alt. titel: Med livet framför sej, Med livet foran seg, The Life Ahead, Rosa e Momo
Antingen har det blivit någon interkulturell missuppfattning inom Netflix eller också försöker streamingtjänsten uppvigla en talspråksrevolution med sin svenska titel på denna italienska film. Men den som i alla fall har (nästan) hela livet framför SIG är den 12-årige Mohamed, kallad Momo. Han är föräldralös sedan hans mor dog och har hittills bott hos en gammal läkare.
Filmatiseringar av böcker hamnar generellt i två olika kategorier. Antingen är boken redan välkänd, kanske till och med en klassiker, och då blir filmen sällan remarkabel. Välgjord – absolut. Respektabel – oftast. Men det är som om förlagans tidigare kändisskap lägger sig som en blöt filt över själva historieberättandet. Klart det finns undantag (det finns det alltid, exempelvis Jacksons LOTR, Kubricks The Shining eller Branaghs Henry V) men jag tänker på filmer som Baz Luhrmanns The Great Gatsby, On Chesil Beach eller någon av alla de Brontë-versioner som finns där ute.
Det är väl lika bra att erkänna det: mitt incitament för att se Shoah var inte först och främst att se en världsberömd dokumentär om förintelsens fasor, utan ett rent missförstånd. I Annie Hall beskriver Woody Allen hur han förr eller senare tar med alla sina kvinnor på en aslång dokumentär om andra världskriget. Jag trodde det var Shoah, det visade sig istället vara The Sorrow and the Pity från 1969, vilken handlar om Vichy-regeringens nazistsamarbete.
The Sorrow and the Pity är fyra timmar lång och redan det kan ju tyckas ganska mastigt (särskilt för en dejtfilm). Men det är blott en fjärt i vinden jämfört med Shoahs nästan nio och en halv. Franske regissören Claude Lanzmann och hans team jobbade under 11 år med att leta upp överlevande vittnen från nazisternas utrotningskrig mot Europas judiska befolkning och satt i slutänden med material nog för nästan 40 filmer av Shoah-längd. Fortsätt läsa ”Shoah (1985)”
Det finns många olika typer av livslögner, både stora och små. Till de små kan man kanske tänka sig varianten ”Jag har aldrig gillat den här tröjan men jag fick den av mormor och hon blir besviken om jag inte har den på mig ibland”. Till de stora bör man nog räkna det som 75-åriga Miriam går och bär på.
En parant och bestämd dam i sina bästa pensionsår som fortfarande klarar sig själv i den stora villan och som på födelsedagsmorgonen blir uppvaktad av son med familj. Vad kan väl hon ha att skygga för i sin personliga historia? Att hon satt i koncentrationsläger innan hon kom till Sverige är ingen större hemlighet, även om det knappast är något man småpratar om över en kopp kaffe. Men det faktum att Miriam egentligen inte alls heter Miriam och inte alls var judinna är något som hon knappt ens själv orkar tänka på.
Nelly Lenz har suttit i koncentrationsläger. Nu är hon tillbaka i Berlin, understödd av vännen Lene Winther. På grund av en svår ansiktsskada får Nelly möjlighet att starta om på nytt, inte bara med livet i behåll utan också med ett nytt ansikte.
alt. titel: Sauls son, Son of Saul
Att inleda en text om en film som utspelar sig i Auschwitz med en nitpick känns kanske lite futtigt men ju mer jag tänker på det, desto mindre förstår jag poängen med att Saul Fia inleds med en definition och förklaring av det tyska begreppet Sonderkommando.
Ingen ska säga annat än att jag gör mitt bästa för att hålla (vissa) löften. I juni 2011 publicerade Addepladdes filmblogg ett inlägg om The Pianist. I de efterföljande kommentarerna uppstod en diskussion om litterär förlaga kontra film i relation till The Pianist å ena sidan och Schindler’s List å den andra.
Var det så att berättelsen om Wladyslaw Szpilman per automatik blev en bättre film (vilket jag redan 2011 inte höll med om) eftersom den fokuserades på en protagonist till skillnad från historien om Oskar Schindler som beskrev Schindlerjuden som en grupp?
alt. titel: The Boy in the Striped Pajamas
Bruno är en mycket ensam liten nioåring. Faktum är att han är så ensam och uttråkad att han tror att det finns en klar risk för att han ska bli galen på kuppen. Istället för att bo i det stora huset i Berlin och leka med sina tre bästa kompisar Daniel, Karl och Martin har hans pappa tagit med sig familjen till ett mycket mindre hus (bara tre våningar istället för fem!) där det inte finns några andra barn att leka med. Bara hans odrägliga storasyster Gretel som är betydligt mer intresserad av att göra sig löjlig inför den obehaglige löjtnant Kotler.
Fortsätt läsa ”The Boy in the Striped Pyjamas (2006 och 2008)”
Som i det mesta annat tyskarna föresatte sig att göra, gick bildandet av Lodz getto ordentligt tillväga i det ockuperade Polen 1939. En skrivelse finns bevarad där författaren konstaterar att det aldrig kommer att gå att deportera 320 000 judar från Lodz på en och samma gång. Bättre då att se till att de åtminstone håller sig inom rasmässig hank och stör och inte besudlar anblicken för arier. Men gettot ska aldrig ses som något annat än en temporär insats: ”Hur som helst måste slutmålet vara att en gång för alla helt och hållet bränna bort denna smittosamma abscess.”
alt. titel: Sarahs nyckel, Sarah’s Key
Julia Jarmond är en amerikansk journalist som sedan många år bor i Paris med sin make Bértrand och deras gemensamma dotter Zoë. Julia och Bértrand är i full färd med att helrenovera den lägenhet som han växte upp i, samtidigt som Julia arbetar med en omfattande artikel om uppsamlingen av parisiska judar under sommaren 1942.
Rörliga bilder och tryckta ord 