alt. titel: På västfronten intet nytt, All Quiet on the Western Front

På västfronten intet nytt är sannolikt inte den första, men definitivt en av de mest klassiska “war is hell”-beskrivningarna. Skriven av den tyske författaren Erich Maria Remarque (född 1898) och en av de första “degenererade” böcker att brännas på bål av nazisterna.

Varför ”degenererad” frågar ni? Tja, nu är det ju inte alltid helt enkelt att lista ut hur nazister resonerar, men en anledning kan säkert vara just perspektivet ”war is hell”. Det finns ingen ära, ingen mandom, mod och morske män, inget blut und boden i Remarques skildring från första världskrigets skyttegravar.

Själv spenderade författaren blott en dryg månad på slagfälten i Frankrike och Flandern under 1917 innan han blev sårad. Men boken sträcker sig över hela krigsperioden så jag antar att Remarque spenderade en del av åren mellan 1918 och bokens publicering med att samla på sig alla de historier som han berättar om maktfullkomliga officerer, gasanfall och sjukhusamputationer.

Bokens berättare är den unge Paul Bäumer. Under stridsropet ”Följer ni med, kamrater?!” från läraren Kantorek står mer eller mindre en hel läroverksklass upp som en man och travar iväg till värvningskontoret. När vi kommer in i Pauls berättelse finns inte många av dem kvar – den försiktige och rundnätte Joseph Behm, som inte ens ville bli soldat, var den förste att dö. Först förblindad och sedan skjuten när han stapplade runt på slagfältet utan att kunna skydda sig.

Kanske för att jag är ett par år(tionden) äldre än när jag läste verket senast framstår plötsligt generationsperspektivet betydligt klarare än jag förut uppfattat det. Det blir i den här läsningen tydligt att Remarque skildrar ”sina” upplevelser i ramverket av den förlorade generation som han själv tillhör. Man kan ju tycka att jag borde ha fattat det tidigare med tanke på Remarques introduktion: ”[Boken] vill endast försöka berätta om en generation som förstördes under kriget – även om den undkom granaterna.” men så är det ibland… Paul och hans kamrater är alla unga gossar som snabbt tvingas bli vuxna soldater, utan att ha den grundläggande tryggheten som en familj och ett yrke kan ge.

De är fortfarande studenter och sökare när de går ut i kriget, av sina äldre lovade att återkomma till en värld av som sedan inte längre finns kvar. Ungdomen av Stål gick ut i krig för Äran och Fosterlandet men när det blir uppenbart att inget av dessa begrepp står att finna i krigets brutalitet känner de sig förrådda av föräldragenerationen. Snart handlar det enbart om överlevnad. De äldre männen har inte en aning om hur moderna krig förs och lutar sig förnöjt tillbaka i vissheten om att de gjort sin krigsinsats – det vill säga uppmuntrat en generation unga män att ta värvning och därmed underteckna sin egen dödsdom.

Väldigt många element som känns igen från senare krigsskildringar finns redan här. Kamratskapen mellan ”bassarna”, de enkla fotsoldaterna. När Ära och Fosterland förlorat sin betydelse slåss man fortfarande för att hjälpa och beskydda sina olycksbröder, snarare än för att det är en fröjd att följa officerenas kommandon. Den militära hierarkin som uppmuntrar hämnd för tusen och en små förödmjukelser och förtretligheter. Kriget som en enda stor futilitet, förgörande i sin meningslöshet. Snart finns bara leran, hopplösheten, hungern, smutsen, lössen, råttorna, blodet, diarrén, taggtråden och den tvångsmässiga munterheten när anfallen är över.

En annan sak som nazisterna kanske också menade gjorde Remarques bok ”degenererad” var förståelsen för fienden. Det dröjer inte länge innan Paul och hans kamrater börjar spekulera kring det faktum att de slåss mot franska, ryska och engelska fotsoldater som sitter i exakt samma rävsax som de själva. Paul själv tvingas tillbringa många timmar tillsammans med en död fransk soldat i en granatkrater, en upplevelse som i allra högsta grad förvandlar fiende till medmänniska. En medmänniska som heter Gerard och som i ett annat liv var tryckare.

Remarque arbetar främst med syn och hörsel i sina beskrivningar av krigshelvetet och lyckas ofta skapa en makaber och tryckande stämning med sitt ibland närmast poetiska bildspråk. Granaternas tjutande, sönderskjutna kroppar som är en enda gröt av blod och ben och det desperata varningsropet ”Gaaaaas!”. Scenen med de sönderskjutna och skriande hästarna är särskilt drabbande. På det hela taget har texten fortfarande en anmärkningsvärd kraft, både till språk och innehåll.

Som krigsroman är På västfronten… tung och berörande. Som generationsroman är den fullkomligt hjärtskärande.

Annonser