You are currently browsing the tag archive for the ‘TV-film’ tag.

Jack Reacheralt titel: One Shot, Jack Reacher: One Shot

Kameran följer den vita skåpbilen, ackompanjerad av hetsigt spänd musik. Vem kör bilen? Vem är det som gör sin egen ammunition i de inklippta scenerna? Vem ska falla offer för krypskyttens kula?

Som det snart visar sig är det inte bara ett offer vi pratar om, utan hela fem stycken. Lyckligtvis har mördaren lämnat efter sig tillräckligt många ledtrådar för att polisen snart ska kunna sikta in sig på en rimlig misstänkt – före detta armékrypskytten James Barr, vilken sannolikt lider av svårartad PTSD.

Men innan Barr görs incommunicado tack vare slagsmålsinducerad koma (via en olycksalig fångtransport) hinner han kommunicera ett, och endast ett, budskap. ”Get Jack Reacher.” Hade det varit upp till polisen hade det nog tagit sin rundliga tid eftersom, vilket kommissarie Emerson raskt konstaterar, ”Jack Reacher is a ghost”. Men före detta militärpolisen Jack Reacher är en moralisk man, vilket i sin tur innebär att han faktiskt självmant dyker upp vid James Barrs sjukhussäng.

Bara för att raskt snappas upp av Barrs försvarsadvokat Helen Rodin. Reacher är ett stort fan av öppna sinnelag och lyckas övertala Helen om detsamma. Därför kommer de bägge snart till slutsatsen att det är något skumt på gång, att någon velat sätta dit James Barr för morden. Vilka i sin tur kanske inte alls är så slumpartade som de först syntes vara.

Det var ju det positiva surret kring filmen som gjorde mig nyfiken på Lee Childs thrillerhjälte Jack Reacher till att börja med. Så det var väl inte mer än rätt att jag efter avslutat läs-värv tog mig an filmen också. På Wikipedia kan jag läsa mig till att det fanns planer på filmatiseringar redan när första boken, Killing Floor, hade publicerats i slutet på 90-talet och det är inte så svårt att förstå.

För Jack Reacher är en tacksam hjälte – en stark moralisk ryggrad i ett stenhårt och monumentalt paket mot en generellt vek och amoralisk omvärld. En man som är lika händig med vapen som han är bekväm med att slå folk som förtjänar det på käften. Någon som tar världens skulder på sina axlar när de väl penetrerat hans personliga sfär. I det här fallet främst representerad av den unga Sandy som trots sina taffliga försök att sätta dit vår hjälte ändå väcker hans icke oansenliga beskyddarinstinkt.

Är man det minsta bekant med filmerna om Jack Reacher (uppföljaren Jack Reacher: Never Go Back såg dagens ljus 2016) lär man knappast ha undgått att Reacher porträtteras av Tom Cruise. Ett bra val för en habil thriller men samtidigt ett lite för välbekant fejs. Själv blir jag i alla fall alldeles för distraherad och ser inte alls någon Jack Reacher (viken egentligen ska vara lite av den klassiske western-hjälten ”the man with no name”) utan bara Tompa Cruise.

Ska man gå in på teknikaliteter är skådisen dessutom alldeles för snygg och alldeles för liten för att bli en trovärdig Reacher, en man som enligt böckerna tornar upp sig över de flesta vad gäller både längd och kroppshydda. Nog för att Cruise har en utsökt gymskulpterad torso men det är knappast muskulaturen hos en man som enligt egen utsago ”never works out” och mestadels lever på cheeseburgare och kaffe.

Cruise har teamat upp med sin regissörskompis Christopher McQuarrie och tillsammans har de skapar något som är den saknade länken mellan Mission: Impossible-serien och en TV-thriller. Stämnings- och utseendemässigt finns här ett förvånansvärt högt produktionsvärde men själva historien levererar inte särskilt mycket mer än en genomsnittlig söndags-film på TV. En söndags-film som tyvärr är utrustad med en synnerligen blek skurk i form av Werner Herzog. Särskilt som hans närvaro ska antyda hittills oanade höjder av rädsla, hot och grymhet men som i slutänden närmast förvandlas till en slags McGuffin-figur.

Men för all del, är man inte ute efter mer än genomsnittlig söndags-film-nivå kan en Jack Reacher-film absolut tjäna sitt syfte. Den förvaltar arvet från böckerna relativt väl och jag kan bara anta att Lee Child tycker detsamma. För om du uppmärksammade den där receptionspolisen som var märkligt lik Bryan Cranston? Ingen mindre än författaren i egen hög person. Vad är det för poäng med att skapa en cool hjälte om man inte kan få casha in i form av en mindre cameo?

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser

The Bogus Witch ProjectTill alla er som någon sett en Zucker, Abrahams & Zucker-parodi (Airplane!, Top Secret) och tänkt ”det där kan ju inte vara så svårt”: se The Bogus Witch Project för en tillnyktrande insikt att det faktiskt krävs kompetens och handlag för att göra en rolig parodi.

The Blair Witch Project har inte bara på sitt samvete att vara en överskattad skräckfilm. Genom att utgöra inspiration till The Bogus Witch Project kan den härmed också parkera sig i time out-stolen för all evighet.

The Bogus Witch Project är inte ens en hel film, utan en episodfilm där den samlande kraften är att alla de huvudsakliga elementen är parodier på The Blair Witch Project. Däremellan förekommer fejkade trailers för ”roliga” TV-program som ”America’s Scariest Home Video” och något slags Home Shopping Network som säljer pinn-häxor och jackor gjorda av äkta människohud.

Här har man försökt att göra inte en, utan fem, olika parodier på premissen ”tre ungdomar filmar sina efterforskningar och råkar illa ut”: The Watts Bitch Project, The Bel Air Witch Project, The Blair Underwood Project, The Willie Witch Project och The Griffith Park Witch Project. Dessutom finns ett segment med ståupparen Pauly Shore som går på bio för att se ”The Blair Witch Project Parody”.

Publiken trakteras alltså med fem olika versioner av en tjej som ska gråta in i kameran där minst en går ut på att hon snorar väldigt mycket samtidigt som hon håller kameran i ett extremt grodperspektiv. Minst tre av de fem innehåller ”skämtet” att någon fiser inne i tältet och minst två att killen som står upptryckt i ett hörn med ryggen mot kameran gör det för att han pinkar.

Jag skulle möjligen i det här läget ösa ett par väl valda ord över manusförfattaren Sam Jaffe om det inte vore för att jag misstänker att den stackars mannen råkat ut för en ren identitetsstöld. Enligt IMDb är Sam Jaffe nämligen född 1901 och framförallt varit associate producer för nio filmer mellan 1932 och 1973 (bland dem Born Free). Han anges ha dött 2000, alltså samma år som The Bogus Witch Project hade (TV-)premiär.

Skådespelarinsatserna är så pass undermåliga att det är högst oklart om det ska vara meningen eller om de faktiskt försöker agera. Som vanligt i de här fallen blir jag mest förundrad och förvirrad över frågan som ständigt rullar runt inne i skallen: ”vem i hela helvete har betalat för att detta ska ges ut på DVD?!”

På pappret finns för all del ett par underhållande koncept eller infall, må sedan vara att de är så enkla att de bygger på att spela upp The Blair Witch Project i stadsmiljö istället för ute i skogen. Men här kommer det där med handlag och kompetens in i bilden, för i det här fallet blir det uppenbart att det inte räcker med ett par roliga infall för att skapa en parodi-film som är underhållande för någon annan än de närmast sörjande.

Men i och för sig, jag sörjer ganska mycket över mina förlorade 80 minutrar. Jag hade ju kunnat spendera dem med att rensa avloppet istället. Alternativt gräva ut ögonen med en rostig sked för att slippa The Bogus Witch Project.

star_bomb

alt. titel: På västfronten intet nytt

Mönstret börjar kännas igen: efter utläst bok kommer suget att se eventuella adaptioner som ett brev på posten. I fallet På västfronten intet nytt tycks det lite oväntat nog bara finnas två välkända filmversioner, bägge amerikanska. En svart-vit från 1930 och en TV-film från 1979. Bägge två fanns på YouTube och bägge klockade in på närmare tre timmar vardera. Bara att hugga in!

Läs hela inlägget här »

YouTube visade sig vara en oväntat rik ljudbokskälla att ösa ur när det kom till välkända snubbe-författare som jag hittills inte orkat ta mig an bok-ledes. För visst känns det väl som att exempelvis Tom Clancy och Ken Follett är Män som skriver böcker för andra Män? Nu hade turen kommit till Robert Ludlum och hans Jason Bourne.

Läs hela inlägget här »

De olika adaptionerna av Mary Shelleys berömda roman är lika mångtaliga som isbergen vid Nordpolen. Jag hade precis sett klart Victor Frankenstein när jag sprang på denna tidigare version av historien. Klart att jag måste se vad den hade att bjuda på!

Läs hela inlägget här »

När jag flyttade upp till Umeå för att börja på universitetet var jag i många avseenden en TV-mässig oskuld, uppväxt på ettan, tvåan och, under en mycket kort period, fyran. Det var dock en situation som snabbt kunde åtgärdas med hjälp av korridorsboende och en gemensam TV som fick in både trean, femman och ZTV.

Läs hela inlägget här »

Nå, hjärnan har tydligen inte roligare än den gör sig. I det här fallet tyckte min egen att det kanske hade börjat bli lite väl tradigt med alla Brontë-filmerna och serverade därför en liten mindfuck bara för att kolla om jag var vaken.

Läs hela inlägget här »

Aldrig hade väl den unga Jane Eyre trott att hon skulle känna sig så välsignad senare i livet. Uppvuxen hos en snål faster blir hon avpolleterad snarast möjligt hos den hårdhjärtade Mr. Brocklehurst och välgörenhetsinrättningen Lowood. Här straffas flickorna genom att få håret avklippt och tvingade att stå mitt i klassrummet på en pall för att vara androm till varnagel.

Läs hela inlägget här »

Christmas wreathVarför inte avsluta julkavalkaden med inte bara en, utan tio filmer?! Trevlig fjärde advent på er!

***

Charles Dickens kortroman A Christmas Carol sägs mer eller mindre på egen hand ha ingjutit ”the christmas spirit” i det victorianska England och fått gnidiga gubbar att som genom ett trollslag bli generösa åtminstone en gång om året.

Läs hela inlägget här »

The Dunwich Horror 2009alt. titel: H.P. Lovecraft’s Witches

I sitt anletes svett och en fruktansvärt ful peruk föder den vitsminkade (ska man vara albino får man lida pin) Lavinia Whatley tvillingar. Fader: okänd? You wish…

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Lev Grossman, The Magicians
Roslund & Hellström, Tre minuter
Michael Connelly, The Lincoln Lawyer

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser