You are currently browsing the tag archive for the ‘TV-film’ tag.

När jag flyttade upp till Umeå för att börja på universitetet var jag i många avseenden en TV-mässig oskuld, uppväxt på ettan, tvåan och, under en mycket kort period, fyran. Det var dock en situation som snabbt kunde åtgärdas med hjälp av korridorsboende och en gemensam TV som fick in både trean, femman och ZTV.

Amerikanska talkshows var alltså inget välbekant koncept men det gick rätt snabbt att i alla fall få pejl på vem den där Oprah var. Men så en dag dök det upp en talkshow som inte var som andra talkshows, ledd av en man vid namn Jerry Springer. Publiken var mer högljudd, gästerna trashigare och mer tragiska. Det var svårt att bestämma sig för om den där tragiska stämningen förstärktes eller lättades upp av det faktum att vissa gäster helt plötsligt hamnade i handgemäng med varandra. Först blev man förstås chockad över att sådant kunde få tillåtas men ganska snart insåg man att de där ”slagsmålen” mellan både gäster och publik sannolikt var lika överlagda och regisserade som wrestlingmatcher.

Jerry Springer tycks knappast leva i någon förnekelse av vad hans show innehåller: ”It’s just a show. It’s not the end of Western Civilization. It’s chewing gum”. Han har också spelat sig själv i så väl X-files-avsnitt (“The post-modern Prometheus”) som den andra Austin Powers-filmen. Däremot har han inte spelat huvudrollen i den brittiska musikalen som bär hans namn. Han har dock sett den och intygade att det var en bisarr upplevelse att se en musikal som handlade om honom själv plus att det var nervöst att publiken mest tittade på honom för att se hur han skulle reagera på vad som hände på scen.

Vad händer då på scen (ety Jerry Springer: The Opera är ingen ”riktig” film utan en filmatiserad scenföreställning)? Till att börja med framstår historien som vilken Jerry Springer-parodi som helst som aldrig kan bli en parodi eftersom verkligheten konstant ser till att överträffa dikten i form av människospillror som tydligen är beredda att erkänna vad som helst för en flygresa till Chicago och ett par minutrar framför TV-kamerorna.

Publiken hungrar efter att se ”jilted lesbians”, ”chick with a dick” och ”some fighting” och Jerry gör dem inte besvikna. Framför TV-kamerorna paraderar Dwight som bedragit Peaches med Zandra och Zandra med Tremont, Montel som är blöjfetischist och hillbilly-Shawntel som vill bli strippa. Men den avskedade uppvärmningsartisten Jonathan hungrar efter hämnd och ser till att Jerry blir skjuten under en kaosartad upplösning av programmet.

Nu förflyttas Jerry, tillsammans med livvakten Steve, till ett slags limbo där han till slut blir approcherad av Satan själv som vill att han ska göra ett program nere i helvetet och lösa konflikten mellan honom samt himlasnubbarna Jesus och Gud. Jerry kan förstås vägra men priset för det är i så fall att bli ”fucked up the ass with barbed wire”.

Det här kanske det mest utmärkande för Jerry Springer: The Opera, det svärs en helvetiskt massa. Gästernas återkommande omkväde vid alla avslöjandena är ”What the fucking fuck?!”. Men enbart svordomar ingen musikal gör och jag vet inte om det här var så underhållande som jag kanske hade hoppats.

Som sagt, den inledande showen skiljer sig inte på något avgörande sätt från vilket avsnitt som helst av den riktiga Jerry Springer-showen i rent humorpotential (även om de stepdansande Ku Klux Klan-medlemmarna var ett underbart inslag). Den show som sedan äger rum nere i helvetet (när de hamnat där kommenterar Jerry till Steve: ”This looks strangely familiar”) är i och för säg en rätt rolig parodi på det välkända konceptet där Jerry får chans att säga de välkända och föga tröstande orden: ”Jesus, you seem upset”. Däremot känner jag mig lite osäker på vilket budskap som ska förmedlas om nu musikalen ska ha något slags budskap.

Både Gud och Jerry får sjunga om att ”It ain’t easy bein’ me” eftersom alla ber dem om saker och sedan ändå klagar på det de får. Är Jerry Springer Gud? Eller handlar det om att vi alla, både gäster och publik, är patetiska losers som inte kan ta ansvar för sina egna handlingar utan bara vill ha absolution för sedan kunna gå vidare och fortsätta göra korkade grejor? Är personer som Jerry Springer utan skuld i det att de vare sig manar på eller belönar folks idiotier utan bara håller upp en spegel mot det samhälle som vi själva har skapat?

Allt detta kan förstås vara både intressant och sant men som synes tycker i alla fall inte jag att musikalen gör något lysande arbete med att reda i frågorna. Det känns som om musikalskaparna Richard Thomas och Stewart Lee mest tagit chansen att göra en föreställning med en del kluriga rim och en sjujäkla massa svordomar. I princip alla repliker utom Jerrys egna sjungs fram och de är av den där skrikiga typen som jag personligen har väldigt svårt för. Däremot skulle jag kunna tänka mig att detta är en produktion som ger ett helt annat intryck när man sitter på plats i salongen.

