You are currently browsing the tag archive for the ‘Bröllop’ tag.
Som vanligt vet man aldrig vad man får när det drar ihop sig till Filmspanarnas årliga filmfestivaldag. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig när The Farewell öppnar upp med ett telefonsamtal mellan en äldre kinesisk kvinna och en yngre dito som av allt att döma är hennes barnbarn. Snart står det dock klart att den äldre kvinnan befinner sig på ett sjukhus, vilket hon inte låtsas om inför sin sondotter, medan den yngre, kallad Billie, rör sig på vimlande New York-gator. Billies familj flyttade till USA när hon bara var sex år men hon upprätthåller av allt att döma en kärleksfull relation med sin farmor, Nai Nai, över telefon.
Men hur var det nu med det där sjukhusbesöket? Jo, av någon anledning är det inte Nai Nai själv som pratar med läkaren, utan hennes syster. Som återvänder med beskedet att Nai Nai absolut inte ska oroa sig över den där envisa hostan eller fläckarna på lungorna som syntes på tidigare röntgenbilder. De var bara ”benign shadows”. Allt i enlighet med en kinesisk tradition av att inte tala om för äldre släktingar att de är döende. För det som verkligen dödar en person inte är sjukdomen i sig, utan fruktan för den och döden.
Men Nai Nai har trots allt en kärleksfull familj i sitt liv, om än något spridd över världen. Därför ska Billies kusin Hao Hao hastigt och lustigt ”gifta sig” med sin tre månader gamla japanska flickvän Aiko, som förevändning för att samla alla hemma hos Nai Nai i Changchun i nordöstra Kina. För att skyla över lögnen om Nai Nais förstående död krävs alltså ytterligare en lögn. Men det är få som kan stå i vägen när en stolt farmor kräver att få anordna ett storlaget bröllop för sin sonson.
The Farewell är tydligen självupplevd av regissören, tiilika manusförfattaren, Lulu Wang och filmen inleds också med förbehållet att den är baserad på en ”actual lie”. Men vid sidan av lögnen handlar The Farewell minst lika mycket, om inte mer, om hur de kinesiska hemvändarna försöker förhålla sig till både gamla och nya hemländer. Filmen är kanske inte så särdeles subtil när både söner och barnbarn måste brottas med såväl invanda som nya kulturer och var man har sin sanna hemvist, men gör det ändå ganska bra.
Särskilt huvudpersonen Billie tvingas förstås se sina förgivettagna uppfattningar i vitögat. Är hon mer amerikan än kines? Har hon anammat den västerländska individualismen så till den grad att hon inte längre kan förstå den österländska betydelsen av att istället se sig som en del av en helhet? Resan och mötet med den kinesiska familjen får henne att inse att hon kanske saknat sitt barndomsland mer än hon riktigt varit medveten om. En lott som säkert delas av många andra generationens migranter, vilka inte haft något val när det kommer till flytten till ett nytt land.
Samtidigt som hennes föräldrar kläms mellan att hylla sitt nya hemland för att markera att deras val verkligen inte var något misstag och banden till sina förfäders jord. The Farewell lyckas dessutom pytsa in en hel del kritik mot dagens Kina, ett land där en stor familjekärlek måste samsas med oblyg prostitution, en närmast outbildad arbetarklass, krass penninghunger, statusjakt, känslomässigt hyckleri och tomma skrytbyggen.
I det avseendet kan man fråga sig om det är meningen att The Farewell ska tolkas som en relativt anspråksfull symbolisk film. Är Kina och Nai Nai en och samma? En älskad släkting som synes vid god hälsa men som i själva verket är döende och som man därför döljer den bistra verkligheten för? Alternativt en person som trots sin fysiska skörhet ger mental och känslomässig styrka åt sin självsvåldiga avkomma?
Detta låter förstås oerhört allvarligt, men The Farewell försitter inte många chanser att med ganska enkla medel skapa välbekant humor i allehanda kultur- och generationskrockar. Måste man skala apelsinerna som lämnas som offergåva till Billies sedan länge avlidne farfar? Och varför tycks inte den blivande bruden Aiko vara upp över öronen förälskad i sin nye ”make”? Tendensen att tvinga i både barn och barnbarn bisarra mängder mat som ett bevis på kärlek verkar dock överskrida alla kulturella gränser.
