alt. titel: Dödlig puls, Leg med døden, Inn i det ukjente, L’expérience interdite, Flatliners – Heute ist ein schöner Tag zum Sterben, Linea mortale
Jämsides med Top Gun passade jag på med en omtitt av en annan film som för min del hittills också kunnat kategoriseras som en ”klassiker”. Skulle Joel Schumachers 90-talare Flatliners röna samma öde som Tony Scotts 80-talare?
Fortsätt läsa ”X2: Flatliners (1990 & 2017)”
Det är många med mig som har svårt att stå emot en bra kupp-film och det blir inte så mycket bättre än Steven Soderbergh’s Ocean’s Eleven, en remake av rat pack-filmen med samma titel från 1960. Frank Sinatra och Dean Martin är ersatta med de, under 00-talet sannolikt mer, välkända nunorna hos George Clooney och Brad Pitt.
Fortsätt läsa ”X3: Ocean’s Trilogy (2001-2007)”
När man ser en film som är så pass dålig som Dog Eat Dog men som samtidigt är gjord av någon som är en så pass van filmmakare som Paul Schrader blir man så klart nyfiken. När jag började läsa på om denne Schrader insåg jag att jag egentligen inte alls var särskilt bekant med hans filmografi som regissör. I en slump som kan tolkas som Ödet hade jag American Gigolo ståendes osedd i hyllan. Nu skulle det bli ändring på det.
Hatar inte ni också mammor? Alltså inte bara de ni känner rent personligen, utan alla mammor. Framstår inte moderskapet som en av världens mest bisarra och vidriga påfund?
Nähä, tänkte nästan det… Annars är det det man eventuellt skulle ha kunnat tro efter att ha sett Mother’s Day – att det världen över finns starka grupper som måste övertygas om moderskapets förträfflighet, ja nästintill helighet. Filmen intar lite samma ståndpunkt som det där valåret när Vänsterpartiet försökte marknadsföra sig själva som ”Partiet mot trafficking”. För att alla andra partier var för trafficking…eller nåt…
För oss som är födda på 70-talet låter 1990-talet fortfarande rätt modernt tills man börjar tänka efter och inser att det börjar vara många år sedan det passerades. Särskilt när man kan kontrastera händelser som Nelson Mandelas frigivning i februari och återföreningen av Öst- och Västtyskland i oktober (vissa skulle säkert också räkna Margaret Thatchers avgång i november hit) mot det rådande världsläget. Som till viss del i och för sig säkert är beroende av det faktum att Irak invaderade Kuwait i augusti. Och kanske det faktum att Milli Vanilli avslöjas som bluffar…
”Come on Cohaagen! Give these peeeeple äiiiiii!”
Det ligger faktiskt rätt nära till hands att tänka på Arnies klassiska utrop från Total Recall när karaktärerna i Red Planet kämpar för varje andetag som fiskar på land. Mars har ständigt retat fantasin hos jordborna. Så nära, men ändå så ogästvänlig…
Dan följer snygga men fullkomligt främmande Alice till sjukhuset efter att hon blivit påkörd på Londons gator. De fastnar så pass för varandra att de blir ihop och, får vi anta, sätter på varandra. Ett år senare blir Dan fotograferad av snygga och något mognare Anna för ett boksläpp och vill sätta på henne, trots att han fortfarande är ihop med Alice. Ytterligare lite senare sexchattar Dan med läkaren Larry och låtsas vara Anna. Hon, det vill säga Dan, stämmer träff med Larry vid London Aquarium. Som av en händelse råkar den riktiga Anna vara på plats och efter inledande missförstånd blir de ihop och, får vi anta, sätter på varandra.
Publicerad i Västerbottens Kuriren i april 1996
Tre av de mest kända och klassiska skräckromanerna kom alla inom samma århundrade: Frankenstein, Dr Jekyll och Mr Hyde samt Dracula. Efter Coppolas och Branaghs mycket bokstavstrogna filmversioner av den sista och första har nu Stephen Frears bestämt sig för att ta itu med det mittersta verket, det som sysselsätter sig med människors godhet och ondska och omöjligheten för det ena att existera utan det andra.
Rörliga bilder och tryckta ord 