You are currently browsing the tag archive for the ‘Tom Holland’ tag.
alt.titel: Langoljärerna, Langoliers – Die andere Dimension, Stephen Kings Langoliers – Verschollen im Zeitloch, Stephen King’s The Langoliers
American Pride Flight 29 lyfter från LAX utan problem och flera av passagerarna passar på att knoppa in innan det är dags för landning tvärs över kontinenten, i Boston. Men när de väcks av ett skrik från den unga Dinah Bellman är flighten långt ifrån över.
Det visar sig att flertalet av de andra passagerarna försvunnit som en skara bortblåsta rökpustar, allt de lämnat efter sig är materiella ting som klockor och handväskor. Enligt planets navigeringssystem är de kvar på kursen mot Boston men Brian Engle, som lyckligtvis visar sig vara pilot, väljer att landa i Bangor eftersom det är en mindre flygplats. Väl på plats i Maine inser det lilla gänget att något är väldigt fel och då tänker de inte på affärsmannen Craig Toomys nära förestående nervösa sammanbrott.
Det ska till deckarförfattaren Bob Jenkins för att knäcka gåtan – de har flugit genom en reva i tiden och befinner sig nu i ”igår”. Dofter, ljud och smaker har alla börjat läcka ut ur detta igår och via Dinah förstår de att något ännu mera olycksbådande är på väg mot dem.
Ännu en TV-miniserie (två avsnitt om 90 mins vardera), den här gången regisserad och skriven av ingen mindre än Tom Holland. Mannen bakom såväl Fright Night som den första Child’s Play. Lite av en veteran med andra ord. Dessutom har man lyckats fånga in stabile David Morse i rollen som pilot-Brian och visst känner vi igen Bronson Pinchot som spelar den labile Toomy?
Jag börjar misstänka att jag i och med årets Halloween-tema riskerar att överanvända ordet ”tyvärr”. För…tyvärr…räcker varken Holland eller Morse till för att The Langoliers ska bli en särskilt bra filmupplevelse. Nu är i och för sig förlagan en medel-King om jag inte missminner mig, så utfallet torde vara mer ursäktligt än i exempel som Salem’s Lot eller The Stand.
Adaptionen gör tydligt att detta inte är en av Kings starkaste idéer och att långnovellen i mångt och mycket bygger på hans förmåga att skapa en intressant och engagerande gruppdynamik. När produktionen då utgår från (1) ett manus som inte plockar upp särskilt mycket av karaktärsutveckling eller psykologisk fingertoppskänsla och (2) skådisar som inte har sin allra mest engagerade dag på jobbet blir det tyvärr av och till direkt segdraget. Avslutningen, med ett sådant där glädjefyllt freeze-frame-gruppskutt (som känns ansträngt under de bästa av omständigheter) blir…inte bra.
En av detaljerna jag minns allra tydligast från förlagan är beskrivningen av hur Toomy, först långsamt och sedan allt mer akut, förlorar vettet. Bronson Pinchot är inte rätt man för att uttrycka rå ångest om vi säger så, vilket innebär att hans galning blir mer av comic relief-typen.
King är knappast främmande för att sätta in författare som ett nav i sina berättelser. I fallet The Langoliers misstänker jag dock att Bob Jenkins främst tjänar som ett långfinger mot alla de där taskiga typerna som under hela Kings författarbana undrat ”Så när ska du skaffa dig ett riktigt jobb?”. Alternativt ”När ska du börja skriva riktiga böcker?” (kod för diskbänksrealistiska psykologiska dramer). Tack var sin fantasifulla författarådra är nämligen Jenkins bidrag avgörande för att de allihopa ska klara sig ur knipan. Men uttrycksmässigt blir det inte mer upphetsande än att Dean Stockwell knallar runt och kniper ihop ögonen i någon slags djupsinnig tänkarmin.
Förutom flodvågen av ordet ”tyvärr” inser jag att detta Halloween-tema också kan komma att innehålla ett pärlband av texter som alla säger ungefär samma sak: The Langoliers bjuder på specialeffekter som utan tvekan är de mest hiskeliga som hittills förekommit i detta tema. Hell, i hela filmhistorien. Jag var nog inte helt med på Kings egen beskrivning av dessa monster men han måste ändå ha presterat något som var bättre än denna direkt plågsamt fula CGI. Jag skäms å allas vägnar när det dyker upp några slags pixliga stenbumlingar med kromade trianglar istället för tänder vilka ”tuggar” sig igenom en terminalbyggnad med samma finess som när man försöker rita ett rakt streck på fri hand i Paint med en mus. I den jämförande backspegeln framstår plötsligt både The Lawnmower Man och The Stand som värda SIGGRAPH:s Steven Anson Cooms-pris. Eller ja, åtminstone produktioner som hade vett att rätta mun efter matsäcken.
Nej, det här var ju inte så upplyftande. Bara att gå på nästa kandidat. Eller möjligen läsa om The Langoliers för att se hur mycket som är Kings eget fel av det jag nyss tagit mig igenom…
Förlaga: ”The Langoliers” (Four Past Midnight, 1990)
Cameo: Tom Holby (Craig Toomys chef)
Senaste gången vi träffade Peter Parker i en egen Marvel-film var 2017 års Homecoming. Den började ju med att tonåringens högsta önskan var att bli en Avenger men att han till slut upptäckte att det var lite mindre stressig att vara ”your friendly neighborhood Spider-Man”. Sedan kom Thanos och ”the blip” och världen var aldrig sig lik efter det.
Läs hela inlägget här »
En sista gång får jag möjlighet att hänga med i bloggkollegan Jojjenitos Pixar-fredagar. Tack för alla Pixar-fredagar, Jojje! Och så visade det sig dessutom att podden Snacka om film! också hade sett dagens Pixar alldeles nyssens. Är du Patreon-stödjare kan du lyssna med en gång. Är du inte Patreon-stödjare borde du bli det.
***
alt. titel: Framåt, Fremad, Eteenpäin, En avant
Efter att ha tränat fingrarna blodiga på trollkarlsstaven utropar en överlycklig trollkarlslärling ”’Tis so easy!!” när han istället får chansen att pröva på den här nymodigheten alla pratar om – elektriskt ljus. Om vi ska tro Onward var det första steget ned i avgrunden. Ett okänt antal år senare är magin borta ur världen eftersom dess invånare kommit på att tekniska uppfinningar faktiskt gör livet betydligt enklare. Och med magin försvann också förundran ety det finns tydligen inget att förundras över med en teknisk pryttel som en smartphone.
Läs hela inlägget här »
alt. titel: Den onda dockan, Chucky: El muñeco diabólico, Chucky – Die Mörderpuppe, La bambola assassina
Är du kanske lite orolig över att ditt barn låter fantasin springa iväg med sig? Inte alltid kan skilja mellan sanning och lögner, utan påstår saker som rimligen inte kan stämma? Eller också kan det vara så att ditt barns docka blivit hemvist åt själen hos en galen seriemördare som är en fena på voodoo-magi. Det kan också vara så att den där själen letar efter mysigt litet krypin och ser ditt barns kropp som det rätta stället.
Den senaste Avengers-filmen har en upptakt som skulle fått mig att sätta popcornen i halsen om jag suttit med detta perfekta biosnacks i näven. Som det var nu kunde jag bara svära inombords när Tony Stark börjar snacka barn med Pepper Potts. Skulle det här bli vad som väntade – en film om ”livspussel” och de tokroliga situationer som kan uppstå när Iron Man dyker upp med babykräkfläckar på dräkten?
Spider-Man: Homecoming börjar tacknämligt nog inte om från allra första början en tredje gång. Kanske har filmbolagen fått så pass mycket förtroende för sin publik att de faktiskt vågar lita på att vi den här gången kommer ihåg att Peter Parker är lite av en nörd som ständigt trånar efter ouppnåeliga tjejer och hur Spidey fick sina krafter? Fan tro’t, men hur som haver kastas vi lika abrupt som Peter Parker själv in i händelserna som utspelades i Captain America: Civil War där den nye Spidey ju gjorde ett kort gästspel.
På ett sätt är historien om Steve Rogers, aka Captain America, en sinnebild för ett i viss mån schizofrent USA. Å ena sidan fick han alla sina krafter eftersom han litade på vad hans regering sade måste göras för att kunna vinna ett avgörande krig. Å andra sidan har han vid pass sin tredje film (eller femte, beroende på hur man räknar) lärt sig den hårda vägen att den ende man kan lita på är sig själv och möjligen också ett fåtal av sina vänner.
alt. titel: Skräcknatten
Charlie är en rätt vanlig tonåring med rätt vanliga tonårsproblem. Skolan går lite på halvfart (plugga är inte riktigt Charlies grej) och flickvännen Amy är för tillfället sur. Vilket är full begripligt med tanke på att hon efter mycket tjatande från Carlies blueballs gick med på att ha sex med honom och då var han inte intresserad längre!
Svaren på frågan ”Vad är skräck?” torde vara lika mångahanda som antalet personer som tillfrågas. Äkta skrivarparet Christopher Vander Kaay och Kathleen Fernandez-Vander Kaay (som är överens om det mesta förutom huruvida 28 Days Later ska räknas som en zombiefilm eller inte) har passat på att förena nytta med nöje genom att diskutera både skräck och filmbranschens förutsättningar med ett gäng ”cult horror and science-fiction filmmakers”.
That’s what HE said!