FilmspanarnaPå ett sätt skulle man nästan kunna se månadens tema som en subgenre till årets mars-tema om ”Överdrift”. För om man inte enbart ser ”Orgie” i sin ursprungliga och historiska bemärkelse, alltså en ”ceremoni av extatisk karaktär” eller ”uppsluppen fest” (traditionellt sett oftast genomförd av de gamla romarna), används begreppet inte sällan för att markera något som är av övermått. En sjujäkla hög av något helt enkelt.

När orgie-temat spikades visste jag med en gång att jag inte var intresserad av att exempelvis stöka undan en titt på Pasolinis Salò (och att gå på inläggsrubrikens Clive Barker-citat och ta vilken film som helst kändes lite fuskigt). Nej, jag ville ha något mer lättviktigt. Någonstans i bakhjärnan tyckte jag mig minnas att den gamle filippinske B-skräckveteranen Brian Yuznas debutfilm Society från 1989 kanske skulle kunna vara något. Och vad är väl mer lättviktigt än kombon Brian Yuzna, 80-tal, japansk-amerikanske effektsmakaren Screaming Mad George och Billy Warlock pre-Baywatch? (Eller egentligen samtida-Baywatch eftersom Eddie Kramer faktiskt också såg dagens ljus första gången 1989).

SocietyBilly Warlock behövde faktiskt inte röra sig särskilt långt för att ta sig till Baywatch-stränderna. I Society spelar han nämligen den i Beverly Hills boende Bill Whitney. Familjen är välbärgad nog att utrusta sin son med en egen Jeep Wrangler och sitt hem med en uppsjö av guldiga inredningsdetaljer som skriker vulgär nyrikedom.

Bill är dessutom stjärna i skolans basketlag, dejtar heta cheerleadern Shauna och är tillräckligt smart för att försöka ta upp kampen om elevrådsordförandeskapet med den lätt nördige Martin Petrie. Inte ett moln på himlen, inte ett fartgupp i tillvaron så långt ögat kan nå?

Mnja, inte riktigt. När Bill inte spelar basket eller hånglar med Shauna går han till en psykolog för att prata ut om sina hemska mardrömmar, sin upplevelse av att inte passa in, att vara hotad av alla (inklusive sin egen familj) och känna att hans blankputsade livsyta egentligen döljer ett maskstunget innanmäte.

Rätt genomsnittliga tonårsföreställningar, säger ni? Kanske man skulle kunna tro om det inte vore för att Bills syster Jenny har en stalker till före detta pojkvän. En stalker som familjen förvisso tar förvånansvärt lätt på när han till exempel hittas gömd i Jennys garderob men som ska visa sig ha ett elektroniskt ess eller två i rockärmen.

Han spelar in en konversation mellan Jenny och Bills föräldrar som han sedan övertalar Bill att lyssna på. Samtalet gäller Jennys debutantfest (coming out party), vilken tycks vara i barnförbjudnaste laget. Föräldrarna går igenom tågordningen med sin dotter: ”First dining, then copulation. Someone your own age first…” Mamma försäkrar också den unga kvinnan: ”The hotter and wetter you get, the more you can do”.

Självklart är det ingen som tror på Bill när han försöker berätta om det här men hans omgivning beter sig samtidigt konstigare och konstigare. Någon lägger uppblåsbara barbaror i hans jeep. Jennys stalker blir påkörd och dödad men på begravningen är det något skumt med kroppen. Bills nya flickvän Clarissa (som han dumpat Shauna för) är anmärkningsvärt böjlig när de har sex och hennes mamma verkar lida av en mystisk form av hårfetischism. Både Bills föräldrar och Jenny kommer med förtäckta antydningar om vilket värdefullt bidrag Bill kommer att utgöra till societeten (society).

Society lyckades faktiskt ta hem storslam i kategorin ”orgiefilm”. Hela härligheten avslutas med en orgie som kanske till och med kan tävla med Salòs perversioner; kroppar förvandlas, vänds ut och in och smälter samman likt en hög sega råttor som glömts kvar ute i solen.

Exakt hur och varför är Brian Yuzna (eller kanske snarare manusförfattarna Rick Fry och Woody Keith) inte särskilt intresserade av att ge sig in på, vilket får till följd att Society blir en rätt skum rulle. Däremot är den mer än övertydlig om man ser den som en på gränsen till paranoid tonårs- och identitetsångestfilm. Bill upplever hela tiden att det är någon annan än han själv som försöker sätta upp ramar och regler för hans tillvaro och han känner sig inte hemma i sin egen familj. Han är inte det minsta trakterad av att bli en del av föräldrarnas statustyngda värld, deras society. I den meningen finns det förstås också ett klassperspektiv i Society (Bills underklasskompis Milo gillas inte alls av hans föräldrar), men det är så rudimentärt att det snarare känns som en slags ofrivillig bieffekt.

Men filmen skulle inte vara gjord när den är gjord om den inte dessutom blir en skämskudde-varningsorgie i 80-tal. De mest moderiktiga Beverly Hills-tjejerna pudelkrullar håret, klär sig i långa, löst stickade tröjor, stentvättade jeansklänningar, metallicglänsande bikinis så högt skurna att de blir till ett snöre som skär in i rumpan hur bärarna än vrider och vänder sig och midjekorta kavajer med strass. Killarna stoppar ned tröjorna i brallorna och drar åt med ett smalt bälte samt kavlar nogsamt upp sina kavajärmar. Clarissa visar vilken avancerad brud hon är med svarta och röda satäng-sängkläder och Bill Whitney kunde som sagt inte vara en coolare katt med sin Jeep.

Jag vet egentligen inte om jag med handen på filmspanarhjärtat kan påstå att Society är en bra film men den är i alla fall ett rätt charmigt, om än utflippat, tidsdokument. Dessutom ett lite kul bidrag till body horror-genren. Maken karakteriserade den pricksäkert som ”en pubertal Cronenberg”.

star_full 2star_half_full

Vad har de andra filmspanarna festat loss på? Klicka och se efter
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Filmitch
Flmr
Absurd Cinema

Annonser