1793 (2017)

Ett ohyggligt stympat lik dras upp ur Fatburen på Södermalm. Vid i slutet av 1700-talet har det en gång rena sjövattnet förvandlats till något som snarare liknar ett stinkande träsk, så det krävs en smula mannamod av polispalten Mickel Cardell att bärga kroppen. Inte för att han egentligen bryr sig särskilt mycket om skitvatten. Eller något annat heller, för den delen, försjunken i flaskan som han är. Försupen, råbarkad och med en vänsterarm av trä utgör han ett udda par tillsammans med den finlemmade och lungsjuke juristen Cecil Winge. Men det blir ändå de två som tar sig an uppgiften att hitta den som är ansvarig för de brutala gärningarna.

Niklas Natt och Dags debut 1793 hade stått i bokhyllan så pass länge att jag hunnit glömma bort det mesta som sagts om romanen, förutom då att den utspelas under 1793 och att den skulle vara riktigt bra. Därför blir det en rolig överraskning när jag inser att romanen, trots årtalet 1793, är en ganska typiskt upplagd deckare. Men det är ett mönster som Natt och Dag fått att passa in oväntat sömlöst i sitt sena 1700-tals-Stockholm.

Miljöbeskrivningarna och tidsandan är jag inte tillräckligt historiskt bevandrad i för att ha någon åsikt om, men det hindrar ju inte att jag njuter av vad som verkar ha varit en herkulisk researchuppgift. Skulle man av någon anledning ha fått för sig att det var ganska idylliskt och gött under den här perioden ser författaren raskt till att ta ur en de föreställningarna. Det är förtryck, fattigdom, missbruk, sjukdom, lera, kyla, os och skit i princip vart man än vänder sig. Jag kan inte påminna mig att det var en term som förekom redan 2017, men det är inte särskilt förvånande att 1793 och dess uppföljare nu får dras med samlingsnamnet Bellman Noir.

Själva deckarhandlingen är förhållandevis okomplicerad, vilket jag tror är smart. Istället läggs krutet på miljö- och personskildringar. Förutom Cardell och Vinge får läsaren också stifta bekantskap med den olycklige fältskärslärlingen Johan Kristofer Blix och den fattiga Anna Stina Knapp. Jag, som ganska ofta klagar på den orimliga geografiska detaljrikedomen som brukar hemsöka deckargenren, känner att dessa detaljer för en gångs skull känns ganska motiverade eftersom läsaren hela tiden behöver förhålla sig till det moderna Stockholm. Vad finns kvar och vad var på väg att försvinna redan 1793?

Är du historiskt intresserad har du säkert redan läst 1793. Men har du inte det tycker jag inte att du ska känna sig avskräckt av den eventuellt lättsamma deckar-ramen. Är du å andra sidan deckar-intresserad tycker jag att 1793 förtjänar ett försök eftersom miljön verkligen ger historien det där lilla extra. Det skadar inte heller att romanen generellt är flyhänt och välskriven. Priset för ”Årets bästa deckardebut” känns välförtjänt, minst sagt.

X2: Mo Yan (1987 & 1988)

I början av 90-talet var kinesiske regissören Zhang Yimou hot shit på filmstudion i Umeå. Jag minns väl att jag såg både Ju Dou, Den röda lyktan och Berättelsen om Qui Ju. Fascinerande, vackra filmer från en regissör som knappast legat på latsidan sedan dess heller. Vad jag inte kan påminna mig att det talades lika mycket om under de där åren var att han debuterat 1988 med en film som i Sverige fick namnet Det röda fältet. Ännu mindre talades det om att filmen byggde på en förlaga av en kinesisk författare vid namn Mo Yan. Än mindre att det var en författare som 2012 skulle föräras med Nobelpriset i litteratur.

En man som heter Ove (2012)

Jag har redan i min text om filmen med samma namn och Rolf Lassgård i huvudrollen förklarat varför jag inte läste En man som heter Ove när det snackades som mest om den. Vare sig när den kom eller i samband med filmpremiären 2015. Anledningen stavas Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag förstod mig inte alls på den boken och när Fredrik Backmans debutroman jämfördes med just Hundraåringen… tackade jag för mig och gick vidare till grönare bokbetesmarker.

Shoah (1985)

Det är väl lika bra att erkänna det: mitt incitament för att se Shoah var inte först och främst att se en världsberömd dokumentär om förintelsens fasor, utan ett rent missförstånd. I Annie Hall beskriver Woody Allen hur han förr eller senare tar med alla sina kvinnor på en aslång dokumentär om andra världskriget. Jag trodde det var Shoah, det visade sig istället vara The Sorrow and the Pity från 1969, vilken handlar om Vichy-regeringens nazistsamarbete.

The Sorrow and the Pity är fyra timmar lång och redan det kan ju tyckas ganska mastigt (särskilt för en dejtfilm). Men det är blott en fjärt i vinden jämfört med Shoahs nästan nio och en halv. Franske regissören Claude Lanzmann och hans team jobbade under 11 år med att leta upp överlevande vittnen från nazisternas utrotningskrig mot Europas judiska befolkning och satt i slutänden med material nog för nästan 40 filmer av Shoah-längd.

X8: Roslund & Hellström (2004-2018)

I efterordet till Tre timmar, Anders Roslunds egen fortsättningbok på deckarserien som han och Börge Hellström började skriva tillsammans, berättar författaren att ambitionen med hela projektet var att blanda fakta och fiktion. Inte bara fria fantasier om ett gäng poliser som löser fall efter fall, det ena mer spektakulärt än det andra. Utan också introducera läsaren till alla andra inblandade när det kommer till kriminell verksamhet, såväl offer som förövare.

I, Daniel Blake (2016)

Vid en första anblick kanske det inte verkar finnas särskilt många beröringspunkter mellan en romantisk konstnärspoet från 1700-talet och hjärtinfarktsdrabbad snickare i Newcastle anno 2016. Bortsett då från att de bägge delar efternamnet Blake. Men häng med en bit till och se om det inte är så att det finns mer under ytan än man kan ana.

Nochnoj dozor (1998)

alt. titel: Nattens väktare, Nattpatrullen, The Night Watch

Överhuvudtaget kan jag inte påstå att jag är särskilt välbekant med rysk litteratur, inte ens tunga namn som Turgenjev, Dostojevskij, Gogol eller Gorkij. Min kunskap om den ryska fantasygenren är naturligtvis ännu mindre.

Relatos salvajes (2014)

alt. titel: Wild Tales

Inspirerad av tankar om arternas förändring och naturens skoningslöshet skaldade den brittiske poeten Lord Tennyson i mitten av 1800-talet om ”nature, red in tooth and claw”. Visst kan naturen vara både obönhörlig och till synes grym. Men frågan är om vår så kallade civilisation är så mycket mer barmhärtig och som förtexterna till Wild Tales visar kan naturen i många fall åtminstone uppvisa en skönhet som civilisationen står långt efter.

1985 års tio bästa filmer

En månad går snabbt och tio år går ännu snabbare. Från toppåret 1995 har färden gått vidare till…kanske inte toppåret 1985. Jag kan i alla fall inte hitta samma uppsjö av starka filmer, vare sig som jag har sett eller som jag tycker att jag har missat.

IMDb’s förslag på titlar som Police Academy 2, Howling II, Porky’s 3 eller Fraternity Vacation lockar särskilt mycket. Andra filmer vet jag att jag har sett men minns inte tillräckligt av dem för att kunna säga vare sig bu eller bä när det kommer till listvärdighet, det gäller exempelvis storsnyftarna Out of Africa eller The Color Purple. En lista och några bubblare blev det i alla fall.

Den cineastiske Harry

Efter min oförblommerade kärleksförklaring till J.K. Rowlings bokserie är det kanske inte mer än rättvist att jag gör ett försök att sammanfatta mina intryck från filmerna också.

Som den uppmärksamme läsaren redan lagt märke till tycker jag generellt bättre om böckerna än om filmerna, säkerligen till stor del beroende på att jag inte så att säga kan lägga ifrån mig förlagan när jag sitter och tittar på adaptionen.