Misbehaviour (2020)

alt.titel: Die Misswahl – Der Beginn einer Revolution

”Tonight, the world has only one thing on its mind. Girls, girls, girls!”

Det låter kanske som en tagline för en halvsunkig stripshow, men handlar i realiteten om en av TV-världens största live-händelser 1970, vilken saluförs som familjeunderhållning. Flickor har samlats i London för att tävla i såväl aftonklänningar som baddräkter och för att få rumporna filmade up close and personal på bästa, brittiska sändningstid. Miss World-tävlingen är en anrik institution och dess grundare, Eric Morley, håller fortfarande fanan högt. Det som räknas är måtten 86-60-91 och att flickorna sköter sig.

Men post-68 är det många antietablissemangsmissdådare (säg det fort tre gånger om du kan…) som bankar på porten för att släppa in lite morgonluft till unkna institutioner. Eric och hans fru Julia får skit från både anti-apartheid- och den förhållandevis nymornade Women’s lib-rörelsen. Den förtvivlade uppmaningen ”Leave the politics to the politicians” ekar för döva öron.

Det är klart att en sådan cineastisk händelse som vi får ta del av i Misbehaviour inte skulle ha förblivit ofilmad allt för länge – ett avgörande ögonblick som av allt att döma dessutom kan knytas till rejält med uppmärksamhet för just Women’s lib-rörelsen. Det det handlar om är alltså ett antal aktivister som inte bara bestämde sig för att demonstrera utanför själva teatern där 1970 års Miss World-tävling hölls, utan också smyga sig in i publiken. Under en kort period lyckades de faktiskt avbryta livesändningen genom att storma scenen och slänga påsar med mjöl. Just när Bob Hope skulle göra sin grej, till yttermera visso. En man som, om Misbehaviour får bestämma, framstår som en redig sleeazeball. Eller vad sägs om följande lilla ”skämt” som han drar uppe på scenen? ”I don’t want you to think I’m some kind of brute that doesn’t consider the feelings of women. I consider feeling women all the time”. Häpp, familjeunderhållning anno 1970.

Så i det avseendet (alltså avgörande ögonblick) men också i många andra, är Misbehaviour en rätt typisk BOATS. Den berättar sin historia utan allt för många krusiduller men gör det engagerande och kompetent i mina ögon. Jag skulle också vilja påstå att den lyckas ganska bra med att hålla två bollar i luften samtidigt, det vill säga de två olika kamperna som sins emellan tycks ha konkurrerat lite om uppmärksamhetsutrymmet.

Å ena sidan har vi Kiera Knightley och Jessie Buckley som vill störta patriarkatet. Så varför inte börja med Miss World-tävlingen, en tillställning som inte är stort bättre än en boskapsmarknad (VSB: presentationen av alla kvinnornas mått när de ändrar scenen)? Å den andra har vi Gugu Mbatha-Raw och Loreece Harrison som Miss Granada och Miss Africa South (för att inte förväxlas med den ljushyllta Miss South Africa), vilka markerar helt andra, men kanske minst lika viktiga, förstagångshändelser. 1970 var nämligen första året Granada ens var med i tävlingen, tillika första året Sydafrika fick representeras av en svart kvinna (också). Jennifer och Pearl lever under dubbla förtryck och för dem utgör tävlingen en reell chans att faktiskt visa att man inte måste vara vit för att lyckas. Må det sedan handla om att lyckas genom att tävla i utseende.

Å tredje sidan undrar jag om Misbehaviour också försöker lyfta ett tredje element i all stillhet. I mina ögon antyds det nämligen att Mr. Eric Morely kanske inte bara var en renodlad mansgris. Kanske gav tävlingen honom möjlighet att inte bara drägla över, utan faktiskt leva sig in i det vackra, glamorösa och feminina?

Skådismässigt är det Jessie Buckley, i rollen som aktivisten Jo, som utan tvekan avgår med segern. Hon har verkligen en helt fantastisk naturlighet som går rakt igenom kameran. Bredvid henne framstår Knightley tyvärr som ganska stel och tråkig. Allt för mycket Kiera Knightley, helt enkelt. En annan av filmens höjdpunkter är dock Lesley Manville och Greg Kinnear som paret Dolores och Bob Hope.

