Where AngelsEfter att ha återbesökt filmklassikerna Howards End och A Room With a View och läst förlagorna hade jag fått blodad tand för böckernas brittiske författare. E.M. Forster tycks ha ägnat hela sin (kortlivade) romankarriär till att skriva om sitt eget liv. Fyra böcker publicerades mellan 1905 och 1910 med ett litet påhäng i form av A Passage to India 1924. Ännu senare, 1971, kom den skandalomsusade Maurice, utgiven posthumt på grund av sitt homosexuella innehåll.

Hans två första böcker var alltså Where Angels Fear to Tread och The Longest Journey från 1905 och 1907. Titeln på den första boken kommer från Alexander Pope-citatet ”Fools rush in where angels fear to tread” och dårar lider verket ingen större brist på.

Vi får träffa den unga änkan Lilia Herriton som är till ständig oro för sin före detta makes respektabla familj. I förhoppningen om att hon ska lugna ned sig lite tillåts hon åka till Italien, men i likhet med Lucy Honeychurch i A Room With a View, är Italien inte ett land som verkar nedstämmande på livsandarna. Lilia gör sig ännu mer omöjlig i de burgna brittiska kretsarna genom att hals över huvud förälska sig i, och snabbgifta sig med, sonen till en italiensk tandläkare.

Efter fåfänga försök från den strikte advokat-svågern Philip att försöka bryta hymens band återvänder han till England och familjen löser problemet genom att helt enkelt vägra prata om saken. Hur detta påverkar Charles och Lilias dotter Irma tycks inte vara lika viktigt som att upprätthålla fasaden inför vänner och bekanta.

Om nu Lilia var lite av en idiot har Forster betydligt varmare känslor för huvudpersonen i The Longest Journey: Frederick ”Rickie” Elliot. Efter en jobbig tid vid en public school (bland annat på grund av sin veka fysik och klumpfot) har Rickie verkligen funnit sitt rätta element vid Cambridge. Han känner sig i och för sig inte helt säker på att han kan hänga med i de mer slagfärdiga vännernas filosofiska diskussioner om huruvida kor verkligen existerar eller inte, men njuter icke desto mindre av dem.

The Longest JourneyMen ormarna i Rickies akademiska paradis är syskonen Pembroke, Agnes och Herbert. Herbert är en fyrkantig byråkrat som påtvingar kollegor och elever sina krångliga rutiner vid den skola han är anställd och Agnes är lika fyrkantig, prosaisk och fantasilös som sin bror. Av olika anledningar får Rickie för sig att han älskar Agnes, men det blir en relation som är på väg att krossa honom mentalt.

Lilia och Rickie påminner om varandra i så måtto att de bägge är flyktiga personligheter, sådana som lätt övertalas att göra saker eller inrätta sig i rutiner som egentligen inte alls är lämpade för dem. Och det är kärleken som sätter käppar i hjulet för dem, Lila med sin Guido och Rickie med sin Agnes.

Och på ett sätt påminner även Guido och Agnes om varandra – de är egentligen inte onda människor men totalt olämpade som partners till sina respektive livskamrater. Guido är inte van att handskas med engelska kvinnor som förväntar sig något helt annat från sina män än de italienska. Och Agnes är inte det minsta intresserad den tankens flykt som är Rickies livsglädje. På hans kommentar om att han egentligen skriver sina noveller mer poetiskt än prosaiskt blir hennes oförstående svar: ”Men du skriver ju inte dikter?”

Andra bärande teman som man känner igen från både Howards End och A Room With a View är Det Engelska, eller möjligen De Engelska. Engelsmännen framställs nämligen som fullkomligt fixerade vid respektabilitet, anständighet och att göra vad som i det omgivande samhällets ögon är ”det rätta”, oavsett om de är hemmavid eller turister.

Mycket hos Forsters romankaraktärer kan man också återfinna hos författaren själv. Han gick som dagelev i en public school (och blev kanske mobbad?) och studerade vid Cambridge. Han hade ingen kontakt med sig far men däremot en nära relation till sin mor (fäder är relativt frånvarande i Forster romaner). Han rörde sig i intellektuella kretsar (främst Bloomsbury-gruppen) och var ekonomiskt oberoende nog att kunna ägna sig åt sitt författande. Och kanske är det en övertolkning, men eftersom jag nu vet att Forster var homosexuell, är det heller inte svårt att läsa in lite mer än bara manlig, platonsk vänskap mellan Rickie och Cambridgeakademikern Stuart Ansell.

Om inte annat är Forsters böcker intressanta tidsdokument. De är välskrivna, ibland riktigt roliga, och framförallt bygger de en styrka i sina karaktärer.

Librivoxkvalitet: Bägge böckerna är adekvat, om än inte särskilt upphetsande inlästa. Ibland får man lite biljud i form av kvittrande fåglar. Klicka på böckernas titlar nedan för att komma till deras respektive librivoxsidor.

Where Angels Fear to Tread
star_full 2star_full 2star_full 2

The Longest Journey
star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser