You are currently browsing the tag archive for the ‘Språk’ tag.

Ta en nypa ungdomlig kärlek till naturen och en tesked språkbegåvning, bägge uppmuntrade av en älskad moder. Blanda sedan in en portion ur-brittisk skolgång (Oxford, inte Cambridge) som uppmuntrar kamratskap och bildning, samt en till synes hopplös förälskelse. Vad får vi då? Jomen, Sagan om ringen förstås! Eller snarare dess upphovsman, John Ronald Reuel (JRR) Tolkien.

I alla fall om man ska tro biopic:en Tolkien. En film som Tolkiens dödsbo var snabba att påpeka att de inte stödde det allra minsta. Det är förstås svårt att veta hur stor roll det spelade för kassakistorna, men Tolkien försvann från biorepertoaren lika snabbt som den råkat trä Saurons ring på fingret. 9 inspelade miljoner mot 20 utpytsade talat sitt tydliga språk.

Möjligen lite orättvist kan jag tycka, i mina ögon är inte Tolkien särskilt mycket sämre än det stora flertalet biopics. Nicholas Hoult är ingen storslagen skådis men gör heller inte bort sig som slätkindad, brittisk yngling med akademiska ambitioner. Jag tycker till och med att han får till en rätt hygglig dynamik med Lily Collins som spelar det stora kärleksintresset Edith Bratt.

Tolkiens välsignelse och förbannelse är föga förvånande att filmen inte kan låta bli att rama in i princip allt som händer den unge JRR utifrån de böcker som vi vet ligger i hans framtid (filmen avslutas med att han påbörjar The Hobbit, or There and Back Again som en berättelse för sina barn). Visuellt ligger många scener så nära Peter Jacksons LOTR man rimligtvis kan komma utan att åka dit för upphovsrättsbrott.

Det gör det enkelt att plocka ut psykologiskt viktiga ögonblick och teman – brödraskapet, naturkärleken, mod, skyttegravsskräcken – vilka i samma slag förvandlas till något närmast trivialt i sin övertydlighet. Tolkien har också uttryckligen liknat Edith vid en av sina alvprinsessor (något som filmen plockat upp) och med tanke på hur författarens få kvinnliga romanfigurer gestaltas kan man ju undra om JRR och Ediths förhållande verkligen var så passionerat som filmen antyder.

Andra delar i Tolkiens tankevärld, kanske alldeles särskilt hans djupt kända katolicism, får å andra sidan inte särskilt stor plats. Sannolikt eftersom religiositet både är svårt att visualisera och passa in på ett lika tydligt sätt i hans mer kända författarskap. Den finske regissören Dome Karukoski (vilken enligt sin Wikipedia-sida är en av Finlands mest framgångsrika regissörer. Frågan är om han kommer att få några fler internationella chanser efter Tolkien?) menar i och för sig att det finns scener där Hoult exempelvis får titta upp i skyn, vilket då ska tolkas som att han vänder sig till Gud, men det känns ärligt talat ganska långsökt.

Det blir också lite märkligt att JRR:s bror, Hilary Arthur Reuel Tolkien, knappt har en enda replik i hela filmen. Det är dessutom högst oklart om Tolkiens ungdomsvän Geoffrey Bache Smith verkligen var förälskad i JRR eller om han ens var gay. I vanlig ordning tar sig Tolkien en hel del friheter med kronologi och vissa yttre omständigheter – JRR och brodern var inte riktigt så solo efter moderns död som det antyds och han vann inte Ediths hjärta med ena foten på båten som skulle ta honom till Frankrike och skyttegravarna. Det faktum att JRR i verkligheten försökte skjuta upp sin värvning görs inte heller särdeles tydligt.

Som sagt, alltså ingen film som skiljer sig från mängden när det kommer till biopics (utom möjligen det ekonomiska fiaskot). När det kommer till den genren förväntar jag mig knappast att den ska vara helt sanningsenlig. Ibland är ju det halva nöjet, att först se en film och sedan snoka rätt på vad den har micklat med i samband med sitt raison d’être, eller, med andra ord, sin huvudperson. Tolkien var en fullt acceptabel biopic. Sett till rent produktionsvärde kanske till och med lite mer än så. Dessutom, alla filmer som i så stor utsträckning tilldrar sig i vördnadsbjudande bibliotek och fascineras av språk har redan några pluspoäng hos mig. Är du nyfiken, låt inte de skrala intäkterna avskräcka dig.

alt titel: Talking Dead, Pontypool – Radio Zombie, Fear of the Living Dead – Radio Zombie

OBS! Grova spoilers! You have been warned…

Radioprataren Grant Mazzys karriär är månne lite på upphällningen? I likhet med demonregissören Joe Gideon från All That Jazz måste han liksom peppa sig själv varje morgon innan han kliver in på den lilla radiostationen i Pontypool, Ontario. Be positive! Men man får en distinkt känsla av att det enda som är riktigt positivt i Mazzys liv nu för tiden är whiskeypavan som lite nu och då får dutta ned sitt innehåll i hans kaffekopp. Producenten Syd anställde honom förvisso för hans Mazzy-ness men suckar ändå över att karln inte fattar att ”Take no prisoners!”-taktiken kanske måste tonas ned en smula för att tilltala småstadsinvånare.

Något annat som den här dagen främst är intresserat av att härja fritt är smittan som börjat spridas i Pontypool. Först kommer oroväckande, men obekräftade, rapporter om stora folksamlingar vilka blir allt mer våldsamma och till slut börjar attackera andra människor. När rapporterna av allt att döma verkligen är sanna återstår emellertid frågan: vad består smittan egentligen av?

Titeln Pontypool lät vagt välbekant när utmärkta podden The Evolution of Horror tog upp filmen i sitt zombietema. Diskussionen om den, och efterföljande hyllningar från lyssnare, gjorde mig tillräckligt nyfiken för att hugga en portugisisk-textad version på YouTube. Vars, för mig, fullkomligt obegripliga ordharanger kändes lämpliga med tanke på att det är språket som står i centrum för Pontypool.

Tyvärr är det väldigt svårt att diskutera det fina med filmen utan att spoila skiten ur den eftersom hela konceptet bygger på språk. Den märkliga smittan sprids genom ord och vår förståelse av dem. Själva språkbiten gör att man kanske kan dra paralleller till Arrival men där handlade det om att språk styr vad vi tänker, kan uttrycka och, i förlängningen, hur vi bygger vår uppfattningsvärld. Pontypool är mer intresserad av att utforska hur mänskligheten skulle hantera ett fullkomligt sammanbrott i (talad) kommunikation. Det görs hänvisningar till semiotikern Roland Barthes.

För går det verkligen att tänka sig en mänsklighet eller ett samhälle utan språk? I någon mening fick Pontypool extra relevans dessa corona-år, eftersom filmen pratar om dödlig smitta och där ett första varningsmeddelande lyder ”For your saftey, please avoid close contact with your family”.

Det är ju med hjälp av språket vi bygger relationer, vilket Grant Mazzy tidigt också påpekar – i egenskap av radiopratare bygger han en relation med lyssnarna genom det han säger. Därmed blir det viktigt både vad han säger och vad han inte säger. Är det oansvarigt eller relationsbyggande att haspla ur sig obekräftad information. Blir det hela mer av det ena eller det andra för att Grant tydligt påpekar att det är obekräftade uppgifter han förmedlar?

Det är förstås smart i många olika avseenden att låta hela filmen utspelas på den lilla radiostationen och med ett fåtal personer på rollistan. De har inga möjligheter att kontrollera vad som är sant och inte men har tidigare själva varit de som kanske tullar lite på sanningen. Ken Loney (Loney=looney=loner?) i stationens The Sunshine Chopper sitter i själva verket inte högre än i sin Dodge Dart med ett helikopterljudspår som spelar i bakgrunden. En tidigare tryggt övervakande guddom visar sig vara oförmögen att tillhandahålla vare sig fakta eller förtröstan

Nu var jag i och för sig ganska beredd på vad jag skulle få men jag tyckte mycket om Pontypool. Leken med språk och kommunikation var mumma för filmtittarhjärnan samtidigt som kammarspelsuppsättningen gjorde att den var riktigt spännande. Mycket hänger på kanadensiske Stephen McHattie i rollen som Grant Mazzy och har gör jobbet med den äran, komplett med cowboyhatt och ett ansikte som mest av allt påminner om en synnerligen detaljerad vägkarta. Han flankeras av Lisa Houle och Georgina Reilly som också gör bra prestationer.

En film som för ovanlighetens skull levde upp till hajpen och som jag känner att jag behöver fundera lite mer på. Samt givetvis läsa förlagan Pontypool Changes Everything av kanadensiske författaren Tony Burgess.

Bonus: Pontypool Changes Everything (1998)
Burgess skrev manus av sin egen bok tio år efter publiceringen och det finns goda skäl att anta att han verkligen gått och malt historien i sitt huvud under alla dessa år. Den förhållandevisa tydligheten och rätlinjigheten i filmen Pontypool står nämligen inte att finna på en enda jävla fläck i Pontypool Changes Everything.

Efter att ha tagit del av vansinnet som är Burgess bok kände jag att jag behövde hjälp, men inte ens med tre kloka samtalskompanjoner lyckades vi komma längre än att man kanske främst bör se det hela som någon slags textbaserad performance-installation. Men samtalsvägen dit var otroligt spännande och det kanske är det som är hela poängen.

Förutom själva konceptet med ett slags zombievirus som gömmer sig i språk och förståelse innehåller förlagan en mängd olika mer eller mindre märkliga, hiskeliga, oroande eller vanvettiga småberättelser, scener och ögonblicksbilder. Dess välsignelse är att den inte är särskilt lång, för nu orkade jag ändå hänga kvar bara för att se vart det hela skulle ta vägen. Ingenstans, visade det sig och därför är det jag främst tar med mig från Burgess författarskap är halsbrytande ordbilder som tiltar min hjärna på ett ganska härligt sätt. Jag bjussar på ett litet smakprov:

Children in full hockey gear skate across the purple an d red ice, weaving around an obstacle course of tan corpses. Several of the deer stand frozen, and the children cut down all but two. They become the opposite nets of a makeshift hockey rink. A heart thawed over a small fire is used to draw the centre line and goal creases.

Jag undrar om alla bankanställda någonstans i bakhuvudet alltid har med sig möjligheten att utsättas för det som Kreditbankskontoret vid Norrmalmstorg fick uppleva en vårdag 1973? Det vill säga att lokalen invaderas av en galning som skjuter med automatvapen och kommer med diverse krav på etablissemanget. Och sådana krav går förstås inte att ställa om man inte samtidigt har påtryckningsmedel i form av en gisslan.

Läs hela inlägget här »

Jag fortsätter mitt utforskande av den svenska deckarscenen och nu var det dags för en trilogi. Hans-Olov Öberg har förlagt Djävulens tonsteg, Någon att lita på och Kungamördaren till 70-, 80- och 90-talens Västerås.

I centrum står polisen Benny Modigh och Elias Fagervik, blott en ung körgosse när Djävulens tonsteg utspelas 1978. Hans kompis Jimmy Magnusson mördas å det brutalaste i kyrkan under en helt vanlig körrepetition och dådet kommer att skaka både staden och Elias familj.

Någon att lita på hoppar fram till 1987 och läkarstuderande Elias är hemma i Västerås över sommaren för att extraknäcka på lasarettet. Här stöter han på den brutalt våldtagna Malin, vars skador är kusligt lika de som åsamkades hans egen flickvän Ingela för några år sedan. Benny Modigh måste i sin tur inte bara leta reda på Malins förövare utan dessutom någon som kastrerar till synes slumpartat utvalda män. Läs hela inlägget här »

I ett helvetiskt paradis av sol, djungel, farliga djur och insekter försöker mannen som nu kallar sig själv för Snowman att minnas och överleva. Han stump till hjärna uppvisar allt fler tomma vindlingar och när det poppar upp ord som ”Valance” eller ”Serendipity” kan det mycket väl vara sista gången de finns i ett mänskligt medvetande. Vad de kan betyda har Snowman för länge sedan glömt.

Läs hela inlägget här »

Vad kommer först, tanke eller språk? Hönan eller ägget? Är språket bara ett sätt att klä våra tankar i ord, att ge dem form, stadga och artikulering? Eller formas tankarna av de ord vi använder, förändras de beroende på språkbruk? Kan vi helt och fullt förstå konceptet ”fyrbent varelse med spetsiga öron” innan ordet ”häst” formulerats? Försvann det svenska klassamhället i och med du-reformen?

Läs hela inlägget här »

Klart bloggen bjuder på en svensk film på nationaldagen!

***

alt. titel: Sami Blood

Ingen kan beskylla det svenska folkhemmet för att ha varit särskilt logiskt i alla delar. Det var till att börja med ett samhällsbygge som skulle omfatta alla, men ändå inte. Irriterande nog fanns det ju i Sverige flera olika grupper människor som envist vägrade att inordna sig i tydligt avgränsade kategorier. De var vare sig verkstadsarbetare, hemmafruar eller direktörer. Inte heller hade de vare sig fasta adresser eller särskilt mycket egendom som kunde beskattas.

Läs hela inlägget här »

Alice Through the Looking GlassDet råder ingen större tvekan om att Oxfordmatematikern Charles Dodgson, det vill säga författaren Lewis Carroll, tyckte om att umgås med små flickor. På vilket sätt han tyckte om att umgås med dem är dock ett ämne för heta kontroverser och debatter inom den brittiska litteraturhistorien.

Läs hela inlägget här »

Ulyssesalt. titel: Odysseus

James Joyces Dublinmastodont känns som en sådan där klassiker som man bara “ska” ha tagit sig igenom. Nu kan jag ärligen säga att jag gjort det. Tagit mig igenom den, alltså. Kan jag ärligen säga att jag läst den noggrant från pärm till pärm? Mja… Kan jag ärligen säga att jag förstod den? Nja…

Läs hela inlägget här »

EmbassytownI sin näst senaste bok gör China Miéville för första gången en liten avstickare i genrernas universum – Embassytown är science fiction snarare än fantasy. Men ett genrebyte innebär inte att författaren överger sin fascination för den organiska staden, dubbelhet och inte minst språkliga experiment, snarare drar han implikationerna av de välkända elementen ytterligare lite längre.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Hilary Mantel, Wolf Hall
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg