Shoah (1985)

Det är väl lika bra att erkänna det: mitt incitament för att se Shoah var inte först och främst att se en världsberömd dokumentär om förintelsens fasor, utan ett rent missförstånd. I Annie Hall beskriver Woody Allen hur han förr eller senare tar med alla sina kvinnor på en aslång dokumentär om andra världskriget. Jag trodde det var Shoah, det visade sig istället vara The Sorrow and the Pity från 1969, vilken handlar om Vichy-regeringens nazistsamarbete.

The Sorrow and the Pity är fyra timmar lång och redan det kan ju tyckas ganska mastigt (särskilt för en dejtfilm). Men det är blott en fjärt i vinden jämfört med Shoahs nästan nio och en halv. Franske regissören Claude Lanzmann och hans team jobbade under 11 år med att leta upp överlevande vittnen från nazisternas utrotningskrig mot Europas judiska befolkning och satt i slutänden med material nog för nästan 40 filmer av Shoah-längd.

Shoah avslut

Ingen ska säga annat än att jag gör mitt bästa för att hålla (vissa) löften. I juni 2011 publicerade Addepladdes filmblogg ett inlägg om The Pianist. I de efterföljande kommentarerna uppstod en diskussion om litterär förlaga kontra film i relation till The Pianist å ena sidan och Schindler’s List å den andra.

Var det så att berättelsen om Wladyslaw Szpilman per automatik blev en bättre film (vilket jag redan 2011 inte höll med om) eftersom den fokuserades på en protagonist till skillnad från historien om Oskar Schindler som beskrev Schindlerjuden som en grupp?

The Pianist (2002)

alt. titel: Pianisten

Wladyslaw Szpilman är pianist vid polska radion. Han delar ett mellan-medelklassliv och lägenhet med föräldrar och syskon i Warsawa. Hela familjen Szpilman, vilket efternamnet kanske ger en aning om, är också judar. Tyskarnas ockupation av staden innebär alltså lite större förändringar för dem än för den genomsnittlige Warsawa-bon.

Śmierć miasta (1946)

alt.titel: Pianisten, The Pianist, Das wunderbare Überleben

Man vill gärna tro att man vet, kanske inte allt, men det viktigaste om sina föräldrar. Men för Andrzej Szpilman dröjde det tolv år innan han förstod varför fadern Wladyslaw aldrig pratade om sina upplevelser under andra världskriget eller varför det inte fanns varken farmor, farfar, fastrar eller farbröder i familjen.

Förståelsen kom genom faderns memoarer Śmierć miasta (ung. ”En stads död”) som unge Andrzej snattade ur föräldrarnas bokhylla. Wladyslaw Szpilman hade skrivit sin bok tillsammans med författaren Jerzy Waldorff redan 1946 men den hade då tryckts i få kopior och adaptionen som gjordes av den 1949 (Robinson warszawski, ung. ”Warsawas Robinson”) nådde aldrig allmänheten på grund av den stalinistiska kulturpolitik som rådde i Polen under den perioden.