Woman in Gold (2015)

alt. titel: Kvinnan i guld, Kvinden i guld, Kvinnen i gull, La femme au tableau, Die Frau in Gold

En som inte kunde dra nytta av MFAA:s arbete att återbörda nazi-stulen konst till sina rättmätiga ägare var Maria Altmann. Hon och maken Fritz hade flytt Wien efter den tyska annekteringen men hade av naturliga skäl inte kunnat få med sig något av familjen Bloch-Bauers ansenliga förmögenhet och värdefulla (konst)föremål, däribland en Stradivarius-cello och ett diamanthalsband (vilket Hermann Göring faktiskt också lyckades lägga sina svettiga nazi-tassar på, som en gåva till frun Emmy).

X2: Wolf Hall (2009 & 2015)

Tack vare hajpen runt Hilary Mantels avslutning på sin Thomas Cromwell-trilogi 2020 – The Mirror and the Light – fick jag tillräckligt många sparkar i ändalykten för att försöka mig på den första delen – Wolf Hall. Jag hade inte så mycket mer koll än att jag visste att den på något sätt skulle hänga ihop med Tudor-tiden och den hustru-konsumerande Henry VIII. En period och en kunglighet som jag främst förknippar med filmen Elizabeth och Mary Tudor som fräsande proklamerar ”My sister was born of that whore, Anne Boleyn! She was born a bastard! She will never rule England!”. (En mer träffande referens skulle väl förstå vara The Other Boleyn Girl, men den har inte alls satt sig på samma sätt som Cate Blanchett och Elizabeth)

The Two Popes (2019)

Vem hade kunnat tro att en pratfilm om påvar skulle bli så uppmärksammad? Och på Netflix, icke desto mindre?!

• Best Performance by an Actor in a Leading Role
• Best Performance by an Actor in a Supporting Role
• Best Adapted Screenplay

***

Kan man sin påvliga historia är det inte mycket som kommer som en överraskning i The Two Popes. Till och med jag kunde påminna mig utfallet i 2005 års konklav efter Johannes Paulus II:s död, eftersom valet av tyske Joseph Ratzinger (aka Benedictus XVI) tycktes dela den katolska kyrkan (och resten av världen) i två läger. Antingen en vinstlott i form av återgång till en mer fundamentalistisk värdegrund och striktare efterlevnad. Eller ett kvävande bakslag för de reformistiska vindar som ändå börjat blåsa under den tidigare påvens styre.

The Wife (2003)

Oldest story in the book och en som givetvis finns med i Joe Castlemans bibliografi. I flera olika versioner, dessutom. Den unga studentskan som akademikersvärmar runt sin översvallande professor med författarambitioner. Som i och för sig både är gift och barnafader men föga kan motstå lockelsen hos ett ungt och energiskt sinnelag. Det skadar förstås inte heller att studentskan visar sig vara en jäkel på att sno ihop berättelser.

The Wife (2017)

Joan är collegestudent anno 1958, en tid när kvinnor för all del kan gå på college (särskilt om de håller sig till humaniora) men knappast förvänta sig att tävla på lika villkor. Hennes professor, Joe Castleman, kan kosta på sig att grandiost vurma för hur en riktigt författare bara måste skriva, det är en obeveklig inre drift. Om den inte tillfredsställs kommer hans skört vackra och känsliga själ att skrumpna ihop och göra honom till en mindre människa.

Voyage of the Damned (1976)

En bild av flyende människor på ett stort fartyg, en stjärnspäckad rollista, en speltid på över två timmar, en titel som Voyage of the Damned och lite lagomt bombastiskt spännande musik till förtexterna. Är det så konstigt att jag satt och förväntade mig en klassisk katastrofrulle?

The Salvation (2014)

Hade The Salvation inte varit avslutningsfilm under Malmö filmdagar vete tusan om jag hade valt den frivilligt. Jag menar, hur spännande låter det med dansk western? Och dessutom Micke Persbrandt i en av de större rollerna?

Japp, du såg rätt – dansk western… Regissör Kristian Levring har tillsammans med manusförfattaren Anders Thomas Jensen knåpat ihop en berättelse om de två soldatbröderna Jon och Peter som efter dansk-tyska kriget i mitten på 1800-talet drar till de förlovade nyförenade staterna. Vi möter Jon när han efter sju långa år äntligen kan välkomna sin fru och son till deras nya hemland. Men säg den lycka som varar för evigt? Inte Jons i alla fall…

Brazil (1985)

Män som inte riktigt finner sig tillrätta i framtida övervakningsdystopier ska hålla sig långt borta från fruntimmer. Innan Kvinnan kommer in i bilden är de ofta bara vagt missnöjda men det är när deras missnöje förkroppsligas och eventuellt också för första gången tydligt artikuleras som det går åt skogen. Så var det för Winston Smith i 1984, för Theo Faron i Children of Men och för John Preston i Equilibrium.