You are currently browsing the tag archive for the ‘Vetenskap’ tag.

alt titel: De nio heta spåren, The Cat o’ Nine Tails

Man skulle kunna tro att dagens regissör (Dario Argento, vem annars?) i ett anfall av dåligt självförtroende döpte sin film efter ett välkänt straff- och tortyrinstrument men så illa är det nu inte.

Däremot är väl kanske titelns koppling till själva historien om möjligt ännu tunnare än i den tidigare The Bird… Inte heller har vi någon som helst bildlig koppling till vare sig piskor eller missbildade katter. Nej, vad det handlar om är en något krystad lista med nio olika ledtrådar våra huvudpersoner anser sig ha hittat i fallet med det mordinfesterade genetiska institutet som ligger tvärs över gatan från den blinde Franco Arno.

Men vi ska kanske ta det från början? Terzi-institutet bedriver, enligt egen utsago, häpnadsväckande och banbrytande forskning, bland annat kring personer som tack vare en XYY-kromosomuppsättning löper risk att vara ”abnormally aggressive”. Under Dr. Fulvio Terzi jobbar inte bara hans dotter Anna utan också fyra konkurrerande forskare: Dr. Braun, Dr. Casoni, Dr. Esson och Dr. Mombelli.

När en av institutets läkare till synes har tagit sitt eget liv genom att kasta sig framför ett tåg får journalisten Carlo Giordani ett tips från Franco Arno som gör att de bägge börjar nysta i den allt vidare spiralen av dödsfall. Ska de kunna hugga någon av de nio ledtrådarna i svansen och kommer de i så fall att upptäcka att det snarare är en bamsig tiger i andra änden?

En hel del i The Cat O’Nine Tails känns förstås igen från Argentos tidigare film. Polisen är som vanligt överraskande tillmötesgående vad gäller information om både brott och vittnen. Vi har återigen ett relativt vanligt Rom som skådeplats för berättelsen: järnvägsstationer, tidningsredaktioner och lägenheter. Även om förstås Carlo Giordani har mer av en swingin’ bachelor pad där han kan lägra Anna Terzi efter vad som utan tvekan är detta temas hittills mest obekväma sexscen. Inte ens handen som kramar en bit soffkudde ser ut att ha det särskilt skönt.

Och även om jag saknade de bildmässiga åkallandena av fåglar från The Bird… är det helt uppenbart att Argento vet hur han vill hantera en kamera. Åkningar och vinklar är både påhittiga och ambitiösa, även om själva upptakten var betydligt mer ordinär än i The Bird… Återigen slår fascinationen för vindlade trappuppgångar till medan skarpslipade knivar lyser med sin frånvaro. Den här mördaren är en garrott-typ, vilken mest som en eftertanke kommer sig för att karva lite i ett redan dött offer med vad som råkar finnas till hands. Och så närbilderna på kroppsdelar, förstås. Ibland kan det bli lite fånigt övertydligt (som när vittnet Bianca inte kan sluta fingra på sin berlock), ibland bara fånigt (som hur Anna Terzis slanka ben bara råkar hamna i bild varje gång hon lägger i en ny växel i Giordanis bil) men som helhet skapar de här närbilderna en rätt skön atmosfär.

Icke att förglömma sekunderna av ett mördaröga vilket oftast dyker upp i samband med att vi bjuds på generösa mängder killer-o-vision. Det är nästan så jag vill våga mig på att kalla det ett Hulk-ögonblick, eftersom vi snart åtminstone kan gissa oss till att mördaren är en av dessa abnormt aggressiva XYY-personer. Samtidigt gör inte The Cat… det helt uppenbart om mördaren alltid är lika aggressiv eller om han likt Bruce Banner bara ibland tappar kontrollen över sina inre demoner.

The Cat… känns faktiskt ganska lättsam, det är en hel del rema småprats-scener exempelvis mellan de utredande poliserna. Filmen innehåller också inslag av närmast comic relief, vilken överraskande nog fungerar riktigt bra. Särskilt i fallet med inbrottstjuven Gigi the Loser med hans minutiösa noggrannhet att inte vidröra något med händerna. Han spelas av en viss Ugo Fangareggi, vars underkäke får Bruce Campbells dito att framstå som direkt flyende. Extra ironiskt blir det faktum att Fangareggi ska ha arbetat som tandtekniker när han upptäcktes av filmbranschen eftersom hans garnityr närmast liknar ett fallfärdigt staket.

Jag hängde förvisso med Argento hela vägen men så här i backspegeln tycker jag nog att katt-filmen blev onödigt utdragen. Det blev lite för många personer som med dödsångest i blicken väser ”Jag vet vem som gjorde det och varför men jag kan inte berätta det nu”. Samtidigt går en del händelseutvecklingar antingen väldigt fort eller så hänger de inte ihop.

Inledningsvis får jag en känsla av att Argento försöker antyda att Franco Arno skulle ha några slags ESP-krafter eller möjligtvis bara den övernaturligt goda hörsel som alla blinda personer givetvis är utrustade med (Lex Daredevil, superhjältereferens #2!). Oavsett vilket, är det ett perspektiv som släpps helt när Carlo Giordani tar över huvudpersonshatten.

Nej, med två Argento-filmer innanför tema-bältet så här långt vinner nog fågeln över katten.

Annonser

alt. titel: Djävulsmasken, Black Sunday, Revenge of the Vampire, House of Fright, Mask of the Demon, The Demon’s Mask, The Hour When Dracula Comes, The Mask of Satan

Såsom varande en av de mer kända italienska skräckfilmsregissörerna (och dessutom göra sig grymt bra på bild i snitsigt rutig kavaj och minimal tangorabatt) är det klart att jag måste hugga Mario Bavas första, egna film: La maschera del demonio eller Black Sunday som den oftast kallas. Jag har fått intrycket av att Bava främst är känd för att mer eller mindre ha ”uppfunnit” giallo-genren med sin Blood and Black Lace från 1964, så döm om min förvåning när det visar sig att Black Sunday mest av allt påminner om en Hammer-rulle. (Det kanske inte behöver sägas att jag såg Black Sunday innan I Vampiri?)

Familjen Vajda, hemmahörande i ett sönderfallande kråkslott i det bortersta av Moldavien (en landsända som mest av allt låter som om den vore hemmahörande i ett Tintin-album), har det inte allt för lätt. För 200 år sedan anklagades den sköna Asa för häxeri tillsammans med sin älskare Igor Javutic. Hon i princip bekräftade den anklagelsen genom att fara ut i hiskeliga förbannelser mot den bror som fördömde henne. Det enda hon eftersträvar är ett liv fyllt av ondska och hat samt att kunna tillfredsställa sina djävulska lustar.

För 100 år sedan skakade en jordbävning kapellet och kryptan där Asa låg begraven. Samtidigt dog den blott 21 år gamla Macha, vilken dessutom råkade vara sin anmoder Asa upp i dagen. Den gången kunde häxan kontrolleras genom Herrans symboliska kors.

Så synd då att Asas krypta ytterligare 100 år senare besöks av de vetenskapligt sinnade läkarna Andrej Gorobec och Choma Kruvajan. De kunde inte bry sig mindre om vidskepligheter som kan omgärda griftefriden och drar sig därför inte för att plundra Asas kista på en intressant ikon. Detta efter att Kruvajan dessutom både slagit sönder det kors som fanns på kistans lock samt blodat ned kroppen däri (i försvar mot en djävulskt stor och bitsk fladdermus).

Vad den unge och hetlevrade Gorobec däremot bryr sig om är den vackra Katia Vajda, vilken dyker upp vid kapellet i sällskap med jyckarna Krug och Brug. Katia, som är sin anmoder Asa upp i dagen och snart ska fylla 21 år…

Som synes påminner som sagt själva historien i Black Sunday med all önskvärd tydlighet om en klassiskt gotisk Hammer-rulle (Stormar! Hemliga gångar! Identitetsbyten!) men utan många av Hammer-filmernas charmigare drag. Filmen är svart-vit, allvarlig, innehåller betydligt fler och råare effekter samt ambitiösa kameraåkningar och långa scener utan synbarliga klipp. På det hela taget skulle jag säga att Bavas högst fria adaption (från en novell skriven av Nikolaj Gogol) har resulterat i en snyggare och mer symboltyngd film än de som producerades av det brittiska filmbolaget. Det mest charmiga med Black Sunday torde vara den smöriga loungemusiken som ljuder varje gång Gorobec och Katia får en chans att se varandra djupt i ögonen.

