You are currently browsing the tag archive for the ‘Walt Disney Studios’ tag.
alt titel: Dans l’ombre de Mary, Dans l’ombre de Mary: La Promesse de Walt Disney
”Winds in the east, mist coming in/Like somethin’ is brewin’ and bout to begin”
Men nej, den här östanvinden är ingen nyhet för författaren Pamela Lyndon Travers. I tjugo års tid har en viss Walt Disney velat köpa upp filmrättigheterna till Travers populära barnböcker om Mary Poppins och i lika många år har hon tjurigt hållit emot. Hon kan inte för sitt liv se hur skaparen av tokroliga dvärgar och en visslande mus med brallor på sig ska kunna göra hennes bitska Mary rättvisa. Han skapar lättsinnig och sentimental smörja, hon skapar böcker som betonar vikten av att säga barn sanningen och lära dem att leva med besvikelser (”Disappointments are to the soul what the thunderstorm is to the air”).
Men i början på 60-talet börjar det knipa lite på den ekonomiska fronten för Travers och hon blir helt enkelt tvungen att åka till USA och L.A. för att försöka få till ett filmmanus. Men det blir omedelbar konflikt när två av de hon ska jobba med visar sig vara kompositörsbröderna Richard och Robert Sherman. Hon hade ju bestämt sagt ifrån att Mary Poppins-filmen inte skulle vara någon musikal!
En BOATS och biografi-film alltså, eftersom Saving Mr. Banks dessutom gör regelbundna återblickar till Travers barndom i västra Australien under tidigt 1900-tal. Med en pappa som verkade vara illa skapad för att liv som banktjänsteman och familjeförsörjare samt en mamma som i princip går under i försöken att hålla både familj och en deprimerad make flytande.
Huruvida författarens pappa verkligen var den där, inledningsvis härlige, drömmaren som han är i Colin Farrell skepnad kan naturligtvis ifrågasättas. Det som dock stämmer överens med betrodda källor är att han var banktjänsteman, hade alkoholproblem och avled när dottern var sju år. Och eftersom jag ändå tycker att Kelly Marcel och Sue Smiths manus känns rimligt på ett psykologiskt plan, när de parar ihop filmens pappa med Mary Poppins-pappan Mr. Banks, sväljer jag hela anrättningen. Överhuvudtaget blir Saving Mr. Banks betydligt lättare att ta till mig, då ”min” Mary Poppins är Julie Andrews i Disneymusikalen och inte böckernas.
Saving Mr. Banks får mig således att återigen reflektera över att Mary Poppins faktiskt lyfter fram en mansbild som inte kan var varit supervanlig 1964 när filmen hade premiär. Den primära lektionen som filmen lär ut är ju nämligen att det är viktigare för en pappa att kunna leka med sina barn än att vara familjeförsörjare och jobba på bank. Helst ska han förstås kunna göra både-och, men det är helt uppenbart att Mr. Banks (i Disneyfilmen spelad av David Tomlinson) från början nöjer sig med att kunna klappa sina barn på huvudet en gång om dagen. Och det är ju inte mycket till engagerat faderskap.
Walt Disney Pictures var med och producerade Saving Mr. Banks, vilket naturligtvis medförde både för- och nackdelar. Det var möjligt att spela in på plats vid studion i Burbank och Disneyland. Man kunde göra explicita hänvisningar till filmen som hela den moderna filmen faktiskt handlar om och till och med sjunga sig igenom en hel del av musikalens sånger (Richard Sherman var med vid inspelningen, Robert hade dött året innan).
Nackdelarna (om man nu vill kalla dem för det) är förstås att Walt Disney Pictures hade vissa åsikter om hur deras grundare skulle porträtteras. Därför är Tom Hanks mer av en jovialisk och resonabel sagoberättare än en kedjerökande och rasistisk arbetsnarkoman. Den förändrade vinklingen stämmer i och för sig väl överens med hur Emma Thompsons P.L. Travers har blivit en mer sympatisk författare som själv vinner psykologisk insikt och acceptans. På samma sätt som hennes Mary Poppins fick de allra vassaste kanterna bortslipande i Disneymusikalen. Emma Thompson är helt enkelt en P.L. Travers som hade kunna skriva Julie Andrews Mary Poppins-figur om ni förstår vad jag menar.
För tyvärr löste det sig inte riktigt lika nätt i verkligheten som det gör i Saving Mr. Banks. Förstås. Det finns flera vittnesmål om hur Travers förvisso grät under premiären, men det var snarare tårar av ilska. Av allt att döma ogillade hon slutresultatet och försökte in i det sista få de animerade sekvenserna strukna. Det är också anledningen till att det under hennes livstid aldrig blev en Mary Poppins 2. Överhuvudtaget tycks författaren faktiskt ha varit ännu otrevligare än hon är i Saving Mr. Banks.
