Lionheart (2018)

Betänk nidbilden av en film i Oscars-klassen Best International Feature Film: ett långsamt och svårmodigt svart-vitt drama, gärna östeuropeiskt, om vedermödorna som drabbar en lantbrukarfamilj eller varför inte en katolsk nunna? I det sammanhanget känns nigerianska Lionheart kanske lite apart. Men så noterar jag att filmen var landets absolut första bidrag någonsin i den klassen och det hela blir en smula mer begripligt.

Ett stort statligt busskontrakt ligger i potten och Lionheart Transport är ett av företagen som konkurrerar om det. Den lismande uppkomlingen Samuel brinner av iver att få genomföra den viktiga presentationen men i sista sekunden anländer dagens hjältinna, Adaeze, för att kunna hålla ett bejublat framförande. Allt ser ut vara vara klappat och klart men så slår katastrofen till: Ernest Obiagu (grundare av Lionheart, tillika Adaezes far) drabbas av en hjärtinfarkt.

Adaeze är ganska säker på att få ta över företaget medan fadern vilar upp sig men in på scen träder istället hennes farbror, Goodswill. Det är dock en besvikelse som hon glömmer bort illa kvickt när det visar sig att Ernest tagit ett enormt banklån som nu måste betalas tillbaka inom 30 dagar med pengar som absolut inte finns i Lionhearts kassakistor. Nu tvingas Adaeze och Goodswill jobba tillsammans för att inte förlora Lionheart till den rovgirige konkurrenten Igwe Pascal.

Det är ju ändå rätt kul när en tjänst som Netflix ger tittarna möjlighet att komma åt filmer som man annars aldrig skulle komma åt. Att en VHS eller DVD med Lionheart skulle ha hittat fram till svenska hyrhyllor på 90- eller 00-talen känns minst sagt osannolikt. Men nu har jag alltså sett Nigerias första Oscarsbidrag (tyvärr blev Lionheart diskvalificerad tack vare att en stor del av dialogen förs på engelska), en film som dessutom är regisserad av en kvinna som tycks ha många strängar på sin lyra. Bland annat skådespeleri, då Genevieve Nnaji (född 1979) också spelar huvudrollen.

Därför är det kanske inte så förvånande att ett stråk som löper jämsides med Adaeze och Goodswills ansträngningar att rädda bussbolaget är flera hänvisningar till den nigerianska synen på kvinnlighet och familjeskapande. Jag har ingen aning om Lionheart i det perspektivet är sanningsenlig eller en fullkomlig fantasi, för det är inte särskilt mycket som synes stå i vägen för Adaeze på grund av hennes kön. Båda hennes föräldrar hyllar henne som en självständig och klipsk affärskvinna (särskilt med tanke på att hennes bror framstår som en hip hop-slacker) och tycks inte ha några som helst uttalade krav på vare sig svärson eller barnbarn. Samtidigt förekommer förstås män som kan tänka sig att låna ut pengar till Adaeze mot lite betalning i…natura.

Jag skulle i och för sig också kunna tänka mig att Genevieve Nnaji skapat sin Adaeze som en positiv, om än något utopisk, förebild för unga nigerianska kvinnor. Ett ideal att sträva mot, en kvinna som är lika driven i affärer som en man och mer intresserad av att rädda sitt och faderns företag än att skaffa make och familj.

En utopi som förvisso passar ganska väl in i Lionhearts stämning, ety den är avgjort lättsam. Beskrivningen av hur man hanterar ett företag synes lika utopisk som filmens hjältinna och allt eftersom dagarna rinner iväg för att kunna betala det där banklånet, desto tydligare blir det att vi är på väg mot en riktigt fet Deus Ex Machina-upplösning.

Filmens olika tonarter signaleras övertydligt via ett högst generiskt soundtrack, vilket samtidigt passar ganska bra ihop med likaledes övertydliga scener som ska försöka beskriva vändningar i historien. Eftersom skådespeleriet ibland också känns väl amatörmässigt ger helheten ett rätt grovhugget intryck. Här finns inget av subtiliteter eller pretentiös undertext, Lionheart är i flera avseenden en WYSIWYG-film. Och detta faktum, tillsammans med intrycket att den ska vara en komedi som tyvärr inte är särskilt rolig, skapar en produkt vars främsta intresse ligger i vad jag som tittare tror mig kunna dra för slutsatser om Nigeria.

Förutom det genusmässiga handlar Lionhearts kärnbudskap om stabilitet och familjeägande framför kortsiktiga vinstintressen, men att samtidigt vara öppen för förändringar och inte stagnera. Jag undrar så klart om jag ska tolka detta som något signifikant för just det nigerianska samhället. Annars känns det som ett tillräckligt allmängiltigt budskap för att det lika gärna skulle kunna genomsyra en amerikansk, kinesisk eller europeisk film.

Är man ute efter att se något som känns ganska välbekant men som placerats i ett lagomt ovant sammanhang kan Lionheart vara värd en titt. Hoppas dock inte allt för mycket på den där humor-etiketten.

Bara för att det finns nigerianska filmer på Netflix kanske man ändå inte kommer sig för att se dem. Så än en gång stort tack till podden Snacka om film! som med sitt jorden runt-tema gav ett välkommet incitament till att se en film jag inte visste ett smack om i förväg.

Sabrina (1995)

Publicerad i Västerbottens Kuriren i mars 1996.

Man kan lugnt säga att Julia Ormond det senaste året har uppvisat en formligt lysande blixtkarriär. Sedan ankomsten till Hollywood har hennes motspelare varit Brad Pitt och Anthony Hopkins, Sean Connery och Richard Gere, samt nu i denna senaste film, Harrison Ford.