The Stand (2020-2021, 1 säsong och 9 avsnitt)

När jag nu ändå har haft ett helt Halloween-tema ägnat åt Stephen King, och i det sammanhanget bland annat tittade igenom Mick Garris TV-serie-filmatisering av postapo-tegelstenen The Stand, kändes det ganska givet att klippa denna nyinspelning så snart jag fick chansen.

Där Andy Muschiettis tvådelade filmatisering av It repade upp bokens två sammanflätade tidslinjer går Josh Boone och Benjamin Cavell åt motsatt håll. Kings bok är ju en mer eller mindre rak kronologisk skildring av vad som händer när hela världen (eller ja, i alla fall den delen av världen som räknas) drabbas av superinfluensan Captain Trips. Serien väljer att försöka spara på godsakerna genom att hoppa mellan en dåtid med själva utbrottet samt en nutid där kampen står mellan det goda Boulder och det syndfulla Las Vegas.

Utöver det tar man sig ganska stora friheter med manuset – det är många välbekanta händelseförlopp som tajtats upp och som därmed av naturnödvändighet också måste förändras. Jag kan tycka att de flesta av de förändringarna är rimliga och funkar bra i sammanhanget men kan samtidigt inte undra om serien i allt för hög utsträckning bygger på att tittaren helst också ska ha varit en läsare innan.

Både tidshoppen, rollfigurerna och relationerna dem emellan upplever jag nämligen tar en hel del för givet. Jag tror att jag, som tycker att jag i princip känner Stu Redman, Frannie Goldsmith och Harold Lauder personligen, läser in en hel del som kanske inte finns där. För mig är ju triangeldramat dem emellan så självklart och organiskt men ska jag vara kritisk har jag svårt att se att serien ger mig någon egentlig förklaring till varför Frannie och Stu blir tillsammans. Detsamma gäller många andra detaljer – jag skulle exempelvis kunna tänka mig att duon Larry Underwood och Nadine Cross framstår som nästintill obegriplig om man inte har hela Kings berättelse inpräntad i hjärnbarken.

Men som sagt, med den förförståelse som jag tar med mig in i tittningen tycker jag att mycket om inte annat är bättre än Mick Garris 90-talsversion. Däremot kunde jag nog aldrig riktigt komma över märkligheten i att James Marsden, född 1973, fyller Stu Redmans skor eller att Greg Kinnear tar över från Ray Walston som Glen Bateman. I mina ögon är bägge alldeles för unga. Samtidigt har ålderskillnaden mellan Stu och Frannie blir ännu mer markant, 13 års åldersskillnad mellan Gary Sinise och Molly Ringwald har nu blivit 25 år mellan James Marsden och Odessa Young (indeed she is!)

Men Alexander Skarsgård är utan tvekan en bättre Flagg än den mesige Jamey Sheridan. Skarsgårds Flagg är fortfarande inte skrämmande på någon fläck men han är i alla fall oändligt mycket coolare. Och föredetta footballspelaren Brad William Henke kommer inte i närheten av Bill Fagerbakkes lyteskomik i rollen som Tom Cullen. Å andra sidan…det är i princip omöjligt att vara bättre än Miguel Ferrer och Nat Wolff lyckas inte heller med det i rollen som Lloyd Henreid.

I takt med tiden har Boone och Cavell uppdaterat persongalleriet lite här och där. Nick Andros spelas av brasilianske (och hörande) Henry Zaga medan Larry Underwood porträtteras av den svarte skådisen Jovan Adepo och Dayna Jurgens har fått kubanskt påbrå genom Natalie Martinez. Roller som domare Farris och Ralph Bretner fylls nu av kvinnliga skådespelare. Allt detta funkar alldeles utmärkt och känns i mina ögon inte allt för krystat, men ingen av alla inblandade får som sagt särskilt mycket tid på sig för att bygga sina rollfigurer. Vilket bland annat leder till att ett i berättelsen oerhört signifikant dödsfall nu känns som en fjärt i kärnvapentryckvågen.

Så, inget mästerverk på något sätt men ändå bättre än produktionen från 1994 och nya King-serier som The Mist. Ooooooom det inte vore för seriens absolut sista avsnitt. Det är ju svårt att tänka sig att förlagan inte skulle kunna ge föda nog till nio timslånga avsnitt. Och ändå fick man för sig att det skulle vara en bra idé att i princip avsluta bokens berättelse i höjd med avsnitt åtta och så skriva till ett helt nytt slut i stil med ”vad hände sedan?”. Samt få chansen att våldsklämma in en extremt krystad referens till, alternativt förklaring av, seriens titel.

Ska jag vara helt ärlig har jag ens svårt att bedöma om detta avsnitt är bra eller dåligt eftersom jag känner att jag får tunnelseende och hjärtklappning av dess blotta meningslöshet. Det finns ingen som helst anledning till att berätta denna sista lilla tarm av historia och jag finner det provocerande ointressant. Plus att jag känner mig snuvad på konfekten eftersom jag ju trodde att jag skulle få nio avsnitt The Stand. Och så blev det bara åtta… Det som svider allra värst i sammanhanget är kanske att det är Stephen King himself som försökt att ta sin historia vidare på ett sätt som inte funkar det allra minsta lilla.

Så, gillar du Kings The Stand tycker jag nog att serien är värd en titt. Om inte annat för att se vilka förändringar som lagts in. Men se då för guds skull då till att avsluta titten med avsnitt åtta. Avsnitt nio förtjänar inget mer än att rövknullas av Randall Flagg!

Misbehaviour (2020)

alt.titel: Die Misswahl – Der Beginn einer Revolution

”Tonight, the world has only one thing on its mind. Girls, girls, girls!”

Det låter kanske som en tagline för en halvsunkig stripshow, men handlar i realiteten om en av TV-världens största live-händelser 1970, vilken saluförs som familjeunderhållning. Flickor har samlats i London för att tävla i såväl aftonklänningar som baddräkter och för att få rumporna filmade up close and personal på bästa, brittiska sändningstid. Miss World-tävlingen är en anrik institution och dess grundare, Eric Morley, håller fortfarande fanan högt. Det som räknas är måtten 86-60-91 och att flickorna sköter sig.

Fortsätt läsa ”Misbehaviour (2020)”

Movie 43 (2013)

Movie 43Movie 43 är en film som jag kanske hade uppmärksammat tack vare en imponerade cast (Kate Winslet, Richard Gere, Kristen Bell, Justin Long, Anna Faris, Hugh Jackman, Uma Thurman, Chris Pratt, Halle Berry och Chloe Moretz för att nämna några) och det faktum att en av regissörerna heter Peter Farrelly. Ni vet, han som med brorsan Bobby gjort Dumb & Dumber, Kingpin och There’s Something About Mary.

Fortsätt läsa ”Movie 43 (2013)”

Sabrina (1995)

Publicerad i Västerbottens Kuriren i mars 1996.

Man kan lugnt säga att Julia Ormond det senaste året har uppvisat en formligt lysande blixtkarriär. Sedan ankomsten till Hollywood har hennes motspelare varit Brad Pitt och Anthony Hopkins, Sean Connery och Richard Gere, samt nu i denna senaste film, Harrison Ford.

Fortsätt läsa ”Sabrina (1995)”

Robots (2005)

Med tanke på att dataanimerade filmer nu för tiden ofta utgör höjden av ny teknik och spetskompetens inom texturering, 3D-visualisering, animering och jag vet inte hur många andra områden, är det anmärkningsvärt hur många av dem som försöker återkalla känslan av en svunnen tid. En tid när allt var enklare, hederligare och mer genuint. En tid som förkroppsligar idealet: ”You can shine, no matter what you’re made of”. Gärna försöker man mer eller mindre skickligt förklä detta amerikanska 50-tal (för det var väl ingen som troode att jag pratade om det 30-talets glada WeimarBerlin?) genom att förlägga handlingen till en annan planet (Planet 51), inkorporera andra varelser (Monsters vs. Aliens) eller, som i det här fallet, robotar.

Fortsätt läsa ”Robots (2005)”

Mystery Men (1999)

Ok, jag erkänner, jag var inte på mitt allra soligaste humär när jag såg Mystery Men, men det här var banne inte roligt! Välgjort till en viss gräns och obegripligt kompetenta skådisar? Ja. Roligt? Nej. Humorn kring antihjältar och driften med klassiska superhjälteteman känns bara uppenbar och sliten och ärligt talat ganska maläten.

Fortsätt läsa ”Mystery Men (1999)”

X3: Little Miss Sunshine (2006)

Vi är tre bloggare som har sett indie-succén Little Miss Sunshine och trots att texterna skiljer sig rätt mycket åt i inställning ska det visa sig att vi betygsmässigt inte ligger särskilt långt ifrån varandra. OBS! Texterna kan innehålla spoilers.

Fortsätt läsa ”X3: Little Miss Sunshine (2006)”