Amistad (1997)

Publicerad i Västerbottens Kuriren i mars 1998.

Utanför USAs nordöstra kust bordas ett fartyg innehållandes ett fyrtiotal afrikaner och två spanjorer 1839. Fartyget La Amistad och dess besättning blev huvudpersoner i ett av USAs mest uppmärksammade rättsfall som inte bara skulle komma att röra dessa specifika personer utan också slaveriets vara eller ickevara i USA.

Steven Spielberg tog för ett par år sedan itu med västvärldens dåliga samvete, andra världskrigets koncentrationsläger i filmen Schindlers list och nu är det alltså dags för USA:s oläkta sår, slaveriet, att ventileras. Historien om La Amistad och hennes afrikaner är sann och hade kunnat göras bra mycket mustigare och saftigare än vad den är i sitt nuvarande stadium. Men antagligen på grund av att detta anses vara ett så pass explosivt och känsligt ämne är historien faktiskt mycket nedtonad och detta sker tyvärr på bekostnad av filmen. Amistad är givetvis mycket skickligt gjord, något annat hade man väl inte väntat sig av Spielberg, men den är samtidigt också lite stel. Å andra sidan hade den väl kunnat bli en pekoral i klass med Postiljonen om någon annan fått sköta saker och ting, som det är nu är den riktigt lågmäld. Vad man istället koncentrerat sig på är till exempel kommunikationssvårigheterna mellan det amerikanska och det afrikanska systemet, mellan engelska och ‘mende’.

På skådespelarsidan är prestationerna inte mindre imponerande. Här återfinns gamla ärrade veteraner som Morgan Freeman tillsammans med guldgossen Matthew McConaughey. Till och med vår egen Stellan Skarsgård finns med på ett hörn, han är även med i bioaktuelle Will Hunting. Men den starkaste tolkningen kommer från en nykomling, Djimon Hounsou. Hans karakterisering av västafrikanen Cincque är något av det bättre jag har sett.

Amistad är bra som levandegjord historielektion, men som film stundtals en smula seg. Den ger dock som sagt en bra inblick i en viktigt skede av den amerikanska historien och låter en träffa de olika aktörerna på planen. Att sedan framställningen har lite av svart-eller-vitt över sig var väl kanske inte annat än väntat.

Omdöme 2019:
Mja, historien om La Amistad i Steven Spielbergs händer har inte vunnit i längden. Dryga 20 år senare har vi dels Wikipedia där det ganska snabbt går att kolla upp alla filmens avvikelser från den riktiga sanna historien, dels en betydligt livligare diskussion kring begrepp som “white saviour narrative”.

Djimon Hounsou är fortfarande bra och det finns väl något att säga om det faktum att han och hans olycksbröder ändå får någon slags individuell status och inte bara blir en ansiktslös, behövande massa. Men deras närvaro i filmen kan ändå inte mätas mot alla närbilder på den vise Anthony Hopkins eller klurige Matthew McConaughey.

I slutänden leder kombon Spielbergs berättande och dramaturgi + John Williams musik tyvärr till att Amistad kapsejsar under sin egen tyngd, ned i pekoralens fruktade djup.