X3: Diana Wynne Jones i korthet (1986, 2006 & 2008)

Ett Ghibli-maraton på Netflix gav mig idén att återbesöka en av min barn- och ungdoms favoritförfattare – Diana Wynne Jones. Intill sin död 2011 vid 76 års ålder var Jones av flitig författare som främst rörde sig inom fantastikgenren, men kunde vara ganska varierande inom de ramarna. Den berättelse som Studio Ghibli och åldermannen Hayao Miyazaki plockade upp i sitt stall 2004 var Howl’s Moving Castle och den fanns lyckligtvis som ljudbok. Utöver den lyckades jag också snoka upp 2006 års The Pinhoe Egg och The House of Many Ways från 2008.

X2: Watership Down (1978 & 2018)

På förekommen anledning från Jojjenito som delade en text om dagens film så sent som igår.

***

alt. titel: Den långa flykten, Kaninbjerget, Flukten til Watership, Richard Adams’s Watership Down

En klassisk ”hero’s journey” berättad med hjälp av kaniner. En berättelse om att söka både trygghet och ett liv i frihet; utan regler och meningslösa hierarkier, utan blind resignation inför ett grymt öde, utan fascistisk despotism.

Sayonara AuGhibli #2

En fortsättning på gårdagens avslutande samlingsinlägg om studio Ghiblis filmer. Bloggen är tillbaka i gammal form onsdagen den 2 september.

***

Temat föräldrar-barn hakar ganska bekvämt i en generell ambition hos Ghiblis filmer att ge barn och ungdomar incitament att upptäcka världen på egen hand. Att skaffa sig självständighet, ansvarskänsla och moralisk ryggrad i ett samhälle som präglas av karriärism, konsumism, curlande och ett allmänt fokus på effektivitet över kreativitet eller inspiration. Även om Miyazaki nästan alltid varit den mer bombastiska och fantasifulla av de två grundarna kan man hos både honom och Takahata utan större problem hitta hyllningar till förmågan att se det sköna i det lilla och enkla, att njuta av och vila i åsynen av en vacker sommaräng.

Saynoara AuGhibli #1

AuGhibli är till ända. Jag kan bara hoppas att ni tyckt det varit lika roligt att läsa som jag tyckte att det var att se och skriva. Kanske har jag till och med lyckats uppmuntra till ett par japanska Netflix-besök? För egen del blev resan så pass inspirerande att jag insåg att jag inte kunde leva utan TriArts BR-Miyazaki-box.

Chīsana Eiyū: Kani to Tamago to Tōmei Ningen (2018)

alt. titel: Modest Heroes – Ponoc Short Films Theatre, Volume 1

Kompletteringsdags! Netflix visade sig gömma en sista Ghibliprodukt. Eller ja, Ghibli-ish måste man väl säga. Yoshiaki Nishimura hade jobbat med Howl, Kaguya och Marnie hos Ghibli men slog därefter upp egna bopålar genom grundandet av Studio Ponoc 2015. Till Ponoc knöt han bland andra Hiromasa Yonebayashi vilken vi ju minns som regissören till Arrietty och Marnie samt före detta Ghibli-animatörerna Akihiko Yamashita (Howl, Arrietty) och Yoshiyuki Momose (Porco Rosso, Spririted Away).

Omoide no Mânî (2014)

alt. titel: När Marnie var där, Marnie – min hemmelige venninne, Marnie – min hemmelige veninde, When Marnie Was There

Anna kommer till paret Oiwa för att spendera sommaren i deras hus vid Hokkaido-öns nordöstra kust. Hon har svår astma och hennes fostermor Yorkio har skickat henne till sina släktingar eftersom hon vill att flickan ska få lite färg på kinderna. Hon är orolig över att Anna är så tyst och inbunden. Med tanke på att tösen är 12 år skulle det inte vara helt osannolikt att Annas tonårs-emo-fas bara börjat lite tidigare än många av hennes jämnåriga. Vi i publiken får dock tidigt bevis för att det handlar om något mer än ”bara” pubertetsångest.

Omtitten: Kaguyahime no monogatari (2013)

Texten publicerades för första gången på bloggen i april 2015.

alt. titel: Sagan om prinsessan Kaguya, The Tale of the Princess Kaguya

Det var en gång ett äldre bambuhuggarpar som bodde i skogsbrynet. Allt de önskade här i livet var ett barn att ta hand om. En dag upptäckte bambuhuggaren något som lyste i skogen och när han undersökte skenet närmare var det ett bambuskott. Men inget vanligt bambuskott, för när det öppnade sig fanns där en liten, liten flicka. Bambuhuggaren tog med sig flickan hem och han och hans fru blev äntligen de föräldrar som de så länge drömt om.

Kaze tachinu (2013)

alt. titel: Det blåser upp en vind, Når vinden rejser sig, Vinden stiger, The Wind Rises

Från barnslig fantasifullhet och förundran (Totoro) till miljömedvetenhet (Mononoke) till självständighetssträvanden (Spirited Away). En kort sväng tillbaka till barnslig fantasifullhet och förundran (Ponyo) innan vi landar i konstnärens önskan att bara skapa något vackert. Det är så klart lockande att se Det blåser upp en vind som Hayao Miyazakis slutgiltiga pensionsbesked. Men med tanke på att han har samma trackrecord i det avseendet som Steven Soderbergh, ska man kanske inte ta den slutgiltigheten allt för allvarligt.

Kokuriko-zaka kara (2011)

alt. titel: Uppe på Vallmokullen, Oppe på Valmuebakken, Møte på valmueåsen, From Up on Poppy Hill

En japansk Raspberry-nominering för Tales of the Earthsea var lyckligtvis inte slutet på Gorō Miyazakis regissörskarriär även om det gick några år mellan debuten och dagens film, Uppe på Vallmokullen.

Omtitten: Kari-gurashi no Arietti (2010)

Texten publicerades för första gången på bloggen i september 2013.

alt. titel: Lånaren Arrietty, The Secret World of Arrietty

Hayao Miyazaki och hans Studio Ghibli torde vara mest kända för Spirited Away men sedan starten i mitten av 80-talet har man producerat knappt 20 filmer. Arrietty är en av de senare och bygger på Mary Nortons böcker om lånare. Själv hade jag ingen direkt relation till varken Arrietty eller lånare, bortsett från filmen ovan, och var därför spänd på slutresultatet. Hur skulle det funka med en japansk version av något som känns som en så typiskt brittisk barnbok?