Huvudrollerna spelas av britterna Barbara Steele (som jag inte minns från Pirahna) och John Richardson (som får utgöra en påtaglig bro till Hammer med roller i både She och One Million Years B.C.). Ensemblen som sådan gör knappast bort sig med det sedvanliga överspel som hör genren till, men Steeles uppspärrade ögon av sopptallriksstorlek ser onekligen märkliga ut. Särskilt när de kombineras med Asas mask-skador som mest av allt påminner om svårartad tonårsacne. Men tydligen en look som Bava (enligt Wikipedia) medvetet var ute efter (särskilt när de kombineras med Steeles prominent hävande barm, gissar jag).

Brist på Hammer-charm ska dock inte tolkas som undermålig i fallet Black Sunday. Filmen kommer jäkligt långt enbart på sin inledande scen där Asa fångas i ”the mask of the devil” på det mest gruvligt tänkbara sätt. Fortsättningsvis är den en ganska frisk version på klassisk vampyrlore. Utan huggtänder och träpålande men med odöda medhjälpare (vars handskbeklädda stryptag eventuellt kan tolkas som en föraning av vad som komma skulle i Blood and Black Lace) och en betydligt större medverkan från kyrkans tjänare än vad man är van vid från den anglosaxiska traditionen. Ett krucifix eller enkelt kors är i de här sammanhangen ett säkrare vapen än en avsågad hagelbrakare i zombie-diton.

alt. titel: Lust of the Vampire, The Devil’s Commandment, Evil’s Commandment

Temat börjar med tidig italiensk skräckfilm. En av de tidigaste någonsin faktiskt, enligt kunskapsymnighetshornet Wikipedia i alla fall. I Vampiri är föregången av blott en stum, och numera förlorad, Frankenstein-rulle från 1920, bland annat tack vare att genren var helt förbjuden under 30- och 40-talen.

Regissören och manusförfattaren Riccardo Freda hade varit verksam sedan slutet av 1930-talet och lyckades sälja in konceptet skräckfilm tack vare att han lovade produktionsbolaget Titanus Produzione ett manusutkast inom 24 timmar och ha hela klabbet filmat och klart på 12 dagar. Vid sin sida hade han fotografkompisen Mario Bava.

Fotografkompisen som eventuellt utvecklades till regissörsrivalen sedan Freda lämnat inspelningen under dess sista dag och Bava fick hoppa in och rädda produktionen. Samt göra några avgörande förändringar i sista minuten.

Parispolisen står handfallen inför en våg av kvinnomord som lämnar sina offer oförklarligt blodlösa. Journalisten Pierre Lantin är dock långt ifrån handfallen, istället är han fast besluten att luska reda på mördarens identitet. Vampyr eller inte! Samtidigt som han frågar ut unga studentskan Lorrette om hennes mördade kompis Mirelle blir Pierre dessutom ivrigt och avundsjukt uppvaktad av den vackra Giselle du Grand.

Men familjen du Grand gömmer en mörk hemlighet och det talas i dämpade toner om hertiginnan Margherita du Grands ”stora besvikelse” som på något sätt hänger ihop med Pierres föräldrar. Margherita har stor makt över vetenskapsmannen Julien de Grand, vilken i sin tur utför oheliga experiment. Ska Lantin komma på hur det hela hänger ihop innan ”vampyrens” senaste offer tas av daga.

Ok, hur bra var inte det här?! Nu är det förstås svårt att veta var Freda slutar och Bava tar vid men jag älskar både filmens visuella grepp och stil samt dess historia och berättande (till exempel hur vi som tittare får all nödvändig information genom övertydliga samtal mellan birollsinnehavare som sedan aldrig mer syns till). En härlig blandning bestående av en smula Victor Frankenstein/Elizabeth Báthory-mytologi, en nypa noir, mer än en gnutta Hammer-gotik, några droppar deckarrealism och ett par giallohandskar for good measure.

Visst förstår man att ”Paris” inte är mer än ett par stillbilder på Eiffel-tornet och några mattemålningar av Sacre Coeur i bakgrunden men det spelar ingen roll. Italienska eller franska, same same but different. Samtidigt undrar jag förstås varför historien inte helt enkelt utspelas i Rom? Det viktiga är dock att den är iscensatt i nutid och inte under 1800-talet, vilket med tanke på de gotiska inslagen skulle vara det naturliga. Såvitt jag förstår var det, i likhet med det svart-vita fotot, primärt ett ekonomiskt beslut men blandningen mellan journalist- och polisdeckare å ena sidan och det gotiska å den andra funkar alldeles utmärkt för min del.