Vi var flera som möttes upp på tjusiga Bio Capitol:
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Jag antar att man får vara evigt tacksam för att likheterna med Twilight-filmserien slutar i och med att även denna tredje film inleds med ett sagobröllop. Försöken att kavla ut denna redan lövtunna historia till två filmer hade sannolikt fått det cineastiska universat att implodera.
1960-tal. Pampigt kyrkbröllop, glada föräldrar, pirrigt brudpar och så iväg i hennes pappas dyra bil till en traditionellt brittisk kuststad för en traditionellt brittisk smekmånad. Och, förstås, bröllopsnatt…
I vanliga fall skulle denna höjdpunkt ha varit slutet på historien – efter sju sorger och åtta bedrövelser får de unga tu äntligen varandra, efter att ha tvivlat och trånat i vad som verkat vara en evighet. Men On Chesil Beach släpper ned oss tillsammans med Florence och Edward i den där traditionellt brittiska bröllopssviten vid Dorsetkusten och det står snart klart att det knappast är någon känslomässigt klimax vi får bevittna.
alt. titel: Guldrushens glada dagar
Ända sedan Homer Simpson besviket utropade ”Why did they have to screw up a perfectly serviceable wagon story with all that fruity singing?!” medan Marge och Lisa beundrade Lee Marvins “marvelous splits” har jag varit nyfiken på Westernmusikalen Paint Your Wagon.
alt. titel: Wedding Bells
Det pågår en hel del stenkastning mot den moderna filmindustrin – filmerna är utslätade, uppföljarna oräkneliga och historierna så lövtunna att man ibland kan misstänka att deras tillblivelse handlar om helt andra saker än artistisk kreativitet. Men som vanligt räcker det med en smula rotande för att inse att inget av detta är nya fenomen.
One Boss to rule them all, One Boss to organise them
One Boss to bring the all and in America normalise them
Nu är kanske inte Don Vito Corleone capo di tutti capi, i alla fall inte om han får säga det själv eftersom han är en ödmjuk man som föredrar att verka i kulisserna. Men med sitt sinne för diplomati och taktik (kombinerat med välplacerad hänsynslöshet) har han spelat en viktig roll inom New Yorks fem maffia-familjer. Så länge han sitter säkert i sadeln gör också Corleonefamiljen det.
Har du legat vaken om nätterna de senaste 14 åren? Vridit och vänt på dig med samma fråga malandes i skallen: hur i all världen gick det för Toula Portokalos, hennes icke-grekiske make Ian och hennes extremt grekiska familj?
Alt. titel: Bröllopskaos, Serial (Bad) Weddings
Utåt sett måste förstås Claude och Marie Verneuil le och visa upp en lycklig fasad. Men när de ligger i sängen tillsammans om kvällarna tycker de, som hängivna katoliker, att det finns anledning att fråga vad de gjort gud för ont. Något måste han ju ha emot dem när tre av fyra döttrar inte bara gängat sig med icke-katoliker utan också med icke infödda fransmän.
Efter att ha tagit mig igenom Antichrist utan uppenbara tecken på någon nära-dödenupplevelse, kände jag mig härdad nog att omedelbart kasta mig över Melancholia med en gång. Varför vänta, liksom?
Filmen som faktiskt var anledningen till att von Trier nazi-skämtade bort sig där i Cannes har övergett hans traditionella kapitelindelning och istället får vi följa två systrar, Justine och Juli… nä, Claire heter hon faktiskt.
Av olika anledningar blev det inget inlägg igår, men nu kör vi på som vanligt igen. Nedanstående text publiceras på förekommen anledning efter en filmdiskussion IRL. You know who you are…
***
På ett sätt är Annies gränslande av garageporten (för att hon inte vill besvära sin KK Ted med att öppna den) slutet på en lång räcka misslyckanden. Hon har inte lyckats få Ted till någon form av åtagande i förhållandet trots att det är helt uppenbart att hon inte känner sig bekväm med att de bara är KK. Lika uppenbart är det att hon egentligen borde be Ted att flyga och fara eftersom hon skulle få ut mer av en medelmåttigt prissatt vibrator. Hon har konkat sin kakbutik och jobbar nu istället som smyckeförsäljare men har stora problem med att förmedla ett övertygande ”love is eternal-face”.
That’s what HE said!