Jag måste erkänna att jag blev positivt överraskad av Misbehaviour, trots att den i allt väsentligt checkar av i princip varenda traditionell BOATS-box. Den gör det ganska lätt för sig i att hamra hem sitt budskap, exempelvis i scener där Knightleys Sally Alexander ser sin dotter leka Miss World. Eller där Sally och Jennifer (Miss Granada) som hastigast möts, för att den som lever under dubbla förtryck ska få en chans att påminna den andra om att allt är relativt. Till och med förtryck.

Eller också handlar det bara om att inse att jag är en total sucker för filmer som slutar med att vi får se de verkliga personerna som de är idag. Jag tycker faktiskt att det är ganska coolt att Jennifer blev diplomat och Sally professor i modern historia (efter att ha blivit tillsagd av sin handledare att kvinnohistoria var ett för nischat ämne). So, sue me.

Det som möjligen känns lite tråkigt är att Misbehaviour inte alls fördjupar sig i tävlingens rätt trista efterspel. Jennifers vinst och Pearls andraplacering blev nämligen extremt ifrågasatta, dels för att de ansågs mer eller mindre inkvoterade, dels för att det fanns frågetecken kring involveringen av Granadas premiärminister som en av tävlingsdomarna. Folket påstods vilja ha Miss Sweden som vinnare istället. Som ett resultat av protesterna avgick Julia Morley, i egenskap av ansvarig organisatör. Vilket i och för sig ytterligare understryker en av filmens, och den verkliga händelsens, poänger – kvinnan kan offras medan hennes make sitter säkert i sadeln.

Movie 43 (2013)

Movie 43Movie 43 är en film som jag kanske hade uppmärksammat tack vare en imponerade cast (Kate Winslet, Richard Gere, Kristen Bell, Justin Long, Anna Faris, Hugh Jackman, Uma Thurman, Chris Pratt, Halle Berry och Chloe Moretz för att nämna några) och det faktum att en av regissörerna heter Peter Farrelly. Ni vet, han som med brorsan Bobby gjort Dumb & Dumber, Kingpin och There’s Something About Mary.

Fortsätt läsa ”Movie 43 (2013)”

Sabrina (1995)

Publicerad i Västerbottens Kuriren i mars 1996.

Man kan lugnt säga att Julia Ormond det senaste året har uppvisat en formligt lysande blixtkarriär. Sedan ankomsten till Hollywood har hennes motspelare varit Brad Pitt och Anthony Hopkins, Sean Connery och Richard Gere, samt nu i denna senaste film, Harrison Ford.

Fortsätt läsa ”Sabrina (1995)”

Robots (2005)

Med tanke på att dataanimerade filmer nu för tiden ofta utgör höjden av ny teknik och spetskompetens inom texturering, 3D-visualisering, animering och jag vet inte hur många andra områden, är det anmärkningsvärt hur många av dem som försöker återkalla känslan av en svunnen tid. En tid när allt var enklare, hederligare och mer genuint. En tid som förkroppsligar idealet: ”You can shine, no matter what you’re made of”. Gärna försöker man mer eller mindre skickligt förklä detta amerikanska 50-tal (för det var väl ingen som troode att jag pratade om det 30-talets glada WeimarBerlin?) genom att förlägga handlingen till en annan planet (Planet 51), inkorporera andra varelser (Monsters vs. Aliens) eller, som i det här fallet, robotar.

Fortsätt läsa ”Robots (2005)”

Mystery Men (1999)

Ok, jag erkänner, jag var inte på mitt allra soligaste humär när jag såg Mystery Men, men det här var banne inte roligt! Välgjort till en viss gräns och obegripligt kompetenta skådisar? Ja. Roligt? Nej. Humorn kring antihjältar och driften med klassiska superhjälteteman känns bara uppenbar och sliten och ärligt talat ganska maläten.

Fortsätt läsa ”Mystery Men (1999)”

X3: Little Miss Sunshine (2006)

Vi är tre bloggare som har sett indie-succén Little Miss Sunshine och trots att texterna skiljer sig rätt mycket åt i inställning ska det visa sig att vi betygsmässigt inte ligger särskilt långt ifrån varandra. OBS! Texterna kan innehålla spoilers.

Fortsätt läsa ”X3: Little Miss Sunshine (2006)”