Men som sagt, jag älskar musikalen mer än böckerna och gillar därför både Thompson och Hanks i sina respektive roller. Inte minst Hanks drämmer i med en lång monolog mot slutet som lämnar mig nästan lika förundrad som den i Captain Philips – när han är är bra är han förbannat bra! Och Thompson är som vanligt fenomenal på att spela brittiskt bestämd men att samtidigt låta ana en skörhet under den formidabla ytan.
En del av de övertydliga kopplingarna mellan Travers barndoms”verklighet” och sådant jag känner igen från Mary Poppins gör att jag lite nu och då rycks ur Saving Mr. Banks men på det hela taget var detta en väldigt trevlig film om en av världens bästa musikaler.
Idag får jag haka på bloggkollegan Jojjenitos Pixar-fredagar, tack för det!
***
alt. titel: Råttatouille, Rottatouille
Vem som helst kan inte bli en stor konstnär, men en stor konstnär kan komma varifrån som helst. Till och med från avloppsledningarna. Råttan Remy har blivit separerad från sin familj under en storm och när han vågar sig upp från underjorden visar det sig att han är i Paris. Vilket är tur eftersom Remy älskar mat och, som alla vet, finns den finaste matlagningskonsten i Paris.
Miguel är en liten pojke som bor i den mexikanska staden Santa Cecilia och inget hellre vill än spela gitarr. Vilket är något av en utmaning i en familj som har två stolta traditioner: sitt skomakeri och sitt musik(er)hat, ingetdera särskilt förenligt med Miguels önskan att smeka guran.
Holt Ferrier saknar de gamla, goda dagarna. Han och hustrun Annie var Cirkus Medicis stora ryttarstjärnor. Den vackra och kloka Annie sade alltid rätt saker till barnen Milly och Joe och Holt själv hade ännu inte förlorat vänsterarmen i Frankrikes skyttegravar.
alt.titel: Hospitalet, Skrækkens hus, House of Crazies
Den unge dr. Martin anländer till det högst olycksbådande mentalsjukhuset Dunsmoor. Varför olycksbådande, frågar ni? Jomen, det säger sig ju självt, när den gode läkaren kommer körandes till ett ödsligt beläget hus till tonerna av Modest Musorgskijs dramatiska En natt på Blåkulla. Det är ju inte för inte som Disney illustrerade tondikten som en natt när djävlar och småknytt hemsöker mänskligheten.
alt. titel: Zootropolis
Vad gör man med sina drömmar? Och, inte mindre viktigt, vad gör man när ens drömmar hamnar på kant med resten av omgivningen? Judy Hopps drömmar att göra världen till en bättre plats rimmar inte riktigt med hennes föräldrars: en trygg tillvaro hemma på morotsgården i Bunnyburrow. Genom ren jävla envishet och en istadig vägran att ge upp lyckas Judy dock bli polisakademins första kaninrekryt.
alt. titel: Christoffer Robin & Nalle Puh
Det går fort för små gossar att bli unga män i mellankrigstidens England. Knappt har de hunnit säga adjö till sina vänner i sjumilaskogen innan de sitter på internatskolan och får smäll på knogarna för att de tecknar björnar i räkneboken. Små gossars föräldrar lever inte heller hur länge som helst och då får de höra att ”you’re the man of the house now, dear”.
Så har vi kommit fram till en av kandidaterna i ”Best Achievement in Visual Effects”. Det är dessutom sista filmen ut i Oscars-racet — i natt kör vi.
***
Livets stora kretslopp och känsliga balans är i högsta grad intakt 2019, 25 år efter att konceptet introducerades av den gode lejondespoten Mufasa. Under de här åren har stabiliteten i och för sig upprätthållits av icke mindre än fem filmer, två TV-serier, en Broadway-musikal samt två videospel.
När jag hör någon som tror sig veta att jag ogillar en film jag inte ens har sett måste jag så klart se den. Vilken tur då att Disneys Oz the Great and Powerful redan stod i hyllan när Snacka om film!-Steffo outade mig (fast ändå inte) på bästa poddsändningstid.
För er som ännu inte upptäckt filmpodden 85-95 kan jag bara säga: grattis! Ni har mer än 20 härligt humoristiska avsnitt att avnjuta. Bakåtsträvarna Tage Rönnqvist och Jocke Levälampi betar sig synnerligen ometodiskt igenom den skattkista som är (action)filmer från åren 1985 till 1995 under devisen ”kärleken till gamla filmer dör aldrig, den ger dig en roundhousekick i fejset”.
That’s what HE said!