Just den här musikalen tror jag att bloggkollegan Filmitch har svårt att toppa idag. Men man vet ju aldrig…

Annonser

Nå, hjärnan har tydligen inte roligare än den gör sig. I det här fallet tyckte min egen att det kanske hade börjat bli lite väl tradigt med alla Brontë-filmerna och serverade därför en liten mindfuck bara för att kolla om jag var vaken.

Läs hela inlägget här »

Aldrig hade väl den unga Jane Eyre trott att hon skulle känna sig så välsignad senare i livet. Uppvuxen hos en snål faster blir hon avpolleterad snarast möjligt hos den hårdhjärtade Mr. Brocklehurst och välgörenhetsinrättningen Lowood. Här straffas flickorna genom att få håret avklippt och tvingade att stå mitt i klassrummet på en pall för att vara androm till varnagel.

Läs hela inlägget här »

Christmas wreathVarför inte avsluta julkavalkaden med inte bara en, utan tio filmer?! Trevlig fjärde advent på er!

***

Charles Dickens kortroman A Christmas Carol sägs mer eller mindre på egen hand ha ingjutit ”the christmas spirit” i det victorianska England och fått gnidiga gubbar att som genom ett trollslag bli generösa åtminstone en gång om året.

Läs hela inlägget här »

The Dunwich Horror 2009alt. titel: H.P. Lovecraft’s Witches

I sitt anletes svett och en fruktansvärt ful peruk föder den vitsminkade (ska man vara albino får man lida pin) Lavinia Whatley tvillingar. Fader: okänd? You wish…

Läs hela inlägget här »

Hamlet 2009Ett tecken så gott som något på William Shakespeares livskraft och dominans inom den engelska dramavärlden torde vara att det sedan början av 1960-talet funnits ett helt teaterkompani som primärt ägnar sig åt gamle Wille, The Royal Shakespeare Company. De har naturligtvis ofta samarbetat med BBC och i slutet av 2000-talet var det dags för Hamlet, i regi av Gregory Doran (som sedan 2012 också varit konstnärlig ledare för hela kompaniet).

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaVad krävs för det perfekta äktenskapet? En extravagant uppvaktning med långresor och såar av champagne? En lagomt lång förlovning? Drömbröllopet med brudtärnor i matchande klänningar och 300 gäster? Ett vattentätt äktenskapsförord? Ett olje- och latextätt SM-kontrakt?

Men sedan då? Det kanske inte alltid är så enkelt att hålla den där initala gnistan vid liv. Vardagen tränger sig på, med krav på alla inblandade. Det kommer (kanske) barn. Då är det ju tur att Stepford finns, där i alla fall en av parterna kan få allt han drömt om.

Stepford Wives 1975 Läs hela inlägget här »

Much Ado RetoldNär jag nu ändå klämt två olika adaptionen av Shakespeares gamla dänga Much Ado About Nothing eller Mycket väsen för ingenting som översättningen lyder på svenska kunde jag ju lika gärna ta tredje gången gillt.

Denna version är ytterligare en av deltagarna i BBC-satsningen ShakespeaRe-Told, är regisserad av Brian Percival (som gick vidare till exempelvis adaptionen av Markus Zusacks The Book Thief) och skriven av David Nicholls som gjorde sig ett stort namn 2009 med succén One Day.

Läs hela inlägget här »

Wuthering heightsalt. titel: Svindlande höjder

Den unga Catherine Linton blir förtvivlad när fadern för bort hennes kusin Linton från Thrushcross Grange. Därför blir hon förstås glad när hon upptäcker att Linton befinner sig helt nästgårds, på Wuthering Heights. Lika glad blir hon över att inse att Lintons far Heathcliff, härskaren över det dystra herresätet, då måste vara hennes morbror.

Läs hela inlägget här »

Mazes and MonstersDaniel pressas av sina föräldrar att sluta vid Grant University för att börja läsa datorvetenskap på MIT. De är övertygade om att sonens intresse för programmering av datorspel aldrig kommer att leda någonvart (way to look into that crystal ball, guys…). JayJays mor tycker att det är roligare att gå på ambassadpartyn än att umgås med sin son. Kates far stack från henne och modern när Kate var liten. Och Robbies föräldrar bråkar öppet om moderns alkoholvanor med sonen i baksätet.

Det är alltså fyra traumatiserade ungdomar som samlas på Grant University för att köra ”just one campaign” av fantasyspelet Dungeons and Dragons Mazes and Monsters. Det Robbie inte berättat för sina nya vänner är att han redan blivit utkastad från ett tidigare lärosäte på grund av överdrivet spelande. Plus att han inte kan sluta tänka på sin mystiskt försvunne bror.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Sleeping Doll
China Miéville, Dial H
Mikael Strömberg, Vätten

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser