År 1994 var det första gången den nymornade staten Bosnien-Hercegovina (då fortfarande Republiken Bosnien och Hercegovina) anmälde en film till Oscars-kategorin Best International Feature Film. Efter De hårda åren är det dock ett rejält hopp fram till 2001 års Ingenmansland. Vad det där hoppet beror på torde inte vara något större mysterium för någon med ens den mest rudimentära kunskap om Europas moderna historia.
Fortsätt läsa ”Quo Vadis, Aida? (2020)”alt. titel: Främlingen
En främling kommer till den idylliska småstaden Harper och söker historieläraren Charles Rankin. Hack i häl på honom anländer ytterligare en främmande man, även han intresserad av den nygifte Rankin. Någon av dem har inte rent mjöl i påsen och The Stranger gör ingen större hemlighet av att det är den förste mannen, vilken tidigare på bruten engelska tyst repeterat mantrat ”I’m travelling for my health” när han ska passera passkontroller. Klart suspekt…
The Stranger hymlar inte med att även Rankin är en ytterst ful fisk. I mötet med främling no 1 stryper läraren raskt sin besökare när denne synes utgöra ett hot mot hans nya liv i Harper. Rankins kallblodighet understryks också av det faktum att han reducerar sin blivande hustru Mary Longstreet till strategiskt kamouflage gentmot sina fiender samt att han ser fram emot ”the day we strike again”. Fortsätt läsa ”The Stranger (1946)”
Det är väl lika bra att erkänna det: mitt incitament för att se Shoah var inte först och främst att se en världsberömd dokumentär om förintelsens fasor, utan ett rent missförstånd. I Annie Hall beskriver Woody Allen hur han förr eller senare tar med alla sina kvinnor på en aslång dokumentär om andra världskriget. Jag trodde det var Shoah, det visade sig istället vara The Sorrow and the Pity från 1969, vilken handlar om Vichy-regeringens nazistsamarbete.
The Sorrow and the Pity är fyra timmar lång och redan det kan ju tyckas ganska mastigt (särskilt för en dejtfilm). Men det är blott en fjärt i vinden jämfört med Shoahs nästan nio och en halv. Franske regissören Claude Lanzmann och hans team jobbade under 11 år med att leta upp överlevande vittnen från nazisternas utrotningskrig mot Europas judiska befolkning och satt i slutänden med material nog för nästan 40 filmer av Shoah-längd. Fortsätt läsa ”Shoah (1985)”
I Darren Aronofskys bibelspektakel Noah spelade Russell Crowe en far med tre söner som ser syner av eventuellt gudomligt ursprung och som är omgiven av vatten. Den egna regissörsdebuten The Water Deviner kan med lite god vilja och fantasi ses som en återupprepning av den historien i den meningen att Crowe återigen spelar en far med tre söner som ser syner av eventuellt gudomligt ursprung och som är omgiven av vatten.
Jag har redan tidigare på den här bloggen hänvisat till inledningsscenen i Waltz With Bashir och trots att jag nu sett just den ett flertal gånger är den fortfarande obevekligt suggestiv. Förtexternas mjuka och lite klagande toner (signerade Max Richter) läggs över av ett hetsigt pulserande samtidigt som vi hör springande tassar och flåsande morrningar. Denna första hund, med hängande tunga och galna, gula ögon, följs snart upp av flera. Flocken springer ned cafégäster och stannar bara precis så länge som behövs för en hotande morrning och det skulle i det här läget lika gärna kunna vara upptakten till en skräckfilm eller varför inte en dystopisk sci-fi-rulle.
Rörliga bilder och tryckta ord 