Making a movie is like an orgy

FilmspanarnaPå ett sätt skulle man nästan kunna se månadens tema som en subgenre till årets mars-tema om ”Överdrift”. För om man inte enbart ser ”Orgie” i sin ursprungliga och historiska bemärkelse, alltså en ”ceremoni av extatisk karaktär” eller ”uppsluppen fest” (traditionellt sett oftast genomförd av de gamla romarna), används begreppet inte sällan för att markera något som är av övermått. En sjujäkla hög av något helt enkelt.

När orgie-temat spikades visste jag med en gång att jag inte var intresserad av att exempelvis stöka undan en titt på Pasolinis Salò (och att gå på inläggsrubrikens Clive Barker-citat och ta vilken film som helst kändes lite fuskigt). Nej, jag ville ha något mer lättviktigt. Någonstans i bakhjärnan tyckte jag mig minnas att den gamle filippinske B-skräckveteranen Brian Yuznas debutfilm Society från 1989 kanske skulle kunna vara något. Och vad är väl mer lättviktigt än kombon Brian Yuzna, 80-tal, japansk-amerikanske effektsmakaren Screaming Mad George och Billy Warlock pre-Baywatch? (Eller egentligen samtida-Baywatch eftersom Eddie Kramer faktiskt också såg dagens ljus första gången 1989).

SocietyBilly Warlock behövde faktiskt inte röra sig särskilt långt för att ta sig till Baywatch-stränderna. I Society spelar han nämligen den i Beverly Hills boende Bill Whitney. Familjen är välbärgad nog att utrusta sin son med en egen Jeep Wrangler och sitt hem med en uppsjö av guldiga inredningsdetaljer som skriker vulgär nyrikedom.

Bill är dessutom stjärna i skolans basketlag, dejtar heta cheerleadern Shauna och är tillräckligt smart för att försöka ta upp kampen om elevrådsordförandeskapet med den lätt nördige Martin Petrie. Inte ett moln på himlen, inte ett fartgupp i tillvaron så långt ögat kan nå?

Mnja, inte riktigt. När Bill inte spelar basket eller hånglar med Shauna går han till en psykolog för att prata ut om sina hemska mardrömmar, sin upplevelse av att inte passa in, att vara hotad av alla (inklusive sin egen familj) och känna att hans blankputsade livsyta egentligen döljer ett maskstunget innanmäte.

Rätt genomsnittliga tonårsföreställningar, säger ni? Kanske man skulle kunna tro om det inte vore för att Bills syster Jenny har en stalker till före detta pojkvän. En stalker som familjen förvisso tar förvånansvärt lätt på när han till exempel hittas gömd i Jennys garderob men som ska visa sig ha ett elektroniskt ess eller två i rockärmen.

Han spelar in en konversation mellan Jenny och Bills föräldrar som han sedan övertalar Bill att lyssna på. Samtalet gäller Jennys debutantfest (coming out party), vilken tycks vara i barnförbjudnaste laget. Föräldrarna går igenom tågordningen med sin dotter: ”First dining, then copulation. Someone your own age first…” Mamma försäkrar också den unga kvinnan: ”The hotter and wetter you get, the more you can do”.

Självklart är det ingen som tror på Bill när han försöker berätta om det här men hans omgivning beter sig samtidigt konstigare och konstigare. Någon lägger uppblåsbara barbaror i hans jeep. Jennys stalker blir påkörd och dödad men på begravningen är det något skumt med kroppen. Bills nya flickvän Clarissa (som han dumpat Shauna för) är anmärkningsvärt böjlig när de har sex och hennes mamma verkar lida av en mystisk form av hårfetischism. Både Bills föräldrar och Jenny kommer med förtäckta antydningar om vilket värdefullt bidrag Bill kommer att utgöra till societeten (society).

Society lyckades faktiskt ta hem storslam i kategorin ”orgiefilm”. Hela härligheten avslutas med en orgie som kanske till och med kan tävla med Salòs perversioner; kroppar förvandlas, vänds ut och in och smälter samman likt en hög sega råttor som glömts kvar ute i solen.

Exakt hur och varför är Brian Yuzna (eller kanske snarare manusförfattarna Rick Fry och Woody Keith) inte särskilt intresserade av att ge sig in på, vilket får till följd att Society blir en rätt skum rulle. Däremot är den mer än övertydlig om man ser den som en på gränsen till paranoid tonårs- och identitetsångestfilm. Bill upplever hela tiden att det är någon annan än han själv som försöker sätta upp ramar och regler för hans tillvaro och han känner sig inte hemma i sin egen familj. Han är inte det minsta trakterad av att bli en del av föräldrarnas statustyngda värld, deras society. I den meningen finns det förstås också ett klassperspektiv i Society (Bills underklasskompis Milo gillas inte alls av hans föräldrar), men det är så rudimentärt att det snarare känns som en slags ofrivillig bieffekt.

Men filmen skulle inte vara gjord när den är gjord om den inte dessutom blir en skämskudde-varningsorgie i 80-tal. De mest moderiktiga Beverly Hills-tjejerna pudelkrullar håret, klär sig i långa, löst stickade tröjor, stentvättade jeansklänningar, metallicglänsande bikinis så högt skurna att de blir till ett snöre som skär in i rumpan hur bärarna än vrider och vänder sig och midjekorta kavajer med strass. Killarna stoppar ned tröjorna i brallorna och drar åt med ett smalt bälte samt kavlar nogsamt upp sina kavajärmar. Clarissa visar vilken avancerad brud hon är med svarta och röda satäng-sängkläder och Bill Whitney kunde som sagt inte vara en coolare katt med sin Jeep.

Jag vet egentligen inte om jag med handen på filmspanarhjärtat kan påstå att Society är en bra film men den är i alla fall ett rätt charmigt, om än utflippat, tidsdokument. Dessutom ett lite kul bidrag till body horror-genren. Maken karakteriserade den pricksäkert som ”en pubertal Cronenberg”.

star_full 2star_half_full

Vad har de andra filmspanarna festat loss på? Klicka och se efter
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Filmitch
Flmr
Absurd Cinema

8 reaktioner till “Making a movie is like an orgy”

  1. Det här var ett jätteintressant val av film tycker jag. Det snurrar lite i min skalle, jag undrar hur du ens hittade den, hur det kom sig att du valde just denna? Hade du koll på den sen gammalt och velat se den ett tag eller hur dök den upp hos dig? Orsaken till att jag frågar är att aldrig hört talas om den 😉

  2. Va, Brian Yuznas filmografi har man väl stenkoll på?! Nej, jag stötte ihop med Society under tidigt 90-tal (via min bror gissar jag) och den har legat och malt i bakhuvudet sedan dess. Jag har länge funderat på om den verkligen var så skruvad som jag mindes den och nu fick jag ju en gyllene chans att ta reda på det.

  3. Jag vet att jag läste jättemycket om den här rullen när det begav sig..men jag såg den aldrig! Den skulle ju vara så absurd och KONSTIG hette det kommer jag ihåg!
    Det värsta med rullar från den här tidsepoken…är kanske att just den kackiga stilen vad gäller mode, kläder och annat…möjligen förstör stämningen som berättelsen vill framkalla..? Vet att jag råkat ut för det ”fenomenet” när jag sett andra filmer från DET GLADA 80-talet! 🙂

  4. Allt från maskstunget innanmäte till kul body horror är övertygande säljargument. Svårt att sätta betyg på dåliga filmer som är sevärda.

  5. Din beskrivning av filmens teman gör att jag kommer att tänka på 60-talsklassikern The graduate hela tiden. Knasigt!

    @Carl: mycket svårt, men det är ju de filmerna benämningen ”gulity pleasure” är till för! 🙂

  6. Jag sitter här som ett frågetecken. Jag har aldrig hört talas om filmen eller regissören och när du beskriver handlingen så blir jag inte klokare. Verkar vara en orgie i konstigheter. 😉

  7. @Steffo: Nu tror jag inte att filmens brist på atmosfär kan skyllas på det glada 80-talet. Misstänker att man borde ta ett snack med Brian också.

    @Carl: Jag kanske borde sadla om till reklamare? 😉

    @Henke: Haha, se filmen och jag kan nära nog garantera att du _inte_ kommer att tänka på The Graduate 🙂

    @Jojjenito: När man väl ser den är den faktiskt betydligt mindre konstig än vad man kanske skulle kunna tro.

    @Filmitch: Håller med — vi får hålla en filmspanarkurs 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: