You are currently browsing the tag archive for the ‘Vetenskap’ tag.

Det händer märkliga och oförklarliga saker runt den unga Jane Harper. Spöken, säger ni? Kanske till och med en demon, ute efter att besätta lammköttet? Ingalunda, säger Joseph Coupland, professor i abnormal psykologi. Ett forskningsfält han mer eller mindre tycks ha övergett för att istället ge sig in på det paranormala området.

Enligt professor Coupland är det paranormala inget annat än fenomen som vi hittills inte kunnat förklara vetenskapligt, men som har fullt logiska orsaker. Det gäller bara att hitta dem. Som i fallet Jane, exempelvis. Oxfordprofessorn hittade sin unga protegé efter att hon kuskat runt i oräkneliga mentalinstitutioner och fosterfamiljer.

Nu är flickan hans ”experiment” och han ämnar bevisa att hon kan kontrollera den negativa energi som manifesterar sig i diverse telekinetiska företeelser. Målet är att hon ska kunna förvisa den från sin kropp och därmed bli frisk från den psykiska ohälsa som jagat henne hela livet. Men för att allt ska gå riktigt och vetenskapligt till måste ju experimentet dokumenteras och därför anställer han den filmintresserade Brian McNeil för att fota hela processen.

The Quiet Ones skryter på omslaget med att den är ”inspired by the terrifying true experiment” men som vanligt är det en sanning som man får ta med en ganska stor portion modifikation. Ja, det förekom experiment i början av 70-talet där en matematiker på något sätt försökte skapa en fiktiv person eller närvaro som man sedan skulle kunna kontakta via en seans. Föga förvånande landade alla ”experimenten” i slutsatsen ”inconclusive”.

Konceptet ”en fiktiv närvaro som man ska kunna kommunicera med och manipulera” har sedan manusförfattaren Tom De Ville kapat åt sig och sprungit iväg med. Ganska långt dessutom, skulle jag säga. Samtidigt är det lite svårt att avgöra eftersom det verkar som om De Villes manus i sin tur bearbetats av ytterligare tre personer, varav en är dagens regissör: John Pogue (vars främsta merit torde vara att han står som manusförfattare till U.S. Marshals).

Nåvälan, det viktiga i kråksången torde vara att någonstans på vägen har 70-talsexperimenten blivit en film som till innehållet inte skiljer sig ett jota från alla andra paranormala filmer som skyller sina oförklarligheter på spöken eller demoner. The Quiet Ones är medveten om detta faktum, så till vida att det hela tiden förekommer en diskussion om det ändå inte är så att Jane är besatt ”på riktigt”. Allt medan Jared Harris Coupland blir mer och mer istadig i sina försök att hitta en ”vetenskaplig” förklaring till som händer (inristade sigill, plötsliga strömavbrott, väggbankningar, blodiga kräkningar, underlig hjärnaktivitet, you name it…).

Bakom The Quiet Ones står det återuppväckta Hammer Film Productions och förutom att slå sig för bröstet som en BOATS dunkar bolaget dessutom på stora The Woman in Black-trumman som ju ändå blev en hyfsad framgång. Och för all del, The Quiet Ones är inte usel (förutom när det gäller den extremt klumpiga planteringen av filmens titel som verkligen kommer från ingenstans och får kvarstå helt okommenterad). Problemet är som sagt bara att den inte kommer med något som helst nytt, vare sig i fråga om innehåll eller skrämseleffekter. Och det blir ju lite klurigt anno 2014 när killar som James Wan, Leigh Whannell och Jason Blum varit igång sedan åtminstone det sena 00-talet.

Förutom Jared Harris tycker jag också att Olivia Cooke förtjänar en klapp på axeln som Jane Harper. Hon gör faktiskt en riktigt bra prestation, där väl The Quiet Ones största bekymmer torde vara att hon samma år också spelade i den betydligt mer uppmärksammade Ouija.

Som ni kanske redan gissat finns det förstås en poäng med att Sam Claflins Brian är filmfotograf – say hello to found footage! Men ju längre The Quiet Ones fortskrider och hela tiden blandar bilder från Brians kamera med det ”vanliga” tredjepersonsperspektivet börjar man alltmer ifrågasätta poängen med greppet. Bortsett från då att det är ett enkelt sätt att motivera halvtaskig belysning samt en överskakig kamera som då och då dessutom kan tappas på golvet eller hamna ur fokus. Och när det aldrig blir mer än så, känns det också bara billigt.

Har man inte sett så mycket skräckfilm kan The Quiet Ones säkert resultera i lite ståpäls. Men med exempelvis både Paranormal Activity– och Insidious-serierna i ryggen blir det inte mycket till rörelse i kroppsbehåringen.

En övning i att demontera en DVD-baksidestext:
”Storstjärnan [WTF?!] Caspar Van Dien är tillbaka i ’500 MPH Storm’ – en actionspäckad [långt ifrån] katastrofthriller [korrekt begrepp om man med det menar att filmen är en katastrof till thriller] om ett energiexperiment som går fel och skapar en storm med kraft att förinta kontinenter [beror på vad man lägger in i begreppet ’förinta’]”.

Framsidan visar dessutom vilda vågor som sköljer över vad som torde vara både St. Paul, Parthenon och en massa skyskrapor. Inget av detta får vi se i filmvraket som är 500 MPH Storm.

Men för all del, jag får väl skylla mig själv som trycker in en Asylum-produkt i spelaren. Ett bolag som ju brukar vara snabba att utnyttja popularitetssurret från mer kända och påkostade produkter. Men här känns det som om de är nästan 20 år för sent ute om vi ska ta oss hela vägen tillbaka till Twister. Roland Emmerichs 2012 hade också, titeln till trots, fyra år på nacken vid pass 2013 och The Day After Tomorrow kom ju ytterligare fem år tidigare.

Alternativt var de två år för tidiga och slirade dessutom i så fall rejält på vilken naturkatastrof som ska vara i blickfånget. Jordbävningsfilmen San Andreas kom nämligen först 2015 och 500 MPH Storm handlar, som titeln antyder, om stormar. Eller som Caspar Van Diens huvudperson, vetenskapsmannen (här gissar jag bara, hans funktion är högst svårbedömd) Nathan Sims, ödesmättat säger: ”It’s called…a hypercane”.

Sims har någon slags koppling till den experimentella Apollostationen som ska utvinna obegränsade mängder energi ur ”naturens krafter” (oklart vilka och manuset bryr sig inte överhövan om det). Men omedelbart som någon slags kraftstråle slås på skapas enorma och oberäkneliga molnbanker vilka spyr ur sig tornadovirvlar, blixtar, hagel och drivis. Den ende som förstår vad som hänt och hur det hela kan åtgärdas är förstås Sims, vilken samtidigt måste måna om sin fru och son som oupphörligen befinner sig i stormens väg.

Caspar Van Diens ”skådespeleri” i 500 MPH Storm består av tre delar: bita ihop sina fyrkantiga käkar, galningsstirra rakt in i kameran samt nu och då vråla saker som ”Go,go, go!”. Varken regissör eller manusförfattare hade producerat en fullängds-spelfilm innan detta haveri, vilket känns helt rimligt. Vad som känns fullkomligt orimligt är att de allihop tycks ha fått fortsätta jobba inom branschen, där regissören Daniel Lusko till och med gjorde en film med James Remar året efter.

Ungefär en kvart in i filmen är jag redan fundamentalt uttråkad och inget av det som händer under dess dryga 80 minutrar får mig att sträcka på ryggen. Manuset är varken dumt eller obegripligt på ett sätt som kanske hade gjort det hela lite mer underhållande, bara trist när ”berättelsen” klipper fram och åter mellan de som befinner sig på Apollostationen och Sims försök att kontakta dem för att förmedla det han vet. De datoranimerade ”effekterna” av så väl kraftstrålar som luftballonger och diverse fordon är så sjukt fula att jag önskar att det funnes något slags kännbart straffsystem för folk som trycker in sådana vidrigheter i sina filmer. Exakt samma textsekvens synes rulla på alla datorskärmar, oavsett om de står i en skogsvaktarstuga eller på Apollostationen.

