Det här inlägget sampostas med Fiffis filmtajm som också ägnade ett par timmar av julledigheten att besöka andra världskrigets Japan. Klicka här för att se var hon tyckte om den visiten.
***
alt. titel: Eldflugornas grav, Grave of the Fireflies
Ibland är eldflugornas små bakdelar det enda som lyser upp ett stort mörker. Ibland är en älskad lillasyster det enda som får storebrodern Seita att stå ut. Efter ett flyganfall på hemstaden Kobe under andra världskrigets allra sista månader står två syskon plötsligt både moder- och hemlösa. Lilla Setsuko är nu Seitas ansvar och det är något han tar på allra största allvar.
De får flytta hem till en mer eller mindre avlägsen faster men som bror och syster ska få erfara kan krig ta fram både det bästa och sämsta hos ens medmänniskor. Fastern har en egen familj och ser naturligtvis till att de får den bästa maten. Särskilt som de bidrar till krigsefforten medan Seita bara går hemma och slår dank som hon ser det.
Till slut har Seita fått nog av situationen och bestämmer sig för att försöka klara sig själv. Det ska dock bli lättare sagt än gjort när han också har Setsuko att ta hand om.
Där ser man vad fördomar kan ställa till det. Eldflugornas grav utspelar sig i Japan under andra världskriget – jag bara förutsatte att det skulle handla om atombombningarna av Hiroshima eller Nagsaki. Men som synes skiljer sig Seita och Setsukos situation inte stort från säkert många andra barns i många andra länder under detta krig. De är helt utelämnade till släktingars eller andra medmänniskors välvilja och det är en känsla som man inte alltid kan räkna med i kriser.
Den här typen av krigscivilisthistorier brukar annars gärna handla om människor som är snälla mot varandra. Hur fullkomliga främlingar riskerar liv och lem för varandra, vilket blir ett bevis för humanismens märkvärdiga uthållighet. Historier som är menade att på något sätt visa på hopp och förtröstan när allt tycks som mörkast. Hur Oscar Schindler försätter sig i konkurs för att rädda så många judar han kan eller Wilm Hosenfeld höll tyst om att han visste var Wladyslaw Szpilman höll sig gömd.
Det andra klassiska alternativet är istället historier om hur personer som Seita tvingas växa upp tack vare de svåra förhållandena som han omges av. Hur han övervinner sina egna svagheter och blir en bättre och mer rakryggad människa på kuppen.
Så icke Eldflugornas grav. Seita och Setsuko träffar inte på någon vänlig farbror som ger dem mat och husrum trots att han själv knappt har så det räcker för en. Seita står visserligen upp mot sin faster men på ett sätt som inte alls leder till hans och Setsukos räddning. Han är inte alls den som först av alla kastar sig in i brinnande hus för att rädda andras barn. Istället är han en av dem som stjäl från de som, trots att de har väldigt lite, ändå har mer än han och Setsuko. I en helt annan historia skulle han vara en föraktlig opportunist, men här skapas otvetydigt en sympati och förståelse för syskonens situation.
Eldflugornas grav är berättad rakt upp och ned utan några större krusiduller och med en fantastisk verklighetsanknytning. Som så ofta hos Studio Ghibli arbetar filmen mycket med de där små detaljerna, som karamellburken från Sakuma eller en borttappad träsko. Sannolikt vinner den på att vara tecknad eftersom det gör det enklare att återskapa ett eldhärjat Kobe och svältande barn. Eldflugornas grav visar emellertid på hur vanskligt det kan vara att använda den egentligen mycket vida termen anime, ety den gärna skapar förväntningar på steampunkrobotar eller flygande trollkarlar.
Det här är en hemsk film för att den handlar om en historia som utspelar sig under en hemsk period. Samtidigt är den tack vare det finkänsligt tecknade porträttet av relationen mellan Seita och Setsuko, hur osannolikt det kan låta, också en varm film. Däremot kan jag rakt av säga att jag inte alls är med på Akiyuki Nosakas, författaren till filmens litterära och semi-biografiska förlaga, poäng om hur förhållandet mellan Seita och Setsuko till viss del inte skulle vara det mellan bror och syster, utan det mellan man och kvinna.
