The Lost City of Z (2016)

I början av 1900-talet fanns det fortfarande delar av jorden som inte var kartlagda av västerlänningar. Därmed utgjorde expeditioner till sådana gudsförgätna landsändar en god chans för ärelystna män som major Percy Fawcett att avancera socialt. En rent militär befordran är inte aktuell för Percys del eftersom hans far som var begiven på både sprit och hasardspel. Enligt den tidens logik hade faderns handlingar befläckat familjenamnet och därmed var det i princip kört för Percy, oavsett vilka personliga meriter han hade i bagaget.

Men en chans dyker alltså upp från Royal Geographic Society. Kan Percy tänka sig att kartlägga en hittills outforskad del av Amazonas och därmed undvika krig mellan Bolivia och Brasilien över gränsdragningen mellan de två länderna? Det kan Percy absolut och efter en hel del strapatser når han och hans lilla expedition vad som verkar vara ett källflöde till Rio Verde. Men inte nog med den upptäckten, här hittar man också krukskärvor och Percy drar av dessa slutsatsen att det en gång fanns en avancerad civilisation på platsen.

Men på hemmaplan vill ingen lyssna på sådana idiotiska påfund. Skulle primitiva sydamerikanska indianstammar kunna bygga upp en stad som glimmar likt guld?! Sådana befängda påståenden har man hört förut – har major Fawcett möjligen drabbats av conquistadorernas Eldorado-feber? Och inte för att vi lärt känna major Percy Fawcett särskilt väl, men en sak är då säker: han är ingen man som finner sig i att bli ifrågasatt och därmed är också hans väg genom livet cementerad. Han ska hitta bevis för den förlorade staden han kallar ”Z” om det så tar livet av honom på kuppen.

Själva filmens titel, The Lost City of Z, ligger den en smula i fatet. Den andas mystik, uråldrig kunskap och kanske en liten aning av äventyr à la Tarzan eller Indiana Jones. Medan själva produktionen försöker vara en ganska realistisk skildring av hur dylika expeditioner gick till på den här tiden. Och man har en hel del att gå på, ety detta är en BOATS. Percy Fawcett har funnits i verkligheten och försvann på den sista expeditionen han genomförde i syfte att bevisa stadens existens. Därför är beskrivningen tryfferad med vedermödor som hällregn, svält, aggressiva urinvånare som är pricksäkra med blåsrören och svirrande insekter. Särskilt Charlie Hunnam verkar har ringt Christian Bale för att få lite svält-tips från den förres The Machinist-erfarenhet.

Men The Lost City of Z anstränger sig samtidigt för att göra anrättningen avsevärt mer dramaturgisk än vad verkligheten låter ana. Inte mindre än åtta olika expeditioner är komprimerade till tre. Betydligt färre än 100 pers omkom i försöken att återfinna Fawcett efter hans försvinnande. Hans teorier blev inte utskrattade enbart på basis av ingrodd rasism, utan att man i samtiden var övertygad om att Amazonas jordmån omöjliggjorde en civilisation av de magnitud som Fawcett talade om. Det finns heller inga tecken på att Fawcett själv var riktigt så demokratiskt lagd gentemot de sydamerikanska urinvånarna vill göra gällande. Slutligen ber The Lost City of Z också sin publik att tro på att Charlie Hunnam och Sienna Miller ska föreställa Tom Hollands föräldrar.

Det är förstås lockande att med en så här pass rejäl historia lägga mycket fokus på just expeditionerna och umbärandena. Men jag undrar om det inte hade varit betjänt av att istället dyka lite djupare i den här besattheten som förvisso verkar drabba många upptäcktsresande. Till viss del blir förstås ett sådan fokus svårare att jonglera eftersom historien sträcker sig över ungefär 20 år.

Men jag tycker aldrig att det blir tillräckligt tydligt varför Charlie Hunnam gång efter annan överger en familj som han enligt filmen älskar innerligt. Därmed förpassas också Sienna Miller till den välbekanta, men trista, rollen av hemmavarande och stöttande maka. Hon får vid ett tillfälle (sannolikt djupt anakronistiskt) ifrågasätta varför hans manliga resande alltid ska få företräde framför hennes kvinnliga aspirationer utöver att vara ensamstående mor och maka till en resande man men det blir aldrig något mer än denna enda scen. Ännu mindre begripligt är vändningen som görs av Tom Hollands son Jack Fawcett. Jag hängde i alla fall inte alls med på hur han gick från att nästan hata sin frånvarande far till att bli dennes störste försvarare och expeditionsmedhjälpare.

En filmtittare är sällan nöjd. I fallet The Lost City of Z hade jag som sagt velat ha mer psykologi eller mer frejdigt äventyr. I nuläget känns det som om den ”sanna” berättelsen om Percy Fawcett blev varken hackad eller malen. Jag ser dock att många kritiker talar om filmens ”grandeur”, så förbehållet måste kanske bli att den tjänar på att ses på storduk?

Uncharted (2022)

Vad sägs om följande önskelista?

• High production values
• Quality in
  • storytelling
  • character design
  • acting
  • technical innovation
  • musical score
• Delivering an enjoyable cinematic experience

Spider-Man: No Way Home (2021)

alt. titel: Spider-Man: Sin camino a casa

För att titeln ”No Way Home” ska bli rimlig i sammanhanget av dagens film krävs det att man tolkar den i Thomas Wolfes perspektiv. Ni vet, han som skrev en hel bok med titeln You Can’t Go Home Again om en man som plötsligt ser sig hatad av sin egen hemstad.

X2: Wolf Hall (2009 & 2015)

Tack vare hajpen runt Hilary Mantels avslutning på sin Thomas Cromwell-trilogi 2020 – The Mirror and the Light – fick jag tillräckligt många sparkar i ändalykten för att försöka mig på den första delen – Wolf Hall. Jag hade inte så mycket mer koll än att jag visste att den på något sätt skulle hänga ihop med Tudor-tiden och den hustru-konsumerande Henry VIII. En period och en kunglighet som jag främst förknippar med filmen Elizabeth och Mary Tudor som fräsande proklamerar ”My sister was born of that whore, Anne Boleyn! She was born a bastard! She will never rule England!”. (En mer träffande referens skulle väl förstå vara The Other Boleyn Girl, men den har inte alls satt sig på samma sätt som Cate Blanchett och Elizabeth)

The Langoliers (1995)

alt.titel: Langoljärerna, Langoliers – Die andere Dimension, Stephen Kings Langoliers – Verschollen im Zeitloch, Stephen King’s The Langoliers

American Pride Flight 29 lyfter från LAX utan problem och flera av passagerarna passar på att knoppa in innan det är dags för landning tvärs över kontinenten, i Boston. Men när de väcks av ett skrik från den unga Dinah Bellman är flighten långt ifrån över.

Spider-Man: Far from Home (2019)

Senaste gången vi träffade Peter Parker i en egen Marvel-film var 2017 års Homecoming. Den började ju med att tonåringens högsta önskan var att bli en Avenger men att han till slut upptäckte att det var lite mindre stressig att vara ”your friendly neighborhood Spider-Man”. Sedan kom Thanos och ”the blip” och världen var aldrig sig lik efter det.

Onward (2020)

En sista gång får jag möjlighet att hänga med i bloggkollegan Jojjenitos Pixar-fredagar. Tack för alla Pixar-fredagar, Jojje! Och så visade det sig dessutom att podden Snacka om film! också hade sett dagens Pixar alldeles nyssens. Är du Patreon-stödjare kan du lyssna med en gång. Är du inte Patreon-stödjare borde du bli det.

***

alt. titel: Framåt, Fremad, Eteenpäin, En avant

Efter att ha tränat fingrarna blodiga på trollkarlsstaven utropar en överlycklig trollkarlslärling ”’Tis so easy!!” när han istället får chansen att pröva på den här nymodigheten alla pratar om – elektriskt ljus. Om vi ska tro Onward var det första steget ned i avgrunden. Ett okänt antal år senare är magin borta ur världen eftersom dess invånare kommit på att tekniska uppfinningar faktiskt gör livet betydligt enklare. Och med magin försvann också förundran ety det finns tydligen inget att förundras över med en teknisk pryttel som en smartphone.

Child’s Play (1988)

alt. titel: Den onda dockan, Chucky: El muñeco diabólico, Chucky – Die Mörderpuppe, La bambola assassina

Är du kanske lite orolig över att ditt barn låter fantasin springa iväg med sig? Inte alltid kan skilja mellan sanning och lögner, utan påstår saker som rimligen inte kan stämma? Eller också kan det vara så att ditt barns docka blivit hemvist åt själen hos en galen seriemördare som är en fena på voodoo-magi. Det kan också vara så att den där själen letar efter mysigt litet krypin och ser ditt barns kropp som det rätta stället.

Avengers: Infinity War (2018)

Den senaste Avengers-filmen har en upptakt som skulle fått mig att sätta popcornen i halsen om jag suttit med detta perfekta biosnacks i näven. Som det var nu kunde jag bara svära inombords när Tony Stark börjar snacka barn med Pepper Potts. Skulle det här bli vad som väntade – en film om ”livspussel” och de tokroliga situationer som kan uppstå när Iron Man dyker upp med babykräkfläckar på dräkten?

Spider-Man: Homecoming (2017)

Spider-Man: Homecoming börjar tacknämligt nog inte om från allra första början en tredje gång. Kanske har filmbolagen fått så pass mycket förtroende för sin publik att de faktiskt vågar lita på att vi den här gången kommer ihåg att Peter Parker är lite av en nörd som ständigt trånar efter ouppnåeliga tjejer och hur Spidey fick sina krafter? Fan tro’t, men hur som haver kastas vi lika abrupt som Peter Parker själv in i händelserna som utspelades i Captain America: Civil War där den nye Spidey ju gjorde ett kort gästspel.