You are currently browsing the tag archive for the ‘Byråkrati’ tag.
Jag har redan i min text om filmen med samma namn och Rolf Lassgård i huvudrollen förklarat varför jag inte läste En man som heter Ove när det snackades som mest om den. Vare sig när den kom eller i samband med filmpremiären 2015. Anledningen stavas Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag förstod mig inte alls på den boken och när Fredrik Backmans debutroman jämfördes med just Hundraåringen… tackade jag för mig och gick vidare till grönare bokbetesmarker.
Det är väl lika bra att erkänna det: mitt incitament för att se Shoah var inte först och främst att se en världsberömd dokumentär om förintelsens fasor, utan ett rent missförstånd. I Annie Hall beskriver Woody Allen hur han förr eller senare tar med alla sina kvinnor på en aslång dokumentär om andra världskriget. Jag trodde det var Shoah, det visade sig istället vara The Sorrow and the Pity från 1969, vilken handlar om Vichy-regeringens nazistsamarbete.
The Sorrow and the Pity är fyra timmar lång och redan det kan ju tyckas ganska mastigt (särskilt för en dejtfilm). Men det är blott en fjärt i vinden jämfört med Shoahs nästan nio och en halv. Franske regissören Claude Lanzmann och hans team jobbade under 11 år med att leta upp överlevande vittnen från nazisternas utrotningskrig mot Europas judiska befolkning och satt i slutänden med material nog för nästan 40 filmer av Shoah-längd. Läs hela inlägget här »
I efterordet till Tre timmar, Anders Roslunds egen fortsättningbok på deckarserien som han och Börge Hellström började skriva tillsammans, berättar författaren att ambitionen med hela projektet var att blanda fakta och fiktion. Inte bara fria fantasier om ett gäng poliser som löser fall efter fall, det ena mer spektakulärt än det andra. Utan också introducera läsaren till alla andra inblandade när det kommer till kriminell verksamhet, såväl offer som förövare.
Vid en första anblick kanske det inte verkar finnas särskilt många beröringspunkter mellan en romantisk konstnärspoet från 1700-talet och hjärtinfarktsdrabbad snickare i Newcastle anno 2016. Bortsett då från att de bägge delar efternamnet Blake. Men häng med en bit till och se om det inte är så att det finns mer under ytan än man kan ana.
alt. titel: Nattens väktare, Nattpatrullen, The Night Watch
Överhuvudtaget kan jag inte påstå att jag är särskilt välbekant med rysk litteratur, inte ens tunga namn som Turgenjev, Dostojevskij, Gogol eller Gorkij. Min kunskap om den ryska fantasygenren är naturligtvis ännu mindre.
alt. titel: Wild Tales
Inspirerad av tankar om arternas förändring och naturens skoningslöshet skaldade den brittiske poeten Lord Tennyson i mitten av 1800-talet om ”nature, red in tooth and claw”. Visst kan naturen vara både obönhörlig och till synes grym. Men frågan är om vår så kallade civilisation är så mycket mer barmhärtig och som förtexterna till Wild Tales visar kan naturen i många fall åtminstone uppvisa en skönhet som civilisationen står långt efter.
En månad går snabbt och tio år går ännu snabbare. Från toppåret 1995 har färden gått vidare till…kanske inte toppåret 1985. Jag kan i alla fall inte hitta samma uppsjö av starka filmer, vare sig som jag har sett eller som jag tycker att jag har missat.
IMDb’s förslag på titlar som Police Academy 2, Howling II, Porky’s 3 eller Fraternity Vacation lockar särskilt mycket. Andra filmer vet jag att jag har sett men minns inte tillräckligt av dem för att kunna säga vare sig bu eller bä när det kommer till listvärdighet, det gäller exempelvis storsnyftarna Out of Africa eller The Color Purple. En lista och några bubblare blev det i alla fall.
Efter min oförblommerade kärleksförklaring till J.K. Rowlings bokserie är det kanske inte mer än rättvist att jag gör ett försök att sammanfatta mina intryck från filmerna också.
Som den uppmärksamme läsaren redan lagt märke till tycker jag generellt bättre om böckerna än om filmerna, säkerligen till stor del beroende på att jag inte så att säga kan lägga ifrån mig förlagan när jag sitter och tittar på adaptionen.
Förutom all känslosamheten som nämndes i förra inlägget finns det förstås också ett tydligt maktperspektiv i serien, ett koncept som Rowling i likhet med många andra ungdomsförfattare är högst tveksam till. Innan ”Magic is Might” skulle man nästan kunna säga att mottot för Ministry of Magic är ”Absolute power corrupts absolutely”. Denna bastion för trollkarlsvärldens formella makt framstår allt som oftast som ett byråkratiskt bländverk, imponerande på utsidan men på insidan tandlöst och fegt. Alltså återigen den välbekanta kontrasten mellan yta och handling. Läs hela inlägget här »
Klyftorna mellan de som har och de som inte har blir allt större. De som har tar till allt kraftigare metoder för att skydda sitt eget välstånd. Vilket naturligtvis bara leder till att de som ska stängas ute får ta till ännu klurigare knep för att ta sig över gränsen från Mexico till rymdstationen Elysium.
För detta är inte 2013 när rika ”bara” kan förskansa sig bakom gränspatrulleringar eller i gated communities. Istället har man år 2154 skapat Elysium, ett otillgängligt rymdparadis, där medicinsk teknik i praktiken ger sina invånare närmast evigt liv. Den grekiska mytologins elysiska fält var ett sant paradis, reserverat för de som levt ett rättfärdigt liv. I mitten av 2100-talet räcker det med att kunna hosta upp tillräckligt med pengar. Samt inte ha något emot att bo i ett samhälle där alla ser ut som deltagare i Beverly Hills Housewives.
That’s what HE said!