Jag tvekar inte att kalla 500 MPH Storm en skymf mot allt vad film”skapande” och publikrelationer heter.

alt. titel: Zootropolis

Vad gör man med sina drömmar? Och, inte mindre viktigt, vad gör man när ens drömmar hamnar på kant med resten av omgivningen? Judy Hopps drömmar att göra världen till en bättre plats rimmar inte riktigt med hennes föräldrars: en trygg tillvaro hemma på morotsgården i Bunnyburrow. Genom ren jävla envishet och en istadig vägran att ge upp lyckas Judy dock bli polisakademins första kaninrekryt.

Läs hela inlägget här »

Frankenstein Must be Destroyed.jpegUnga paret Anna Spengler och Karls Holst tycker nog att livet behandlat dem en smula orättvist. Istället för att vara nyförlovade och lyckliga är de nyförlovade och brottslingar. Annas mor är svårt sjuk och för att bekosta hennes behandlingar måste Karl, som är läkare vid stadens mentalsjukhus, stjäla mediciner som han sedan säljer.

Läs hela inlägget här »

Children of the Damnedalt. titel: De fördömdas barn

Fyra år efter att Gordon Zellaby gjort processen kort med de små djävulsbarnen i Midwich var det dags igen. Nu har sex barn av enastående intelligens fötts i olika länder världen över och UNESCO beslutar att samla dem i London. Big mistake…

Läs hela inlägget här »

The Damnedalt. titel: …de kallblodiga, These Are the Damned

Den lilla kuststaden Weymouth har blivit ett farligt ställe. En amerikansk turist som chevalereskt erbjuder en ung flicka sin arm för att ”hjälpa” henne att korsa gatan blir strax nedslagen av gänget som flickan tillhör. Regeringstjänstemannen Bernard som träffar den nedslagne Simon strax efter tillbudet kan bara sucka och bekräfta att nya, våldsammare tider också hittat fram till det sköna Albion.

Läs hela inlägget här »

Village of the Damendalt. titel: De fördömdas by

Dags för en av de mer kända brittiska skräckfilmerna, tillsammans med The Innocents, Hammer-Draculafilmer och The Wicker Man? Och innan megakulthittar som The Descent, Shaun of the Dead och 28 Days Later?

Läs hela inlägget här »

Man who knew infinityVem lämnar ett varmt och välbekant sydöstra Indien för ett svinkallt, fuktigt och främmande Storbritannien? Särskilt som resan i sig och kosthållet i det nya landet blir problematiska ur ett religiöst perspektiv.

Läs hela inlägget här »

I ett helvetiskt paradis av sol, djungel, farliga djur och insekter försöker mannen som nu kallar sig själv för Snowman att minnas och överleva. Han stump till hjärna uppvisar allt fler tomma vindlingar och när det poppar upp ord som ”Valance” eller ”Serendipity” kan det mycket väl vara sista gången de finns i ett mänskligt medvetande. Vad de kan betyda har Snowman för länge sedan glömt.

Läs hela inlägget här »

alt titel: De nio heta spåren, The Cat o’ Nine Tails

Man skulle kunna tro att dagens regissör (Dario Argento, vem annars?) i ett anfall av dåligt självförtroende döpte sin film efter ett välkänt straff- och tortyrinstrument men så illa är det nu inte.

Däremot är väl kanske titelns koppling till själva historien om möjligt ännu tunnare än i den tidigare The Bird… Inte heller har vi någon som helst bildlig koppling till vare sig piskor eller missbildade katter. Nej, vad det handlar om är en något krystad lista med nio olika ledtrådar våra huvudpersoner anser sig ha hittat i fallet med det mordinfesterade genetiska institutet som ligger tvärs över gatan från den blinde Franco Arno.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Barbara Hambly, A Free Man of Color
Dean R. Koontz
, Odd Hours
Robert Graysmith, Zodiac Unmasked

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg