You are currently browsing the tag archive for the ‘Tom Holland’ tag.
Den senaste Avengers-filmen har en upptakt som skulle fått mig att sätta popcornen i halsen om jag suttit med detta perfekta biosnacks i näven. Som det var nu kunde jag bara svära inombords när Tony Stark börjar snacka barn med Pepper Potts. Skulle det här bli vad som väntade – en film om ”livspussel” och de tokroliga situationer som kan uppstå när Iron Man dyker upp med babykräkfläckar på dräkten?
Nej, lyckligtvis tar Infinity War raskt en annan vändning och snart är en hel hög med välbekanta hjältar på väg ut i rymden eller i vilt slagsmål på jorden för att försvara två av de sex inifinity-stenarna som skurken Thanos (enligt Wikipedia en ”Eternal-Deviant Hybrid” – så pass…) är ute efter.
Thanos är nämligen tillräckligt mycket av samlarnörd att han är beredd att gå till vilka extremer som helst för att skaffa sig en komplett uppsättning stenar. Fast han ska förstås inte bara lägga dem på en sammetsklädd hylla hemma i TV-rummet och sedan instagramma om sina fynd. Möjligen inspirerad av den klassiska ’68-boken The Population Bomb har han kommit fram till att alla universums resursproblem kan lösas om man bara tar hand om ”the surplus population”. Och det är det han ska ha sin stenbeströdda handske till. Jag kan tänka mig att det redan idag finns en del missriktade miljöivrare som tycker att det skulle vara himla snitsigt om det hållbara samhället låg blott en smärtfri fingerknäppning bort.
Det är bara att erkänna: jag har gjort mig skyldig till att raljera en del över den tsunami av superhjältefilmer som dränkt världens biografer under de senaste åren. Behöver vi verkligen alla dessa filmer? Är de inte bara ett försök från Marvel Studios att klämma så många bioslantar som möjligt ur en publik, vilka likt järnfilspån dras till första bästa superhjältemagnet?
Men i och med Infinity War är jag faktiskt beredd att göra en viss avbön. Nej, blotta mängden mer eller mindre bra superhjältefilmer är kanske inte helt motiverad (ja, jag tittar bland annat på dig, Dark World). Men utan den kontroll som Marvel Studios och Kevin Feige haft över film-, händelse- och personutvecklingar tror jag en produkt som Infinity War hade varit svår att åstadkomma.
Jag har förvisso inte alla filmerna i superfärskt minne och missar säkert både tre och fyra referenser (å andra sidan slipper jag sitta och reta upp mig på eventuella inkonsekvenser) men jag är åtminstone bekant med de olika hjältarna. Jag vet hur de är funtade och är därmed mer benägen att faktiskt intressera mig för vad som händer med dem. Utan att säga för mycket tror jag inte heller att exempelvis avslutningen i Infinity War hade varit möjlig i en fristående film.
Givetvis är Infinity War superlång (2:30) men till skillnad från bland andra The Last Jedi fanns det inte många döda stunder vad gäller själva händelseutvecklingen. Sedan är i och för sig typ halva filmen en enda lång slutfajt, den pågår bara på två eller tre olika ställen. Totalt sett innebär förstås en så pass lång slutfajt också att det kanske blir väl många avsked i slow motion, ackompanjerade av sorglig musik och tystnande stridslarm. Dessutom är regissörs-Russo-bröderna, i likhet med Ran Coogler, inte som bäst när det ska droppas lite comic relief. Putslustiga kommentarer från Tom Hollands Spider-Man eller Chris Pratts Star-Lord känns dock inte riktigt lika sammanbitna och plågsamma som de få exemplen i Black Panther.
Till filmens styrkor hör Josh Brolins Thanos (alltså, det är ju mest Josh Brolins röst, men ändå). Tidigare har Thanos varit en figur som rört sig i skuggorna och i alla fall för min del (som inte har någon bas i serierna) upplevts som en blek men samtidigt töntigt pompös skurk. Här får han chans att visa sina rätta sidor och på det hela taget funkar det bra. Inte minst eftersom jag både kan sympatisera med hans bevekelsegrunder och de hos dem som står emot honom.
Infinity War blev en positiv överraskning samtidigt som jag inte vet om jag hade några direkta förväntningar på filmen. Trots längden skulle jag absolut kunna tänka mig att se om den. Då kanske jag till och med skulle kunna bjuda mig själv på lite popcorn eftersom jag vet när jag ska låta bli att äta dem för att undvika kvävningsdöden.
Suget efter Avengers var stort. Än så länge har det suget formulerats i text av:
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Annonser
Spider-Man: Homecoming börjar tacknämligt nog inte om från allra första början en tredje gång. Kanske har filmbolagen fått så pass mycket förtroende för sin publik att de faktiskt vågar lita på att vi den här gången kommer ihåg att Peter Parker är lite av en nörd som ständigt trånar efter ouppnåeliga tjejer och hur Spidey fick sina krafter? Fan tro’t, men hur som haver kastas vi lika abrupt som Peter Parker själv in i händelserna som utspelades i Captain America: Civil War där den nye Spidey ju gjorde ett kort gästspel.
På ett sätt är historien om Steve Rogers, aka Captain America, en sinnebild för ett i viss mån schizofrent USA. Å ena sidan fick han alla sina krafter eftersom han litade på vad hans regering sade måste göras för att kunna vinna ett avgörande krig. Å andra sidan har han vid pass sin tredje film (eller femte, beroende på hur man räknar) lärt sig den hårda vägen att den ende man kan lita på är sig själv och möjligen också ett fåtal av sina vänner.
alt. titel: Skräcknatten
Charlie är en rätt vanlig tonåring med rätt vanliga tonårsproblem. Skolan går lite på halvfart (plugga är inte riktigt Charlies grej) och flickvännen Amy är för tillfället sur. Vilket är full begripligt med tanke på att hon efter mycket tjatande från Carlies blueballs gick med på att ha sex med honom och då var han inte intresserad längre!
Svaren på frågan ”Vad är skräck?” torde vara lika mångahanda som antalet personer som tillfrågas. Äkta skrivarparet Christopher Vander Kaay och Kathleen Fernandez-Vander Kaay (som är överens om det mesta förutom huruvida 28 Days Later ska räknas som en zombiefilm eller inte) har passat på att förena nytta med nöje genom att diskutera både skräck och filmbranschens förutsättningar med ett gäng ”cult horror and science-fiction filmmakers”.
That’s what HE said!