You are currently browsing the tag archive for the ‘Byråkrati’ tag.

FilmspanarnaVid en första anblick kanske det inte verkar finnas särskilt många beröringspunkter mellan en romantisk konstnärspoet från 1700-talet och hjärtinfarktsdrabbad snickare i Newcastle anno 2016. Bortsett då från att de bägge delar efternamnet Blake. Men häng med en bit till och se om det inte är så att det finns mer under ytan än man kan ana.

i-daniel-blake Läs hela inlägget här »

Annonser

Night Watchalt. titel: Nattens väktare, Nattpatrullen, The Night Watch

Överhuvudtaget kan jag inte påstå att jag är särskilt välbekant med rysk litteratur, inte ens tunga namn som Turgenjev, Dostojevskij, Gogol eller Gorkij. Min kunskap om den ryska fantasygenren är naturligtvis ännu mindre.

Läs hela inlägget här »

Filmspanarnaalt. titel: Wild Tales

Inspirerad av tankar om arternas förändring och naturens skoningslöshet skaldade den brittiske poeten Lord Tennyson i mitten av 1800-talet om ”nature, red in tooth and claw”. Visst kan naturen vara både obönhörlig och till synes grym. Men frågan är om vår så kallade civilisation är så mycket mer barmhärtig och som förtexterna till Wild Tales visar kan naturen i många fall åtminstone uppvisa en skönhet som civilisationen står långt efter.

Wild Tales Läs hela inlägget här »

En månad går snabbt och tio år går ännu snabbare. Från toppåret 1995 har färden gått vidare till…kanske inte toppåret 1985. Jag kan i alla fall inte hitta samma uppsjö av starka filmer, vare sig som jag har sett eller som jag tycker att jag har missat.

IMDb’s förslag på titlar som Police Academy 2, Howling II, Porky’s 3 eller Fraternity Vacation lockar särskilt mycket. Andra filmer vet jag att jag har sett men minns inte tillräckligt av dem för att kunna säga vare sig bu eller bä när det kommer till listvärdighet, det gäller exempelvis storsnyftarna Out of Africa eller The Color Purple. En lista och några bubblare blev det i alla fall.

Läs hela inlägget här »

Harry 1Efter min oförblommerade kärleksförklaring till J.K. Rowlings bokserie är det kanske inte mer än rättvist att jag gör ett försök att sammanfatta mina intryck från filmerna också.

Som den uppmärksamme läsaren redan lagt märke till tycker jag generellt bättre om böckerna än om filmerna, säkerligen till stor del beroende på att jag inte så att säga kan lägga ifrån mig förlagan när jag sitter och tittar på adaptionen.

Läs hela inlägget här »

HP and Gob of FireFörutom all känslosamheten som nämndes i förra inlägget finns det förstås också ett tydligt maktperspektiv i serien, ett koncept som Rowling i likhet med många andra ungdomsförfattare är högst tveksam till. Innan ”Magic is Might” skulle man nästan kunna säga att mottot för Ministry of Magic är ”Absolute power corrupts absolutely”. Denna bastion för trollkarlsvärldens formella makt framstår allt som oftast som ett byråkratiskt bländverk, imponerande på utsidan men på insidan tandlöst och fegt. Alltså återigen den välbekanta kontrasten mellan yta och handling. Läs hela inlägget här »

ElysiumFilmspanarnaKlyftorna mellan de som har och de som inte har blir allt större. De som har tar till allt kraftigare metoder för att skydda sitt eget välstånd. Vilket naturligtvis bara leder till att de som ska stängas ute får ta till ännu klurigare knep för att ta sig över gränsen från Mexico till rymdstationen Elysium.

För detta är inte 2013 när rika ”bara” kan förskansa sig bakom gränspatrulleringar eller i gated communities. Istället har man år 2154 skapat Elysium, ett otillgängligt rymdparadis, där medicinsk teknik i praktiken ger sina invånare närmast evigt liv. Den grekiska mytologins elysiska fält var ett sant paradis, reserverat för de som levt ett rättfärdigt liv. I mitten av 2100-talet räcker det med att kunna hosta upp tillräckligt med pengar. Samt inte ha något emot att bo i ett samhälle där alla ser ut som deltagare i Beverly Hills Housewives.

Läs hela inlägget här »

Letters from Iwo JimaEfter att ha sett Flags of Our Fathers dröjde det naturligtvis inte alls särskilt länge innan suget att se dess kompanjonfilm, Letters from Iwo Jima, blev allt för starkt. Eftersom flaggfilmen inte blev en helgjuten succé för min del visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av den japanska versionen (fast fortfarande regisserad av amerikanen Clintan förstås) av slaget om den lilla ön.

Döm om min förvåning när jag den här gången hittar både hjärta och hjärna. Historien om hur de, i backspegeln chanslösa, japanska soldaterna är satta att till sista blodsdroppen försvara det heliga fosterlandet (ön var den kejserliga staden Tokyos yttersta utpost) var både intressant och engagerande.

Läs hela inlägget här »

Flags of our fathers”A picture can win or loose a war.” Bilden som skulle komma att vinna andra världskriget för USA:s räkning (i alla fall fanns det många som ivrigt hoppades det) var flaggresningen på berget Suribachi på vulkanön Iwo Jima. Strunt samma att slaget om ön var långt ifrån över när bilden togs. Strunt samma att männen som råkade vara med på just den bilden inte kände sig helt bekväma med att kallas ”hjältar” och få representera alla soldater för ett amerikanskt folk som börjat tvivla på att kriget i Stilla havet någonsin skulle ta slut.

Flags of Our Fathers bygger på boken som Joe Bradleys son skrev om sin far och de andra soldaterna som porträtterades på Joe Rosenthals Pulitzer-vinnande foto. Sjukvårdaren Bradley talade aldrig om sina krigsupplevelser med sin familj och boken blir ett sätt för sonen att försöka komma underfund med vad som egentligen hände, på Iwo Jima och på amerikansk mark efter flaggresningen, men också med de män som överlevde det hela.

Läs hela inlägget här »

Att springaI Bitterfittan gjorde Maria Sveland sitt bästa för att gräva fram alla kärnfamiljens fel och brister i ett jämställdhetsperspektiv och lustmordet på inrättningen fortsätter med kraft i Att springa. Stridslinjerna är otvetydigt uppdragna: Kvinnor – Gooood, Män – Bäääääd.

Sommaren innan man ska börja sjuan, sista sommaren i någon slags barndom. För när man börjar Högstadiet är man ju närapå vuxen. Emma och Julia är bästa kompisar som den där sista skälvande veckan innan allvaret börjar träffar på ”rabarbermannen” i skogen. Trots att de första gången de får syn på honom springer allt vad de kan för att undkomma, kan de ändå inte låta bli att fascineras av honom där han står och halar i gylfen. Lite spännande är det ju ändå med sex och sådant och ärligt talat framstår rabarbermannen aldrig som särskilt hotfull.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, Persuader
Maja Hagerman, Käraste Herman
Margaret Atwood, MaddAddam
Åsa Schwarz, Lust

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser