Sayonara AuGhibli #2

En fortsättning på gårdagens avslutande samlingsinlägg om studio Ghiblis filmer. Bloggen är tillbaka i gammal form onsdagen den 2 september.

***

Temat föräldrar-barn hakar ganska bekvämt i en generell ambition hos Ghiblis filmer att ge barn och ungdomar incitament att upptäcka världen på egen hand. Att skaffa sig självständighet, ansvarskänsla och moralisk ryggrad i ett samhälle som präglas av karriärism, konsumism, curlande och ett allmänt fokus på effektivitet över kreativitet eller inspiration. Även om Miyazaki nästan alltid varit den mer bombastiska och fantasifulla av de två grundarna kan man hos både honom och Takahata utan större problem hitta hyllningar till förmågan att se det sköna i det lilla och enkla, att njuta av och vila i åsynen av en vacker sommaräng.

Omtitten: Kaguyahime no monogatari (2013)

Texten publicerades för första gången på bloggen i april 2015.

alt. titel: Sagan om prinsessan Kaguya, The Tale of the Princess Kaguya

Det var en gång ett äldre bambuhuggarpar som bodde i skogsbrynet. Allt de önskade här i livet var ett barn att ta hand om. En dag upptäckte bambuhuggaren något som lyste i skogen och när han undersökte skenet närmare var det ett bambuskott. Men inget vanligt bambuskott, för när det öppnade sig fanns där en liten, liten flicka. Bambuhuggaren tog med sig flickan hem och han och hans fru blev äntligen de föräldrar som de så länge drömt om.

Heisei tanuki gassen ponpoko (1994)

alt. titel: Pompoko, Pom Poko

Den japanska mårdhunden (som, trots den engelska översättningen ”raccoon”, alltså inte är en tvättbjörn), är en frimodig liten gynnare som lever i nuet och gillar att dansa i månens sken samt sjunga glada sånger om sina svängande testiklar. Men flockarna, som tidigare levde gott i skogarna på Tama-kullarna, pressas allt längre tillbaka tack vare byggandet av Tokyo-förorten Tama New Town.

Omohide poro poro (1991)

alt. titel: Minnen av igår, Minder fra i går, Dagen i går, Only Yesterday, Memories of Teardrops, Memories of Yesterday

Första Ghibli-filmen ut som inte regisserats av Hayao Miyazaki. I den här omgången, vill säga, för Isao Takahata hade ju 1988 gjort Eldflugornas grav. Och den filmen ger ändå en fingervisning om vad man kan förvänta sig av Minnen av igår. Nej, vi har inte särskilt många svältande barn, tack och lov, men borta är också gigantiska insekter, talande katter och skogsvarelser som gillar paraplyer.

Minnen av igår berättar en högst realistisk historia om den 27-åriga Taeko som till sin mors stora förskräckelse fortfarande är singel. Hon bor i Tokyo i början av 80-talet (vi får senare i filmen en liten tidsmarkör i form av en E.T.-referens) där hon jobbar på kontor. Taekos stora kärlek är dock den japanska landsbygden och på sin semester tar hon tåget norrut för att plocka safflor eller färgtistel. Här träffar hon också eko-bonden Toshio som minst sagt brinner för både ekologisk odling och japanska bönders villkor i en allt mer påträngande och effektiviserad modernitet.

Tonari no Totoro (1988)

Samtidigt som dagens Miyazaki-film hade premiär släppte Studio Ghibli också Isao Takahatas Hotaru no haka eller Eldflugornas grav. Svårt val där — grina först och skratta sedan eller tvärtom? Eldflugornas grav är den enda av Ghiblis filmer som inte inkluderats i Netflix utbud men jag tidigare skrivit om den här.

***

alt. titel: Min granne Totoro, Magiska äventyr med Totoro, Min nabo Totoro, My Neighbor Totoro, My Neighbour Totoro

Även om man inte vet ett skvatt om Min granne Totoro gör Hayao Miyazaki strax klart att vi den här gången inte kommer att ägna tid åt vare sig slemma skurkar, krigiska monster, luftskepp eller post-apo. Förtexterna är förtjusande naivistiska, bjärt kolorerade och visar upp en slags tidig ”hampster dance” med rader av småflickor och katter.

Kon’nichiwa AuGhibli!

Ny månad, nytt tema. Jag döper härmed om augusti anno 2020 till AuGhibli och tar med mina läsare på en resa som sträcker sig från 1979 till 2014 tillsammans med en av världens mest kända animeringsstudios – japanska Ghibli.

När det stod klart att Netflix skulle bjussa på alla Ghiblis filmer, förutom Isao Takahatas Eldflugornas grav från 1988, var det ett tecken så gott som något att jag skulle se till att lappa ihop detta enorma hål i min filmallmänbildning.

Bakemono no Ko (2015)

Ett kortare uppehåll i kavalkaden, men frukta icke — zombiesarna reser sig återigen på lördag!

***

alt. titel: Odjuret och hans lärling, The Boy and the Beast

Klart att den hemlöse pojken Ren är den perfekte lärlingen för den bufflige och tjurige odjursmästaren Kumatetsu. Strunt samma att Kumatetsu inte alls vill ha någon lärling och att Ren inte tycks vara särskilt intresserad av att skaffa sig någon mästare. Två övergivna individer som var och en på sitt håll intalat sig att ensamhet är styrka för att kunna överleva.

Kaguyahime no monogatari (2013)

alt. titel: Sagan om prinsessan Kaguya, The Tale of the Princess Kaguya

Det var en gång ett äldre bambuhuggarpar som bodde i skogsbrynet. Allt de önskade här i livet var ett barn att ta hand om. En dag upptäckte bambuhuggaren något som lyste i skogen och när han undersökte skenet närmare var det ett bambuskott. Men inget vanligt bambuskott, för när det öppnade sig fanns där en liten, liten flicka. Bambuhuggaren tog med sig flickan hem och han och hans fru blev äntligen de föräldrar som de så länge drömt om.

Hotaru no haka (1988)

Det här inlägget sampostas med Fiffis filmtajm som också ägnade ett par timmar av julledigheten att besöka andra världskrigets Japan. Klicka här för att se var hon tyckte om den visiten.

***

alt. titel: Eldflugornas grav, Grave of the Fireflies

Ibland är eldflugornas små bakdelar det enda som lyser upp ett stort mörker. Ibland är en älskad lillasyster det enda som får storebrodern Seita att stå ut. Efter ett flyganfall på hemstaden Kobe under andra världskrigets allra sista månader står två syskon plötsligt både moder- och hemlösa. Lilla Setsuko är nu Seitas ansvar och det är något han tar på allra största allvar.