You are currently browsing the tag archive for the ‘På västfronten intet nytt’ tag.

Om Oscarsjuryn följer Bafta i spåren kommer dagens film att gå hem med en massa gubbar under armen. Om det tycker jag inte.

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Achievement in Directing
  • Best Original Screenplay
  • Best Achievement in Cinematography
  • Best Achievement in Makeup and Hairstyling
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)
  • Best Achievement in Visual Effects
  • Best Achievement in Sound Mixing
  • Best Achievement in Sound Editing

***

Vid den franska fronten (eller i alla fall en del av den) jublar britterna. Tyskarna har retirerat! Om man nu bara kan fortsätta att pressa fienden kanske det (allt för långa) första världskriget äntligen kan avslutas. Ett stort anfall planeras alltså i gryningen. Men tyskarna är ena listiga rackare. Flygfoton visar att reträtten enbart är av strategisk natur och att de ligger och väntar på att britterna ska göra precis det de är på väg att göra. Så nu måste vicekorpralerna Tom Blake och William Schofield hinna fram och stoppa framryckningen innan 1 600 brittiska män och pojkar rusar rakt in i käftarna på den tyska fällan.

Att de överordnade valde Blake till uppdraget är begripligt eftersom han har ett rejält incitament i det faktum att hans äldre bror finns bland de som riskerar att mejas ned av tyskarna. Schofields deltagande beror däremot enbart på slumpen – Blake bad honom helt enkelt följa med innan någon av dem visste vad det handlade om.

Och medan den senare är en rosenkindad rekryt som fortfarande tror på krigets rättfärdighet och nobilitet är den förre en Somme-veteran som tappat alla illusioner om Ära och Fosterland. Schofield vill bara hem, men inte innan kriget är slut. I likhet med Erich Maria Remaques Paul Bäumer har han upplevt hur en permis hos nära och kära är dubbelt smärtsam. De hemmavid kan inte förstå vad de stridande männen går igenom och väl tillbaka i skyttegravarna är familjen akut saknad istället för att kunna reduceras till ett vagt minne.

Så har alltså Sam Mendes ställt upp spelpjäserna på den plan som ska ha berättats för honom av hans farfar, Alfred Mendes. Filmen är också tillägnad farfadern. Därmed är kanske 1917 en film främst för Sam Mendes själv? Det skulle möjligen kunna förklara varför jag inte känner en gnutta av känsla för den i någondera riktningen. Tittar jag tillbaka på Mendes filmografi inser jag samtidigt att regissören generellt faktiskt är en ganska distanserad och kall fisk. American Beauty och Revolutionary Road är filmer som blir engagerande och berörande på grund av skådespelare som Kate Winslet och Leo DiCaprio, vilka kan agera fram känslor sinsemellan. Själva filmerna i sig är dock inte särskilt känslosamma, snarare nyktert dokumenterande.

Och när dokumentationen, som i fallet 1917, inte gäller en relation utan en ganska pang-på-man-with-a-mission-historia, blir slutresultatet allt för kallsinnigt för min del. Jag uppfattar inte att 1917 vill berätta om något avsevärt större än att Blake och Schofield ska hinna fram innan det är för sent, samtidigt som de blir beskjutna av tyskar. Fokuset på uppdraget innebär dessutom att ingen av dem genomgår någon större psykologisk förändring under filmens gång. Schofield är fortfarande desillusionerad medan Blake berättar roliga anekdoter samt längtansfullt pratar om sin mors fruktträdgård och hunden därhemma som fått valpar. Filmen till och med börjar och slutar på i princip samma ställe.

Det innebär dessutom att 1917 i mina ögon blir en film som inte prompt behöver utspelas under första världskriget – den hade lika gärna kunnat handla om ett helt annat krig eller till och med förvandlas till fantastik. För inte är det helt omöjligt att se framför sig hur Blake och Schofield måste knalla runt i Mordor eller på någon avlägsen planet istället för den franska landsbygden?

Möjligen ska filmens poäng handla om krigets tröstlöshet, för det förstår vi ju ganska snart: även om grabbarna hinner fram i tid kommer det inte innebära att kriget är över eller ens utgöra någon garanti för att de 1 600 mannarna kommer att överleva till dess slut. Men då skulle Mendes ha behövt ta i lite mer, för i nuläget känner jag som sagt inte av den tröstlösheten.

Eller något annat heller för den delen. 1917 är inte omskakande, berörande, spännande eller tragisk. Det den är, är att den är grymt snygg och tekniskt skicklig som brukligt är när det är Roger Deakins som står för kameraarbetet. Mycket har redan sagts om tekniken som gör att det ser ut som om filmen är gjord i en enda lång tagning. Det var inget som distraherade, snarare ser jag det som det enda som gör att 1917 inte känns som vilken dussin-krigsfilm som helst. För i allt övrigt är den det i mina ögon. Därmed ställer jag mig också mycket frågande till Oscarsnomineringen för bästa film.

Jag är dock ganska ensam i min kallsinniga hörna:
Jojjenito
Movies-Noir
Snacka om film
Fripps filmrevyer

alt. titel: På västfronten intet nytt

Mönstret börjar kännas igen: efter utläst bok kommer suget att se eventuella adaptioner som ett brev på posten. I fallet På västfronten intet nytt tycks det lite oväntat nog bara finnas två välkända filmversioner, bägge amerikanska. En svart-vit från 1930 och en TV-film från 1979. Bägge två fanns på YouTube och bägge klockade in på närmare tre timmar vardera. Bara att hugga in!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: På västfronten intet nytt, All Quiet on the Western Front

På västfronten intet nytt är sannolikt inte den första, men definitivt en av de mest klassiska “war is hell”-beskrivningarna. Skriven av den tyske författaren Erich Maria Remarque (född 1898) och en av de första “degenererade” böcker att brännas på bål av nazisterna.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Ebervall & Samuelson, Domardansen
Dean R. Koontz, Winter Moon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg