Marry Me (2022)

Marry Me är inte bara titeln på dagens film, utan också på hitlisteplågan från superkändisarna Kat Valdez och Bastian (lillkillen från Den oändliga historien har i sanning växt till sig. Och skaffat en massa tatueringar). De har under ett drygt år varit kändisparet framför alla och planerar att nu ta sin låttitel synnerligen bokstavligt. Inför Gud, men kanske än viktigare, tusentals konsertfans och miljontals fler via livestreaming ska de avsluta en extravagant turné med en bröllopsceremoni innan det är dags för smekmånad. Man kan ju fråga sig hur många minuter av den som inte kommer att livestreamas…

Men de ömma tu kommer aldrig så långt. Sekunder innan det är dags att knyta hymens band släpps nämligen en kort video där Bastian har ett…indiskret ögonblick med Kats assistent. Utan någon direkt möjlighet att under tystnad dra sig tillbaka för att få sitt hjärta krossat ifred bestämmer Kat sig för att desperata tider kräver desperata åtgärder. Mitt i konserthavet ser hon en helt vanlig kille hålla upp en skylt där det står ”Marry Me” och Kat tänker att va fan och säger ”Ja”.

Och därmed vänder hon upp och ned på Charlie Gilberts liv, en rätt vanlig frånskild pappa och mattelärare. Från början är deras relation inte stort mer än en handfull presskonferenser och arrangerade fototillfällen men så småningom kommer de varandra allt närmare.

Nej, Marry Me avviker inte många millimeter från bekanta romcom-taxonomin men filmen är samtidigt ett välgjort och ganska gulligt exemplar inom den floran. Nyordningar är inget självändamål i sig och ibland duger det gott med något välkänt, bara det är gjort med hyfsad kvalitet. I fallet Marry Me består kvaliteten både av manus, generellt produktionsvärde och insatserna från framförallt Jennifer Lopez och Owen Wilson i rollerna som Kat och Charlie. De har bra kemi sins emellan och känns hyfsat naturliga tillsammans.

Den ljuvliga Sarah Silverman är också bra som Charlies kollega och ingjuter några droppar (men knappast mer än så) välbehövlig syra mitt i all sirapen. Jag ska väl inte påstå att jag förlorade mitt hjärta till den delen av historien som rörde Charlies dotter Lou, spelad av Chloe Coleman, men även hon gör en bra prestation och rollen krävs naturligtvis för att befästa hans status som en Reko Man.

En anings större cred tycker jag dock ska gå till just Lopez eftersom det såklart ger Marry Me en extra tyngd att hennes Kat framför låtar som faktiskt skulle kunna ligga på hitlistorna. Allt för ofta blir det halvtama hittepå-låtar när någon ska spela artist på film men Lopez har en otvetydig superstjärneaura som verkligen lyser när hon släpper fram den. Scenen där hon sjunger ensam, enbart ackompanjerad av en enkel gitarr, är nära nog bländande i det avseendet. I förmågan att både vara en habil skådis och kunna avge rejäl superstjärneaura matchar Lopez utan problem Cher, särskilt när den senare numera botoxat sönder ansiktet.

Marry Me känns också som modern film då man tycks ha lagt sig vinn om att skapa en ganska diversifierad statistuppsättning utan att det görs någon större grej av vare sig funktionsnedsättningar eller icke-hetero-förhållanden. Inget som på något sätt är avgörande för min uppfattning om filmen, men som hjälper det allmänt gedigna och genomtänkta intrycket.

Det jag däremot möjligen skulle kunna ha åsikter om är att Kat känns lite ”tom” i förhållande till Charlie. Charlie framställs tydligt som pappa till Lou (det finns också en jycke med i leken) samt pratar gärna och mycket om relationen med sin egen mamma. Kat blir i det avseendet främst en kvinna på jakt efter en stadigvarande romans att fylla sitt liv med. Möjligen också en kvinna som på grund av sitt kön tvingas kämpa hårdare än sina manliga motparter i den mördande kändisbranschen.

Meeeeen…bland är det skönt att se en film där majoriteten av alla rollfigurer faktiskt försöker vara generellt hyggliga människor och som är enkel, utan att för den skull bli onödigt banal. Ibland behöver livet inte vara mer komplicerat än en film som Marry Me.

Musikalvecka: High Society (1956)

alt. titel: En skön historia, Fint folk flørter

Alla avundas överklassens fina folk, the rich and famous. Men just på grund av det flockas också gamarna. Exempelvis till Newport, där Tracy Lord, blott 26 år gammal, ska gifta sig för andra gången! Eftersom Mr. Lord för närvarande har en allmänt känd kärleksaffär med en balettflicka och inte lever tillsammans med sin familj har redaktören för SPY Magazine (”Its finger on the pulse and its ear to the ground”) inga större problem att hitta en utpressningsvinkel. Om familjen Lord inte vill ha hela den solkiga affären uppblåst i tidningen får de ta skeden i vacker hand och bjuda in reportern Mike Connor samt fotografen Liz Imbrie till både sitt hem och bröllopet.

Musikalvecka: Corpse Bride (2005)

alt. titel: Tim Burton’s Corpse Bride

Nell och William Van Dort är själaglada. Äntligen ska det nyrika fiskhandlarparet släppas in i stadens finsalonger och nyckeln är sonen Victor. Victor, som är känslig själ och gillar att måla fjärilar eller spela piano. Som inte gillar tanken på att giftas bort med någon han aldrig ens träffat.

L’uomo senza memoria (1974)

alt. titel: Puzzle, Man Without a Memory, Dødens puslespil

Sara vet inte vart Ted tagit vägen och hon har hunnit bli rejält förbannad på sin tölpaktige make där hon går och väntar i Portofino. De var precis nygifta och han skulle ju snart följa efter henne när de skildes åt i New York! Nå, nygift eller inte, Sara har börjat trösta sig med Reinhardt istället. Men så dyker Ted upp från ingenstans (noga räknat från London) som en inte särskilt glad överraskning.

The Farewell (2019)

Som vanligt vet man aldrig vad man får när det drar ihop sig till Filmspanarnas årliga filmfestivaldag. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig när The Farewell öppnar upp med ett telefonsamtal mellan en äldre kinesisk kvinna och en yngre dito som av allt att döma är hennes barnbarn. Snart står det dock klart att den äldre kvinnan befinner sig på ett sjukhus, vilket hon inte låtsas om inför sin sondotter, medan den yngre, kallad Billie, rör sig på vimlande New York-gator. Billies familj flyttade till USA när hon bara var sex år men hon upprätthåller av allt att döma en kärleksfull relation med sin farmor, Nai Nai, över telefon.

Fifty Shades Freed (2018)

Jag antar att man får vara evigt tacksam för att likheterna med Twilight-filmserien slutar i och med att även denna tredje film inleds med ett sagobröllop. Försöken att kavla ut denna redan lövtunna historia till två filmer hade sannolikt fått det cineastiska universat att implodera.

On Chesil Beach (2017)

1960-tal. Pampigt kyrkbröllop, glada föräldrar, pirrigt brudpar och så iväg i hennes pappas dyra bil till en traditionellt brittisk kuststad för en traditionellt brittisk smekmånad. Och, förstås, bröllopsnatt…

I vanliga fall skulle denna höjdpunkt ha varit slutet på historien – efter sju sorger och åtta bedrövelser får de unga tu äntligen varandra, efter att ha tvivlat och trånat i vad som verkat vara en evighet. Men On Chesil Beach släpper ned oss tillsammans med Florence och Edward i den där traditionellt brittiska bröllopssviten vid Dorsetkusten och det står snart klart att det knappast är någon känslomässigt klimax vi får bevittna.

Musikalvecka: Paint Your Wagon (1969)

alt. titel: Guldrushens glada dagar

Ända sedan Homer Simpson besviket utropade ”Why did they have to screw up a perfectly serviceable wagon story with all that fruity singing?!” medan Marge och Lisa beundrade Lee Marvins “marvelous splits” har jag varit nyfiken på Westernmusikalen Paint Your Wagon.

Musikalvecka: Royal Wedding (1951)

alt. titel: Wedding Bells

Det pågår en hel del stenkastning mot den moderna filmindustrin – filmerna är utslätade, uppföljarna oräkneliga och historierna så lövtunna att man ibland kan misstänka att deras tillblivelse handlar om helt andra saker än artistisk kreativitet. Men som vanligt räcker det med en smula rotande för att inse att inget av detta är nya fenomen.

The Godfather (1972)

One Boss to rule them all, One Boss to organise them
One Boss to bring the all and in America normalise them

Nu är kanske inte Don Vito Corleone capo di tutti capi, i alla fall inte om han får säga det själv eftersom han är en ödmjuk man som föredrar att verka i kulisserna. Men med sitt sinne för diplomati och taktik (kombinerat med välplacerad hänsynslöshet) har han spelat en viktig roll inom New Yorks fem maffia-familjer. Så länge han sitter säkert i sadeln gör också Corleonefamiljen det.