You are currently browsing the tag archive for the ‘Matthew McConaughey’ tag.

Ibland ser jag filmer som det är svårt att lägga ut texten om. Det kanske inte ens går att komma på ett helt stycke om vad jag tyckte om filmen ifråga. Då får man nöja sig med enradare, vilka i praktiken är enmeningar. Alltså någon form av film-sammanfattning i en enda mening. Säg inte att jag inte kan vara sparsmakad med orden… Av naturliga skäl tenderar detta att drabba filmer som av olika orsaker inte var särskilt bra, alternativt lite lagom mellanmjölkiga. Läs hela inlägget här »

Annonser

Dumpa Clintans namnlöse revolverman från otaliga spagettiwesterns rakt ned i Tolkiens Midgård och du har embryot till Stephen Kings Dark Tower-serie. Vilken sedan kompletteras med sovande teknologi (istället för Lovecrafts sovande gudar), symbolspråk, multiverse, kraftstrålar, portaler, märkliga monster och ett persongalleri som sannolikt skulle matcha Charles Dickens i omfång. En intrikat blandning som balanserar både fantasy och post-apokalyptisk sci-fi med Kings särskilda realism. Författaren har dessutom blivit så pass förälskad i sin multiverse-skapelse att han återkommit till den glimtvis i flera andra böcker och noveller (förutom att placera sig själv i den).

Läs hela inlägget här »

Johnny Kovacs har förförarlockar i håret och ett bländvitt smajl. Men vad som är än viktigare 1942 är att han är en tvättäkta amerikansk krigshjälte (en status han måste ha jobbat snabbt med med tanke på att USA gick in i andra världskriget först i december 1941). Nu är han för en kort period tillbaka i New York men det är ingen avslappnande ledighet som väntar Johnny. Diverse dignitärer rycker och drar i honom och ihärdigast av dem alla är rikemansdottern Diana.

Läs hela inlägget här »

true-detectiveJag hade egentligen tänkt att den här bloggen skulle vara TV-fri, men den principen har jag redan naggat i kanten med hjälp av Star Trek. Så när jag äntligen har sett den första säsongen av serien som ”alla” pratade om för ett (bra) tag sedan kan jag ju inte göra annat än att fortsätta naggandet. Dessutom: denna första säsong av mega-hit-serien är ju med sina blott åtta avsnitt inte mycket längre än fyra normallånga filmer eller tre mastodont-dito.

Läs hela inlägget här »

InterstellarFör ungefär ett år sedan fylldes Twitter-flödet av extraordinära lovord – ”fantastiskt”, ”ren”, ”för filmkonsten framåt”, ”ett MIRAKEL”. Det säger sig kanske självt att när jag väl bänkade mig inför Gravity kändes det som en förlust när jag ”bara” gav den en fyra i betyg och inte lämnade biografen i ett rus orsakad av kosmisk skönhet.

Läs hela inlägget här »

När jag tittar på mina sedda filmer från 1996 upplever jag att det är ett väldigt jämnt men halvstarkt år. Topparna är rätt klara, men det blir bredare och bredare gråzoner ju längre ned i listan jag kommer. Många av listans sista platser är närmast utbytbara med bubblarna.

Också en hyfsad mix av genrer, betydligt fler komedier än från exempelvis 2006. Men med titlar som The Long Kiss Goodnight, ID4, Mission Impossible, Twister och The Rock kanske 1996 får utnämnas till The Year of Lightearted Action?

Läs hela inlägget här »

MudKompisarna Ellis och Neckbone anländer till en båt som sitter fast uppe i ett träd och som de tänkt att ha som sin egen hemliga plats. Drömmaren Ellis drar kärleksfullt fingrarna över inredningen och suckar ”It’s perfect” medan cynikern (eller realisten om man så vill) Neckbone lika lycklig lokaliserar en hög porrtidningar.

Men det visar sig att båten redan är upptagen. Pojkarna träffar på Mud, en man som särskilt Ellis kan relatera till eftersom Mud är lika mycket en drömmare och idealist som han själv. Och det som bägge idealiserar är kärleken till Kvinnan. Ellis behöver förebilden i Muds djupa hängivenhet till sin ouppnåeliga Juniper eftersom hans egna föräldrar verkar ha tappt tron på evig kärlek. Nu lurar inte bara en skilsmässa vid horisonten, husbåten som familjen bor på tillhör Ellis mamma och om den försvinner, försvinner också faderns möjligheter till försörjning.

Läs hela inlägget här »

Don JonNew Jersey-killen Don Jon har inte fått sitt smeknamn som ett hån, utan i uppriktig beundran. Han är killen alla tjejer vill vara med och alla killar vill vara. Minutiöst noggrann med bland annat sin träning har han inga problem att helg efter helg attrahera tiopoängare efter tiopoängare. Ut innan stängningsdags, in i taxin, wham-bam-thank-you-m’am.

Problemet är bara att Jon varken känner sig särskilt tacksam över eller tillfreds med sina vrålsnygga engångligg. Även om the T’s and the A’s sitter där de ska kan tjejerna ändå aldrig mäta sig med hans dyrkade porr. En handtralla kräver aldrig kondom och de virtuellt villiga skönheterna ber aldrig om något (utom att bli ordentligt påsatta förstås).

Läs hela inlägget här »

När jag hade sett No Country for Old Men blev jag lite sugen att se om John Sayles Texasbrottsdrama Lone Star (det måste ha varit minst tio sedan sist) eftersom det kändes som om historierna har mer gemensamt än bara södra Texas och gränsen mot Mexico.

Helt fel ut var jag inte: i bägge filmerna spelas huvudsakliga roller av stenhårda Texassheriffer, vilka sannolikt föddes iförda cowboyboots (men utan hjulsporrar får vi väl ändå hoppas, för mammas skull). Båda har ett kriminellt ramverk och det förflutna är ett viktigt element. Nyss färdigtittad känns det ändå som om det är mer som skiljer Coens och Sayles filmer åt än bara drygt tio år.

Läs hela inlägget här »

Jag är lyckligt lottad. Jag har inte behövt uppleva hur någon som stått mig nära dött i unga år. Jag har aldrig ens idoldyrkat typ River Phoenix eller Michael Jackson så till den milda grad att jag känt mig påverkad av deras bortgång. Därför är det lite svårt för mig att sätta mig in i känsloläget i en film som We Are Marshall, där staden Huntington i West Virginia uppenbarligen fortfarande sörjer sitt universitetsfootballag, drygt 35 år efter att det försvann.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Fredrik Gustafsson, The Man From the Third Row
Javier Sierra, The Secret Supper
Hans Olov Öberg, Någon att lita på
Harlan Coben, Gone for Good

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser