, desto bättre (både vad gäller text och melodi) tycks vara den vägledande principen.

Ida (2013)

Den unga novisen Anna har levt större delen av sitt liv i klostret på den polska landsbygden. Hon är helt inställd på att avlägga sina nunnelöften om kyskhet, fattigdom och lydnad mot Gud men abedissan kräver att hon först ska göra upp med sitt förflutna.

Wałęsa: Człowiek z nadziei (2013)

alt. titel: Walesa, Walesa: Man of Hope

Andrzej Wajdas film blev en perfekt brygga mellan förra årets filmdagar i Malmö och årets. Det är nämligen en…wait for it… biopic om den polske statsmannen Lech Walesa. Den skulle dock visa sig vara den här omgångens enda biopic och BOATS.

The Boy in the Striped Pyjamas (2006 och 2008)

alt. titel: The Boy in the Striped Pajamas

Bruno är en mycket ensam liten nioåring. Faktum är att han är så ensam och uttråkad att han tror att det finns en klar risk för att han ska bli galen på kuppen. Istället för att bo i det stora huset i Berlin och leka med sina tre bästa kompisar Daniel, Karl och Martin har hans pappa tagit med sig familjen till ett mycket mindre hus (bara tre våningar istället för fem!) där det inte finns några andra barn att leka med. Bara hans odrägliga storasyster Gretel som är betydligt mer intresserad av att göra sig löjlig inför den obehaglige löjtnant Kotler.

The Pianist (2002)

alt. titel: Pianisten

Wladyslaw Szpilman är pianist vid polska radion. Han delar ett mellan-medelklassliv och lägenhet med föräldrar och syskon i Warsawa. Hela familjen Szpilman, vilket efternamnet kanske ger en aning om, är också judar. Tyskarnas ockupation av staden innebär alltså lite större förändringar för dem än för den genomsnittlige Warsawa-bon.

Śmierć miasta (1946)

alt.titel: Pianisten, The Pianist, Das wunderbare Überleben

Man vill gärna tro att man vet, kanske inte allt, men det viktigaste om sina föräldrar. Men för Andrzej Szpilman dröjde det tolv år innan han förstod varför fadern Wladyslaw aldrig pratade om sina upplevelser under andra världskriget eller varför det inte fanns varken farmor, farfar, fastrar eller farbröder i familjen.

Förståelsen kom genom faderns memoarer Śmierć miasta (ung. ”En stads död”) som unge Andrzej snattade ur föräldrarnas bokhylla. Wladyslaw Szpilman hade skrivit sin bok tillsammans med författaren Jerzy Waldorff redan 1946 men den hade då tryckts i få kopior och adaptionen som gjordes av den 1949 (Robinson warszawski, ung. ”Warsawas Robinson”) nådde aldrig allmänheten på grund av den stalinistiska kulturpolitik som rådde i Polen under den perioden.

De fattiga i Lodz (2009)

Som i det mesta annat tyskarna föresatte sig att göra, gick bildandet av Lodz getto ordentligt tillväga i det ockuperade Polen 1939. En skrivelse finns bevarad där författaren konstaterar att det aldrig kommer att gå att deportera 320 000 judar från Lodz på en och samma gång. Bättre då att se till att de åtminstone håller sig inom rasmässig hank och stör och inte besudlar anblicken för arier. Men gettot ska aldrig ses som något annat än en temporär insats: ”Hur som helst måste slutmålet vara att en gång för alla helt och hållet bränna bort denna smittosamma abscess.”

Schindler’s List (1993)

Vem är den tyske affärsmannen som strör pengar omkring sig i det ockuperade Krakow? Men snälla människa, vet du inte vem Oskar Schindler är?! Nå, har du en någorlunda uppsatt position i det tyska krigsmaskineriet som kan vara av användning för herr Schindler kommer du snart att bli varse om vad denne opportunist är ute efter.

Kort sagt: pengar. Oskar Schindler kommer till Krakow för att utnyttja de affärsmöjligheter som öppnat sig genom möjligheterna att köpa fabriker för en spottstyver och dessutom via Gestapos försorg kunna anställa judiska arbetare för en ännu mindre spottstyver. Han får hjälp i sitt värv av den judiske bokhållaren Itzhak Stern som kan gettot och dess invånare utan och innan.

Schindler’s List (1982)

alt. titel: Shindler’s Ark

Den australiensiske författaren Thomas Keneally besökte 1980 en väskaffär i Kalifornien. Hur osannolikt det än kan verka, var det ett besök som inte bara lyfte upp en fantastisk Holocaust-berättelse i ljuset utan också resulterade i en fenomenalt hyllad och välkänd film. En berättelse om en man som i början på 80-talet var okänd för alla som inte varit mer eller mindre direkt inblandade, men vars namn idag nästintill tillhör allmänbildningen (i alla fall om Mr. Spielberg får säga sitt): Oskar Schindler.