You are currently browsing the tag archive for the ‘Bröllop’ tag.
Jag antar att man får vara evigt tacksam för att likheterna med Twilight-filmserien slutar i och med att även denna tredje film inleds med ett sagobröllop. Försöken att kavla ut denna redan lövtunna historia till två filmer hade sannolikt fått det cineastiska universat att implodera.
Annonser
1960-tal. Pampigt kyrkbröllop, glada föräldrar, pirrigt brudpar och så iväg i hennes pappas dyra bil till en traditionellt brittisk kuststad för en traditionellt brittisk smekmånad. Och, förstås, bröllopsnatt…
I vanliga fall skulle denna höjdpunkt ha varit slutet på historien – efter sju sorger och åtta bedrövelser får de unga tu äntligen varandra, efter att ha tvivlat och trånat i vad som verkat vara en evighet. Men On Chesil Beach släpper ned oss tillsammans med Florence och Edward i den där traditionellt brittiska bröllopssviten vid Dorsetkusten och det står snart klart att det knappast är någon känslomässigt klimax vi får bevittna.
alt. titel: Guldrushens glada dagar
Ända sedan Homer Simpson besviket utropade ”Why did they have to screw up a perfectly serviceable wagon story with all that fruity singing?!” medan Marge och Lisa beundrade Lee Marvins “marvelous splits” har jag varit nyfiken på Westernmusikalen Paint Your Wagon.
alt. titel: Wedding Bells
Det pågår en hel del stenkastning mot den moderna filmindustrin – filmerna är utslätade, uppföljarna oräkneliga och historierna så lövtunna att man ibland kan misstänka att deras tillblivelse handlar om helt andra saker än artistisk kreativitet. Men som vanligt räcker det med en smula rotande för att inse att inget av detta är nya fenomen.
One Boss to rule them all, One Boss to organise them
One Boss to bring the all and in America normalise them
Nu är kanske inte Don Vito Corleone capo di tutti capi, i alla fall inte om han får säga det själv eftersom han är en ödmjuk man som föredrar att verka i kulisserna. Men med sitt sinne för diplomati och taktik (kombinerat med välplacerad hänsynslöshet) har han spelat en viktig roll inom New Yorks fem maffia-familjer. Så länge han sitter säkert i sadeln gör också Corleonefamiljen det.
Har du legat vaken om nätterna de senaste 14 åren? Vridit och vänt på dig med samma fråga malandes i skallen: hur i all världen gick det för Toula Portokalos, hennes icke-grekiske make Ian och hennes extremt grekiska familj?
Alt. titel: Bröllopskaos, Serial (Bad) Weddings
Utåt sett måste förstås Claude och Marie Verneuil le och visa upp en lycklig fasad. Men när de ligger i sängen tillsammans om kvällarna tycker de, som hängivna katoliker, att det finns anledning att fråga vad de gjort gud för ont. Något måste han ju ha emot dem när tre av fyra döttrar inte bara gängat sig med icke-katoliker utan också med icke infödda fransmän.
Efter att ha tagit mig igenom Antichrist utan uppenbara tecken på någon nära-dödenupplevelse, kände jag mig härdad nog att omedelbart kasta mig över Melancholia med en gång. Varför vänta, liksom?
Filmen som faktiskt var anledningen till att von Trier nazi-skämtade bort sig där i Cannes har övergett hans traditionella kapitelindelning och istället får vi följa två systrar, Justine och Juli… nä, Claire heter hon faktiskt.
Av olika anledningar blev det inget inlägg igår, men nu kör vi på som vanligt igen. Nedanstående text publiceras på förekommen anledning efter en filmdiskussion IRL. You know who you are…
***
På ett sätt är Annies gränslande av garageporten (för att hon inte vill besvära sin KK Ted med att öppna den) slutet på en lång räcka misslyckanden. Hon har inte lyckats få Ted till någon form av åtagande i förhållandet trots att det är helt uppenbart att hon inte känner sig bekväm med att de bara är KK. Lika uppenbart är det att hon egentligen borde be Ted att flyga och fara eftersom hon skulle få ut mer av en medelmåttigt prissatt vibrator. Hon har konkat sin kakbutik och jobbar nu istället som smyckeförsäljare men har stora problem med att förmedla ett övertygande ”love is eternal-face”.
Publicerad i Västerbottenskuriren september 1998 (?)
Året är 1985. Vi snackar smala läderslipsar, modefärgerna aprikos och turkos, röda läderjackor, stentvättade jeans, breda strassbälten, icke vattenfast mascara, keyboard-mönstrade slipsar och inte minst musik! Musiken står Robbie Hart för i egenskap av bröllopssångare, och han är bra på det han gör. Han låter fulla tonåringar kräkas utan att mamma och pappa ser, kort sagt reder upp alla pinsamma situationer som kan uppstå på bröllop. Men när Robbie överges på sitt eget bröllop blir han bitter och hatar allt vad brudar och brudgummar heter och funkar naturligtvis inte så bra som bröllopssångare. Inte blir det hela bättre av att tjejen som han fallit för (efter sin svikande fästmö) skall gifta sig med ett riktigt kräk.
That’s what HE said!