You are currently browsing the tag archive for the ‘Daniel Day-Lewis’ tag.
alt titel: Min sköna tvättomat
Korsa Baz Luhrmanns halvsurrealistiska och extravaganta atmosfär i, säg, Strictly Ballroom med 80-talsrealismen i This is England och jag tycker att man kanske börjar närma sig Stephen Frears andra biofilm My Beautiful Laundrette. Frears, som på senare år gjort filmer som The Queen och Philomena, rör sig här i de nedgångna och lite uppgivna kvarter som hör till södra London.
Annonser
Ett våldsamt år, särskilt februari månad av någon anledning… England chockas av det grymma mordet på tvåårige James Bulger eftersom förövarna är två tioåringar. Senare dödas sex personer när en bilbomb exploderar i garaget under World Trade Center. Sannolikt inte helt ointressant i sammanhanget då amerikanska ATF blott två dagar senare stormar David Koresh område i Waco, Texas. Eller i alla fall försöker storma, det hela utvecklar sig till en 50 dagar lång belägring.
I mars går tankfartyget Exxon Valdez på grund utanför Alaska och blöder minst 42 000 kubikmeter olja medan kaptenen sover ruset av sig i sin koj. En katastrof som å andra sidan resulterade i en ökad miljömedvetenhet.
Någonsin försökt ta livet av dig med en rakkniv som du måste hålla mellan tårna? Kanske inte så lätt som det låter. Fråga Christy Brown, han vet.
Född in i en arbetarklassfamilj i Dublin på 1930-talet hade det varit remarkabelt om Christy överlevt överhuvudtaget. Mamma Bridget klämde ur sig svindlande 22 ungar (!) varav en dryg tredjedel aldrig nådde vuxen ålder. Nu var Christy dessutom född med en cerebral pares som gav honom kontroll över en enda kroppsdel, sitt vänstra ben och fot.
Om unga Miss Lucy Honeychurch bara tagit med sig upplevelsen av turistens högsta önskan – ett rum utsikt över Arnofloden – från sin resa till Florens hade allt sett annorlunda ut. Men nu skulle Florens visa sig tillhandahålla så mycket mer, trots idoga försök till beskydd av den unga kvinnan från ledsagaren Miss Charlotte Bartlett.
På Pensione Bertolini bor nämligen inte bara respektabla (och trista) gäster, utan också far och son Emerson. De andra pensionatsinvånarna ser ned på dem eftersom särskilt Emerson d.ä. tenderar till att vara alldeles för uppriktig och frispråkig, särskilt mot kvinnor. Till exempel hade han fräckheten att erbjuda sitt och sonens rum till Lucy och Charlotte när han förstod att de gärna ville ha rummen med utsikt. En utsikt som kvinnor fäster så mycket mer betydelse vid än män.
Om Federico Fellinis 8½ tyckte jag inte. Möjligen kan man undra om jag är lagd åt det masochistiska hållet eftersom jag får för mig att det skulle kunna vara en idé att se en musikal som baseras på filmen. Inte nödvändigtvis en bra idé, men är det musikaler som gäller så är det.
Nine var en film som trots strödda Oscarsnomineringar, regi av Chicago-regissören Rob Marshall och en rollista to die for försvann förvånansvärt snabbt från biorepertoaren. Möjligen ger ett medelbetyg på IMDb på 5,9 och nesliga 30% ”fresh” på Rotten Tomatoes en aning om varför.
Vad har en indisk gubbe, en tvärhand hög, gemensamt med Vera Drake, Freddy Heflin, Zebulon Macahan och Mike Wazowski? Än så länge ingenting, men efter att ha tittat igenom 199 minuter nutidshistorisk film kan jag inte annat än tycka att om det är någon som har förtjänat utmärkelsen Månadens filmsnällis hos Fiffis Filmtajm, så är det Mohandas Karamchand Gandhi. Spelad så hjärtinnerligt genomgod av Sir Ben Kingsley räcker det med att han ler sitt blida leende under den präktiga mustaschen för att man ska känna att det borde finnas hopp för världen.
alt. titel: Oskuldens tid
När den kom kunde The Age of Innocence möjligen kännas som en lite annorlunda film från Martin Scorcese. Men om man tittar på hans regissörsproduktion hittills ser man att där finns ganska många så kallade period pieces, filmer där återskapandet av en viss miljö, av en viss tidsanda, inte bara utgör en bakgrund utan blir en del av den historia som berättas. Det är bara det att Scorceses tidsperioder ofta legat något närmare vår egen än Edith Whartons 1870-tal (GoodFellas, The Aviator, Casino, Shutter Island).
Daniel Plainview gör skäl för sitt namn, han ser saker och ting i dess enklaste form. Han är en “oil man” och antingen är man anställd av honom eller också är man en konkurrent. Vad det tycks utan något annat syfte än att göda sin egen självbild reser han kors och tvärs i Californien med sonen H.W. och tillskansar sig mark där han kan borra efter olja. Han slåss oförtröttligt mot tingen och naturen för att kunna pumpa upp sitt svarta guld, men när han kommer till Little Boston måste han också slåss mot Gud, i skepnad av gosspredikanten Eli Sunday.
That’s what HE said!