Hammerestetiken har man generöst portionerat ut i kulisslottet som ägs av familjen du Grand. Här finns en otroligt cool balsal som i mysighet och trivsel påminner inte så lite om Morias bergasalar. Dessutom en överdriven ornamentering på både möbler och inredningsdetaljer som resulterar i att allt känns lite, lite vansinnigt. För att inte tala om ett övermått hemliga gångar och lönndörrar som öppnas i såväl eldstäder som kryptor. Jag gissar att det framförallt är här, samt i en grottliknande teater, som Bavas foto främst kommer till sin rätt. Scenen med kommissarie Chantal samt Pierre på ena sidan och Giselle på den andra med ett par megalånga, fladdrande gardiner i mitten är närmast hypnotisk.

Men jämfört med effekterna som sparats till Margherita du Grand är ett par gardiner platt intet, för de är freakin’ awesome!! En långsam ansiktstransformation som helt obegripligt syns fullkomligt sömlös. Tydligen ska Bava ha fixat det med olika ljussättningar och jag kan bara säga: Bravo Bava!

Och bravo Gianna Maria Canale, vilken gör en oförglömlig insats som den slöjbetäckta Margherita du Grand. Hennes väsande röst är det mest obehagliga med hela filmen. Dario Michaelis är en tjusig leading man i rollen som Pierre och Carlo D’Angelo är också bra som den hårt prövande kommissarie Chantal. Men männen står sig i det här fallet slätt mot sin kvinnliga motspelerska.

Det behöver kanske inte ens sägas att jag nu är så jävla pepp på Freda och Bavas nästa samarbete: Caltiki, il mostro immortale. Ett monster som dock får vänta lite i kulisserna för imorgon blir det bara Bava.

Om inte annat är det lätt att i läsningen av Käraste Herman konstatera att Herman Lundborg var en komplex person. I likhet med många andra människor förvisso, men nu är det ju hans biografi jag har läst. Den man som gjorde absolut mest för att propagera för den nya vetenskapen ”rasbiologi” i Sverige i början av 1900-talet samt hade både goda och täta kontakter med sina tyska kollegor. Bland andra genetikerna Erwin Baur, Eugen Fischer och Fritz Lenz, vars portalverk Menschliche Erblichkeitslehre und Rassenhygiene från 1921 kom att utgöra en stor inspirationskälla för en man som 1923 skrev om ”min kamp”.

Läs hela inlägget här »

”What is normal?” När psykologer ställer frågan kan svaret bli tabubelagda familjekonstellationer och en kontroversiell superhjälte. När en biolog ställer samma fråga inser han snart att den inte kan besvaras utan statistiska underlag. Oavsett om normaliteten sedan gäller gallsteklar eller den mänskliga sexualiteten.

Läs hela inlägget här »

“What is normal?” Det är den retoriska fråga som både filmen Professor Marston and the Wonder Women och dess titelperson ställer till såväl publik som psykologistudenter.

Läs hela inlägget här »

Vulkanklockan tickar på Isla Nublar. Världens dinosauriepopulation står inför ett nytt naturkatastrofsutdöende och vem befinner sig i första ledet för att försöka rädda skräcködlorna? Absolut inte Owen Grady i alla fall. Han är fullt upptagen med att snickra sig en egen stuga uppe i bergen istället för att bry sig om hur det går för den modiga raptorhonan Blue.

Läs hela inlägget här »

Sista filmen ut i denna flugiga sommar. Men med tanke på Hollywoods fanatsilöshet börjar det väl snart vara dags för en remake av remaken?

***

alt. titel: Flugan II, Flugans son

Tjahapp, av någon anledning kom Veronica aldrig till skott med den där aborten som hon var som sugen på i David Cronenbergs The Fly från 1986. Tre år senare (eller nio månader, your pick) föder hon nämligen under stor vånda…något någonstans långt ned i buken hos företaget Bartok Science Industries.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Flugan

Nej, riktigt slut var det ju inte i och med Curse of the Fly och tur är väl det. På omvägar, kringelikrokar och via Mel Brooks av alla människor kom det en ny version av George Langelaans novell 1986, regisserad av kanadensaren David Cronenberg. Trots filmer som The Brood, Scanners, Videodrome och The Dead Zone skulle The Fly komma att bli hans dittills största succé.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Flugans förbannelse

Hur man gör sig en karriär som (kvinnlig) bondfångare: knata över en väg mitt i natten iförd endast BH och rejält tilltagna mormors-trosor. Mer än så behövs inte.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stieg Larsson, The Girl Who Played With Fire
Carl-Michael Edenborg, Alkemistens dotter
Ian McEwan, On Chesil Beach

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser