You are currently browsing the tag archive for the ‘Emily Watson’ tag.
alt. titel: Cubic
Det bör kunna ses som något av en naturlag (eller kanske ännu hellre en kulturlag) att i samma sekund som en stat försöker förbjuda något måste samma stat också upprätta någon form av rättskipande kraft som dels ska hålla koll på det förbjudna, dels ”ta hand” om de medborgare som inte följer lagens bokstav.
alt. titel: Boktjuven
Jag stod som harens unge, när han kom./Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!/Då tog han mig och satte mig i korgen och när jag somnat, började han gå./Döden tänkte jag mig så.
Det är många små harpaltar som står inför dagens berättare, bland annat den unga Liesel Memingers ännu yngre bror Walter. Liesel och Walter är på väg för att inkvarteras hos paret Huberman men Walter hinner aldrig så långt utan måste begravas längs med vägen. Men vår berättare blir fascinerad av den unga flickan och hennes genomträngande blick och tar därför många möjligheter att fortsättningsvis hålla sig uppdaterad om hennes liv.
När jag tittar på mina sedda filmer från 1996 upplever jag att det är ett väldigt jämnt men halvstarkt år. Topparna är rätt klara, men det blir bredare och bredare gråzoner ju längre ned i listan jag kommer. Många av listans sista platser är närmast utbytbara med bubblarna.
Också en hyfsad mix av genrer, betydligt fler komedier än från exempelvis 2006. Men med titlar som The Long Kiss Goodnight, ID4, Mission Impossible, Twister och The Rock kanske 1996 får utnämnas till The Year of Lightearted Action?
alt. titel: Boktjuven
Liesel Meminger tvingas 1938 lämna lillebror Werner i en kall grav och sin kommunistiska mor på okänd ort för att inhysas hos familjen Huberman i den lilla staden Molching. Hans Hubermann är målare till yrket men tar det ganska lugnt här i livet, något som hans bitska hustru Rosa sällan missar ett tillfälle att påpeka. Istället är det Rosa som drar in pengar genom att sköta andra familjers tvätt.
Ok, djupt andetag. Det gäller att stålsätta sig inför 2 timmar och 40 minuter av dansk-skotsk misär…
Fast det börjar inte så värst misärigt. Bess måste förvisso be de kyrkoäldste om lov för att få gifta sig med oljeborraren Jan, men hennes pillemariskt sneglande ögonkontakt med kameran antyder att det hela egentligen bara är en formsak. För vad skulle kunna stå mellan hennes och Jans kärlek?
That’s what HE said!