Ett, tu…TV-serier! #9

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

The Da Vinci Code (2003)

Det finns akademiker och så finns det akademiker. Antingen sitter man på sin kammare och studerar ordstammar i engelska uttryck för snickarredskap eller också är man Robert Fucking Langdon. Reser land och rike runt för att med samma vältaliga elegans förstumma såväl den utbildade konferenseliten som Harvardstudenter.

The Bloodline Feud (2004 & 2005)

Trots rekommendationer från påliltiga läsare lyckades jag aldrig komma överens med Charles Stross och hans två första böcker om de hemliga agenterna Bob Howard och Mo O’Brien. Hur osannolikt det än verkade gillade jag inte kombon byråkratisatir, Lovecrafttentakler och James Bond/Len Deighton-pastisch.

Resident Evil: Afterlife (2010)

Jag är inte främmande för lite återbruk. Jag skrev om Resident Evil-seriens fjärde del för fem år sedan, vilket är tillräckligt lång tid för att motivera en återpostning i kompletthetens namn. Håll till godo. Igen.

***

I form av en hämnande ängel kommer den numera välbekanta Alice till Umbrella Corporations Tokyobas. Hon hinner meja ned ett antal underhuggare innan hon själv blir nedskjuten. Är filmen slut nu? Kan det vara världens kortaste spel-till-film-film där hvudpersonen är en nybörjarspelare och därför dör med en gång? But of course not… Raskt dyker det upp flera Alice och nu kanske man får något vagt minne av att Resident Evil: Extinction slutade med en massa Alicekloner. Nå, de är i Japan och de är uppenbarligen stridsberedda. Det skjuts och det skjuts och det…gääääsp…skjuts lite mer. Till slut flyr det vi får anta är skurken (han har ju solglasögon på sig) i ett flygplan bara för att upptäcka att även Alice har lyckats borda flighten. De slåss lite mer och till slut flyger planet in i en bergvägg. Den odödliga Alice (yay för oändligt antal uppföljare…) reser sig ur vrakresterna.

1993 års tio bästa filmer

Ett våldsamt år, särskilt februari månad av någon anledning… England chockas av det grymma mordet på tvåårige James Bulger eftersom förövarna är två tioåringar. Senare dödas sex personer när en bilbomb exploderar i garaget under World Trade Center. Sannolikt inte helt ointressant i sammanhanget då amerikanska ATF blott två dagar senare stormar David Koresh område i Waco, Texas. Eller i alla fall försöker storma, det hela utvecklar sig till en 50 dagar lång belägring.

The Dyatlov Pass Incident (2013)

alt. titel: Devil’s Pass

Psykologistudenten Holly är mer än lovligt intresserad av mysteriet som omgärdar nio omkomna ryska bergsklättrare i slutet av 50-talet. Så när professor Kittles ger sina studenter i uppgift att närmare studera händelsen, vilken kommit att kallas “The Dyatlov Pass Incident”, tar Holly chansen att gå all in.

ALIMo:1992-1993

1992
Året levererar inte bara en, utan två, riktigt trevliga svenska filmer. Änglagård, där Colin Nutley bytte småstadsångest mot lantlig idyll, och Svart Lucia, något så ovanligt som en bra svensk thriller. Tyckte jag då i alla fall, jag måste erkänna att jag aldrig vågat se om den för rädsla att få den bilden krossad.

The Lost Symbol (2009)

Det känns som om Dan Brown i The Lost Symbol har fått slåss med en mycket motsträvig Robert Langdon. Langdon, som sannolikt var rätt nöjd över att kunna ägna sig åt sitt akademiska värv, måste istället ännu en gång jaga mellan diaboliska skurkar, fiffiga problemlösningar och ond, bråd död. Det vilar en air av utmattning och, ska vi vara helt ärliga, uttunning över både protagonisten och handlingen i stort. Brown har återigen litat till otaliga cliffhangers i form av synnerligen korta kapitel men den här gången sviker konceptet, det känns mer som om han har matat in ett antal parametrar i ett datorprogram som sedan spottat ur sig ännu en kassako enligt standardmallen.