Men… Jag ser att det är en hemsk film och jag ser att det är en fin och varm film. Jag känner det bara inte. Eldflugornas grav kom att vara en film enbart för min hjärna, den satte sig inte i vare sig hjärta eller mage. Inte för att hjärnan mådde dåligt av det, men jag hade nog väntat mig att bli mer berörd. Och det kanske är där mycket av problemet ligger.
Filmen har tidigare också setts av Movies-Noir, Jojjenito och Fripps filmrevyer vars samlade omdöme var vad som behövdes för att jag och Fiffi skulle få tummen ur. Dessutom fick The Nerd Bird filmen som utmaning av just Jojjenito.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Det jag känner när jag läser sista stycket i din text är ”vad skönt, vad skönt att kunna se den här filmen utan att känna så mycket”. För mig blev det precis tvärtom. Sablarns, vilken hjärtskärande film!
Mmm… Håller med Fiffi. Skönt att kunna intellektualisera bort känslorna. Bra förmåga….
Jag vet inte jag om du är så hård som du vill få det att verka, Sofia. När du nämner den borttappade träskon tror jag att filmen visst det nådde ditt hjärta. Att Setsuko saknade sin träsko efter de överlevt regnet av eld var så hjärtskärande. Det tog ned berättelsen till en känslomässig nivå långt från den intellektuella analysen. För mig i alla fall. 🙂
Finfin recension och du har rätt i att det är en otroligt varm film, händelseförloppet till trots. Jag hade faktiskt problem att komma in i den känslomässigt första halvan av filmen (tyckte den var bra, men lite tråkig), men den växte enormt i slutet och efteråt.
Förstod dock inte stycket:
”Däremot kan jag rakt av säga att jag inte alls är med på Akiyuki Nosakas, författaren till filmens litterära och semi-biografiska förlaga, poäng om hur förhållandet mellan Seita och Setsuko till viss del inte skulle vara det mellan bror och syster, utan det mellan man och kvinna.”
?
Har jag missat nåt??
@Fiffi: Visst, på ett sätt skönt eftersom jag sällan mår dåligt efter att ha sett film. Samtidigt lite trist att inte kunna beröras på ett känslomässigt plan. Jag missar ju alla dina ”highs” likväl som alla dina ”lows”
@David: Ibland är det smidigt, det går inte att hymla med…
@Henke: Hoppas inte det verkar som om jag försöker låta tuff och hård — jag försöker bara beskriva min upplevelse av filmen. Och tolkar du träskon som ett känslomässigt elementär det helt ok men jag tror att det för mig främst blev en en frånvarande detalj på samma sätt som karamellburken var en närvarande detalj. Alla behövs ju för att skapa helheten.
@Cecilia: Tack! Jag tyckte nog att det var ganska jämn-bra… Med förbehållet att jag fått det hela från Wikipedia ska författaren Nosaka bland annat ha sagt ”while there’s a strong blood tie, he’s [Seita] shut out from being able to love her [Setsuko] as a girl” vilket gör att ”his tension increases to high levels and therefore sublimation takes place”.
Det låter ju helt sjukt.
Det låter helt orimligt också. Wikipedia som källa sa du…? Yeah, right.
Jag tycker inte om den där Nosaka. Varför lägga till en massa incestäckelpäckelprylar ovanpå historien, det fanns ingenting som berörde detta i filmen alls, inte vad jag kunde se i alla fall. Hans twistade fantasi får stå för honom (eller om det är nån tveksam tolk som ”tolkat något uttalande fritt”)
@Cecilia: Lite knepigt tyckte jag också, ja
@Henke: Ska vi vara helt korrekta är det inte Wikipedia som säger detta, utan artikeln om Grave of the Fireflies (boken, alltså) hänvisar till denna ref: ”The Animerica Interview: Takahata and Nosaka: Two Grave Voices in Animation.” Animerica. Volume 2, No. 11. Page 7. Translated by Animerica from: Takahata, Isao. Eiga o Tsukurinagara, Kangaeta Koto (”Things I Thought While Making Movies”) Tokuma Shoten, 1991. Originally published in Animage, June 1987. This is a translation of a 1987 conversation between Takahata and Akiyuki Nosaka.”
@Fiffi: Det finns naturligtvis alltid problem när det är översatt, vi får leta reda på originalref och någon som kan japanska 😉 Det kan ju också vara så att man ”städade” bort de här strömningarna i filmen eller i alla fall valde att helt enkelt inte lägga så stor vikt vid dem. Vi får kanske se till att hitta boken på originalspråk också…