The Book Thief (2013)

alt. titel: Boktjuven

Liesel Meminger tvingas 1938 lämna lillebror Werner i en kall grav och sin kommunistiska mor på okänd ort för att inhysas hos familjen Huberman i den lilla staden Molching. Hans Hubermann är målare till yrket men tar det ganska lugnt här i livet, något som hans bitska hustru Rosa sällan missar ett tillfälle att påpeka. Istället är det Rosa som drar in pengar genom att sköta andra familjers tvätt.

Hans vänliga sätt gör att Liesel inledningsvis dras till sin fosterfar och när skolkamraterna kallar henne för Dummkopf för att hon varken kan läsa eller skriva är det han som hjälper henne att erövra tyska språket. Tillsammans tragglar de sig igenom en handbok för dödgrävare som Liesel plockade på sig vid Werners begravning.

Tragglandet tänder en het glöd hos Liesel – en kärlek till både ord, historier och böcker. Det är en kärlek som hon kan dela med Max Vandenburg, en judisk yngling som efter Kristallnatten sökt tillflykt hos Hubermanns eftersom Hans lärde känna Max far under första världskriget.

Men att gömma judar är ingen riskfri sysselsättning och frågan är om Liesel kommer att kunna hålla Max närvaro hemlig även för bästa vännen och grannen Rudy.

Dagens regissör heter Brian Percival och innan The Book Thief har han primärt samlat erfarenhet inom TV-mediet. Nu ska man av detta inte lockas att tro att The Book Thief rent produktionsmässigt är av TV-filmskvalitet. I själva utförandet kan i alla fall jag hitta få fel.

Miljöerna i Markus Zusaks enormt populära bok är omsorgsfullt återskapade, där särskilt familjen Hubermanns hus och gatan Himmel Straße tycks vara uppbyggda från grunden. Borgmästarens bibliotek, dit Liesel så småningom får tillträde, ser exakt ut som det förlovade land det antagligen beskrivs som i boken. För fiolerna står ingen mindre än John Williams, så det här torde vara den första filmen på evigheter som tonsatts av honom men som inte är en Spielberg-rulle. Någon Schindlers List-klass på scoret är det dock inte den här gången.

Skådespelarna gör vad som åläggs dem. Inte mindre, men heller inte så mycket mer. Geoffrey Rush är förvisso charmig som den snälle Hans men jag fastnade i så fall mer för Emily Watsons väderbitna och bistra Rosa. I sin lilla knut och neddragna mungipor var det knappt att jag kände igen henne först. Trettonåriga kanadensiskan Sophie Nélisse kommer sannolikt att låta tala om sig även i fortsättningen, om inte annat enbart tack vare det änglalika ansiktet med blonda korkskruvslockar, körsbärsröda kinder och dito läppar.

Historiens resonerande kring vad man kunde och inte kunde ta sig för i det nazistiska Tyskland (låtsas vara Jesse Owens – nein, ingripa vid arrestering av misstänkta judar – doppelt nein) är intressant, nyanserad och lovvärd men jag misstänker att vi tittare primärt har författare Zusak att tacka för den saken.

Men däremot är jag fördomsfullt benägen att skylla på Percivals TV-vana när det kommer till själva känslan. The Book Thief har nämligen ingen, eller i alla fall nästintill ingen. Det är en kompetent utförd beskrivande film av det som händer Liesel utan att den minsta gnutta atmosfär förmedlas till tittaren. Man har valt att behålla bokens berättare, vilken är ingen mindre än Döden själv. I förlagan är det säkert ett effektivt grepp, men i filmen skulle man lika gärna ha kunnat strunta i det, för det gör varken från eller till.

Jag kan också tycka att det är lite ironiskt att man i en film som denna har tagit så pass konstiga beslut när det kommer till språket. Filmens titel tonar fram på tyska ”Buch Dieb” (möjligen till och med ”Das Buch Dieb”, eller ”Die Bücherdiebin” som är bokens tyska titel, jag minns faktiskt inte) för att gå över i en engelsk översättning. Innan detta hade alla talat tyska och jag tyckte att det var en ganska snygg markering om att det från och med nu skulle vara engelska som gällde. Ungefär som Sean Connerys bibelglidning i The Hunt For Red October.

Jag hade till och med kunnat svälja den obligatoriska tyska brytningen från alla anglosaxiska skådisar. Men av någon anledning har man valt att inte bara låta alla bryta, utan också behålla småord som ”Ja”, ”Nein” och ”Und”. Vid ett tillfälle får en karaktär haspla ur sig ”Was is das?!” för att i nästa scen uttala mer komplicerade ordväxlingar på det språk som inte behöver textas på amerikanska biografer. Borgmästarens tal vid bokbränningen fördes helt på tyska om jag inte missminner mig.

Språkanvändningen är i det här avseendet alltså helt inkonsekvent och därför något som motverkar stämningsskapandet eller möjligheten att förlora sig själv i historien. Mer angelägen än bra, helt enkelt. Det vill säga en helt perfekt film för alla hugande historielärare som vill liva upp lektionerna med lite filmvisning. För oss vanliga filmtittare finns det bättre produkter att lägga sin tid på.