Still Life (2013)

På förekommen anledning från Filmitch som postade ett inlägg om den här godingen igår. Även Fiffis filmtajm och The Velvet Café blev förtjusta i fina, fina Eddie Marsan.

***

John May, 40+, ser ut som urtypen, ja, nästan nidbilden, av den känslo- och fantasilöse tjänstemannen. Den lårkorta mörka rocken, vita skjortan och grå lammullströjan skulle inte kunna vara mer anonyma om de satt på en skyltdocka.

Och John May är mycket riktigt en grå tjänsteman, anställd vid Londonstadsdelen Kennington. John arbetar med att ta hand om de som dött inom stadsdelens gränser och där det inte finns några anhöriga att kontakta. Han arrangerar begravningar samt efterföljande jordfästningar alternativt kremeringar men försöker också med imponerande ihärdighet lokalisera anhöriga som kan ha tappat kontakten med den avlidne.

Ett jobb där det skulle löna sig att vara både känslo- eller fantasilös kan man tänka men John är långt därifrån. För visst måste det krävas både engagemang och ett ibland stor mått av fantasi hos John för att skriva inspirerande begravningstal baserade på lite kvarlämnat smink och ett fåtal fotografier.

Och engagemanget tar inte slut där. Den ensamma lägenheten i det närmaste domineras av ett massivt fotoalbum där John samlat bilderna på de människor vars död inte satt många avtryck hos det omgivande samhället. De av Johns klienter där han inte lyckats hitta någon anhörig som kan tänka sig att komma på begravningen eller ta hand om den dödas saker.

Men Johns omsorg och noggrannhet platsar inte i en modern organisation som regeras av den allsmäktiga Effektiviteten och där det någonstans på vägen blivit viktigare att göra saker rätt än att göra rätt saker. Med ett hurtigt ”Se det som en utmaning!” blir han uppsagd med tre dagar på sig att avsluta sin siste klient, Billy Stoke.

Eddie Marsan som John May bär hela denna film på sina axlar. Det är han som personifierar alla de tolkningar man kan göra av titeln Still Life. För det första lever han själv (innan uppsägningen, vill säga) ett så inrutat liv att det nära nog skulle kunna karakteriseras som ett stilleben. Det är samtidigt också ett mycket stilla liv – förutom ”kontakten” med sina klienter sätter inte heller John några större avtryck i sim omgivning.

Men man kan också tänka sig en mer positiv innebörd i uttrycket. John ser till att det även efter döden fortfarande finns liv för de som kan tyckas utblottade på allt vad gäller socialt kapital. Han håller inte med sin chef (men skulle förstås aldrig säga emot honom) som hävdar att det inte spelar någon större roll om det genomförs en begravning eller inte eftersom det ju ändå är en ceremoni som mest är till för de efterlevande. Är man död är man död är man död, då spelar inget någon roll längre. John ser det som sin uppgift att ge människor en betydelse, ett liv, också efter bortgången.

Alltså: en nyansrik Eddie Marsan, ett förtjusande bitterljuvt score från regissören Uberto Pasolinis äkta hälft Rachel Portman och en finstämd sista scen som påminner om den i Schindler’s List. Vem har sagt att stillhet är synonymt med tristess?.