Publicerad i Västerbottens Kuriren i mars 1996.

Man kan lugnt säga att Julia Ormond det senaste året har uppvisat en formligt lysande blixtkarriär. Sedan ankomsten till Hollywood har hennes motspelare varit Brad Pitt och Anthony Hopkins, Sean Connery och Richard Gere, samt nu i denna senaste film, Harrison Ford.

Sabrina är egentligen en remake av en film från 1954, och historien är med andra ord ganska så tidlös. Sabrina Fairchild (Ormond) är chaufförens dotter och hopplöst förälskad i David (Kinnear), en av sönerna i huset. Då en resa till Paris yppar sig tar hon tillfället i flykten för att komma undan sitt livs kärlek och medan hon finner sig själv i denna metropol, så går David och förlovar sig. Brodern Linus (Ford) som styr det Stora Företaget med järnhand tycker att denna förlovning är alldeles utmärkt eftersom det visar sig att fästmön är dotter till ägarna av ett företag som han planerar en fusion med. Paniken uppstår emellertid när Sabrina kommer hem igen och David blir hals överhuvud förälskad. När risken för att förlovningen, och därmed hela affären, skall gå i stöpet träder Linus själv in för att vända Sabrinas håg från David och mot honom själv. Som en fullkomlig överraskning visar det sig dock att den hårdhjärtade finansmannen själv faller för den livfulla flickan.

Av någon anledning lyckas alltid remakes få en viss eftertänksam rytm som saknas i modernare film, så också i Sabrina. John Williams visar att han inte bara kan skriva bombastisk dinosauriemusik, utan presenterar här ett lättsamt och charmigt score. Sabrina är (precis som Pollacks förra verk, Firman) en gedigen film, något som inte minst beror på de båda manliga huvudaktörerna. Harrison Ford ger en riktigt gripande bild av en man som ägnat hela sitt liv åt affärer, bara för att upptäcka att det inte var något riktigt liv. Greg Kinnear är inte sämre som den oförbätterlige playboyen som på slutet ändå lyckas bättra sig. Något svagare är Julia Ormond, men å andra sidan behöver hon inte göra så mycket mer än att glittra med rådjursögonen och man lyckas ändå få till någon form av gnista mellan henne och Ford. Sabrina bevisar att grå tinningars charm räcker längst.

Detta är den typen av film som gör att man lämnar biosalongen i full förtröstan om att världen är ett gott ställe, att det faktiskt går att se allt i rosenrött och att äkta kärlek existerar också i hjärtat hos finansmännen.

Omdöme 2011:
På förekommen anledning från Fiffis Filmtajm som skrev om Sabrina för knappt en vecka sedan. Det intressanta är att jag inte sett om den sedan denna första titt och min minnesbild var en ganska blek historia som inte gav så värst mycket. Sugförmåga ekvivalent med en hyfsat välanvänd Wettextrasa men som ännu inte börjat stinka sur mjölk, ungefär.

Men när jag nu läser om recensionen tycks jag ju ha gillat den på nästan samma grunder som Fiffi själv, om än med ett aningens snålare betyg. Och inte när det gäller Harrison Fords förmåga att uttrycka känslor heller, tycks det. Det är roligt när man kan överraska sig själv…