Quo Vadis, Aida? (2020)

År 1994 var det första gången den nymornade staten Bosnien-Hercegovina (då fortfarande Republiken Bosnien och Hercegovina) anmälde en film till Oscars-kategorin Best International Feature Film. Efter De hårda åren är det dock ett rejält hopp fram till 2001 års Ingenmansland. Vad det där hoppet beror på torde inte vara något större mysterium för någon med ens den mest rudimentära kunskap om Europas moderna historia.

Quo Vadis, Aida? utspelas bara ett år senare, 1995, och skådeplatsen är östra Bosnien. Närmare bestämt staden Srebrenica och ett trångt mötesrum, fullt med spända, rökande män och en kvinnlig tolk. FN-officerarna på plats menar att staden är säker eftersom man gett de serbiska styrkorna ”ett ultimatum”. Ett ultimatum som bara timmar senare föga förvånande visar sig vara mindre värt för generalöverste Ratko Mladić än ett dasspapper (vilket rimligtvis är hårdvaluta i krigstider så det är kanske en olämplig liknelse).

Filmen låter alltså Srebrenicamassakern utspelas inför publikens ögon via tolken Aida, en före detta gymnasielärare som allt mer desperat försöker säkra överlevnaden för maken Nihad samt sönerna Hamdija och Sejo. Ett beprövat grepp förstås, men ett som funkar. Vi behöver kopplingen till Aidas lilla familj för att kunna fästa blicken någonstans i vidrigheten som sagts vara den grövsta krigsförbrytelsen som ägt rum i Europa sedan andra världskriget (risken finns att det är en beömning som snart får lov att revideras).

Jag skulle säga att den största styrkan i Quo Vadis, Aida? är dess osentimentala ton. Regissör och manusförfattare Jasmila Žbanić tar inte till många knep för att vrida om känslomässiga knivar, Det behövs heller inte eftersom händelseförloppet talar för sig självt. Efter att ha läst på en smula efter titt är mitt intryck att Žbanić till och med hållit igen en hel del i sina beskrivningar av vad som verkligen försiggick vid FN-högkvarteret i byn Potočari utanför Srebrenica, dit 25 000 bosniaker tog sin tillflykt när Mladić trupper invaderade staden.

Eller ja, invaderade och invaderade. Där Žbanić kanske inte hållit igen riktigt lika mycket är beskrivningen av den totala flatheten och undfallenheten som både FN och Nato uppvisar i förhållande till Mladić och den serbiska militären. Mladić uppvisar exakt så mycket brutalitet, hånfullhet och nedlåtenhet som han uppenbarligen känner sig helt säker på att komma undan med medan FN-officerarna på plats tvingas till tandlöshet när deras övre befäl gör sig oanträffbara (”Are you telling me the entire chain of command is vacationing?!”). Utan någon i ryggen kan knappa 400 FN-soldater inte göra så mycket för att rädda 25 000 flyktingar. Den obekväma fråga Quo Vadis, Aida? ställer är dock om det är rimligt att de inte kan göra ett dugg. Inte ens den närmaste familjen till deras egna anställda tolkar vågade man sätta på undantag av rädsla för att förarga Mladić.

Frågan Quo Vadis? – Vart går du? – ställdes redan i de apokryfiska Petrusakterna. Aposteln Petrus är på flykt undan korsfästelse och möter en återuppstånden Jesus. Petrus frågar då ”Quo Vadis?”, varpå svaret blir ”Rōmam eō iterum crucifīgī”. Ungefär ”Jag ska till Rom för att åter bli korsfäst”, ett svar som får Petrus att bli så skamsen att han tar skeden i vacker hand och återvänder för att bli kristen martyr. Jag tror dock inte att Žbanićs syfte med sin film är att hylla alla Srebrenicas döda som martyrer eller mena att de alla fullt frivilligt borde ha ställt sig framför serbernas skjutvapen för att bli martyrer.

Jag uppfattar att frågan snarare är ställd till landet som helhet. Filmens slut skulle kunna tolkas som en öppen fråga där Aida får vara en slags stand-in, hennes riktningslöshet är också Bosnien-Hercegovinas riktningslöshet. Vart ska ett land med den historien gå härnäst? Svåra frågor där Žbanić uppenbarligen väljer att inte leverera något tvärsäkert svar.

The Stranger (1946)

alt. titel: Främlingen

En främling kommer till den idylliska småstaden Harper och söker historieläraren Charles Rankin. Hack i häl på honom anländer ytterligare en främmande man, även han intresserad av den nygifte Rankin. Någon av dem har inte rent mjöl i påsen och The Stranger gör ingen större hemlighet av att det är den förste mannen, vilken tidigare på bruten engelska tyst repeterat mantrat ”I’m travelling for my health” när han ska passera passkontroller. Klart suspekt…

The Stranger hymlar inte med att även Rankin är en ytterst ful fisk. I mötet med främling no 1 stryper läraren raskt sin besökare när denne synes utgöra ett hot mot hans nya liv i Harper. Rankins kallblodighet understryks också av det faktum att han reducerar sin blivande hustru Mary Longstreet till strategiskt kamouflage gentmot sina fiender samt att han ser fram emot ”the day we strike again”. Fortsätt läsa ”The Stranger (1946)”

Shoah (1985)

Det är väl lika bra att erkänna det: mitt incitament för att se Shoah var inte först och främst att se en världsberömd dokumentär om förintelsens fasor, utan ett rent missförstånd. I Annie Hall beskriver Woody Allen hur han förr eller senare tar med alla sina kvinnor på en aslång dokumentär om andra världskriget. Jag trodde det var Shoah, det visade sig istället vara The Sorrow and the Pity från 1969, vilken handlar om Vichy-regeringens nazistsamarbete.

The Sorrow and the Pity är fyra timmar lång och redan det kan ju tyckas ganska mastigt (särskilt för en dejtfilm). Men det är blott en fjärt i vinden jämfört med Shoahs nästan nio och en halv. Franske regissören Claude Lanzmann och hans team jobbade under 11 år med att leta upp överlevande vittnen från nazisternas utrotningskrig mot Europas judiska befolkning och satt i slutänden med material nog för nästan 40 filmer av Shoah-längd. Fortsätt läsa ”Shoah (1985)”

The Water Diviner (2015)

FilmspanarnaI Darren Aronofskys bibelspektakel Noah spelade Russell Crowe en far med tre söner som ser syner av eventuellt gudomligt ursprung och som är omgiven av vatten. Den egna regissörsdebuten The Water Deviner kan med lite god vilja och fantasi ses som en återupprepning av den historien i den meningen att Crowe återigen spelar en far med tre söner som ser syner av eventuellt gudomligt ursprung och som är omgiven av vatten.

Fortsätt läsa ”The Water Diviner (2015)”

Waltz With Bashir (2008)

Jag har redan tidigare på den här bloggen hänvisat till inledningsscenen i Waltz With Bashir och trots att jag nu sett just den ett flertal gånger är den fortfarande obevekligt suggestiv. Förtexternas mjuka och lite klagande toner (signerade Max Richter) läggs över av ett hetsigt pulserande samtidigt som vi hör springande tassar och flåsande morrningar. Denna första hund, med hängande tunga och galna, gula ögon, följs snart upp av flera. Flocken springer ned cafégäster och stannar bara precis så länge som behövs för en hotande morrning och det skulle i det här läget lika gärna kunna vara upptakten till en skräckfilm eller varför inte en dystopisk sci-fi-rulle.

Fortsätt läsa ”Waltz With Bashir (2008)”